Efter-semesterfesten

När väckarklockan ringde för 45 minuter sen trodde jag inte mina öron. Här sitter jag nu, som en skrämd hare, paralyserad. Hur fan gör man på mårnarna? Matlåda? Vad brukar jag ha med mej mer till jobbet? Vad ska jag ha på mej? Å jag behöver en efter-semester-terapeut.

Fingerofärdig

Ja, idag har det inte blivit mycket skrivet. Haft fullt upp ute. Det har ju inte regnat en droppe, käre nån. Och så har jag skadat mitt högra långfinger så jag har svårt att skriva. Skedde vid ogräsrensning utan skyddshandskar. En speta bröt sej in under mitt skinn och fast jag har fått ut den värker fingret mer och mer och är varmt och svullet. Jag är hypokondrisk så jag har bara nå´gra timmar kvar att leva sen tar blodförgiftningen mej. Och gör den inte det ska jag börja jobba imorron. Har lite slut-sommar-ångest. Tänker på badplatsen jag besökte i tisdags. Fullt med folk, stojande ungar, tält, husvagnar. Nu är det väl nästan tomt, och öde campingplatser på hösten ger mej obehag.
Å sen har jag lyssnat på en helt underbar låt: Common people med gamle Star Treks kapten Kirk, William Shatner.
Nu måste jag göra nåt med fingret. Is verkar vara en bra idé.

Het affär

Pelletsbrännaren är brännande het i försäljningshänseende. Far och son var här och inspekterade och nu ska det bara kollas att den är kompatibel (heter det så?) med sonens panna. (Inte den han har ovanför näsan.) Nu blir mitt bekymmer att bestämma ett pris. Ett pris som inte skrämmer bort dom. Men som inte heller får dom att jubla och skratta så tårarna trillar åt dumskallen som nästintill gav bort dyrgripen. Hur fan gör man? Affärssinne är nåt som aldrig har drabbat mej. Har väl med mattesinne att göra kan tro.
För övrigt är semestern slut. Vanlig helgledighet haver infunnit sej. Varken hjärta eller hjärna är riktigt hundra med på att dagdrönarlivet är på upphällningen.
För övrigt 2: är Virtanens blogg väldigt lågmäld. Oroväckande. Likaså Alex S som tydligen har sovit bort hela dagen. Ibland är bloggvärlden trött.

Einstein och jag

Jag är gott sällskap med mitt usla mattesinne. Einstein har räknat fel i sin relativitetsteori (skitsvårt ord att få till rätt) står det i Aftonbladet. Två matematiker har rättat honom. Hur sant det nu är när det står i kvällsnidningen. Men - Einstein och jag, sicket par.
Einstein och jag.

Svampar från himlen

Det finns stunder när jag nästan, nästan tror på gud. Nyss var en sån. Det knackade försiktigt på dörren. Utanför står prästen. Jo, det är sant, jag svär. Han stod där fast i stället för Bibeln hade han en påse kantareller i handen. Kantareller till mej! Den här prällen och jag har haft en hel del diskussioner kring tro och religion och han har inte rubbat min uppfattning en minsta lilla bit. Tro på gud - nej. (Fast det där har jag skrivit ett inlägg om tidigare.) Han vet således att jag är hedning och det har vi mycket roligt åt. Han begravde min man och gjorde den grisigt svåra stunden lite mindre svår. Och nu står han, ängeln, med en påse kantareller och räcker över till mej, hedningen. Ett stort ögonblick som hans gud säkert tyckte var fint, men ingenting mot hur fint jag tyckte det var.
Han sa att dom ska stekas i smör men det låter direkt ogudaktigt för en kostmedveten lärjunge. Så det får bli i några droppar olja. Åååå, ni skulle se dom, guldgula med stora, små, runda, platta, buckliga hattar. Jag måste fixa så jag kan lägga in bilder på bloggen. I alla fall - å ni skulle känna doften. En del skulle kalla det guds under.
Fast jag vete fan.

Vinet växer

Jag ska starta ny karriär. Vinproducent. Den gamla druvbusken i hörnan är större än någonsin och när man börjar rota i grenverket döljer sej ungefär 3000 flaskor vin. Ja, fast då måste druvorna plockas och trampas och gud vet vad man gör med dom innan dom kan tappas på vinflaskor. Och den röda vinbärsbusken bredvid döljer också sina rikedomar bakom druvbladen. Fan vi snackar storindustri verkar det som.
I affären träffade jag en väninna som inte sett mej sen i början av juni. Hon skrek av chock och förtjusning över min viktminskning och jag rodnade traditionsenligt och kände mej helt okej. Men hon sa, som alla andra: Inte mer nu! Nu räcker det! Jag nickade och gick nonchalant förbi ost- och charkdisken utan att känna det minsta längtan efter krämiga ostar och kryddiga korvar.