Min rumpa och jag

Nu har jag och mitt lilla arsel varit ute på en timmes rask promenad. Har tänkt på min rumpa en stor del av tiden. Innan jag gick iväg råkade jag fastna vid helfigursspegeln och vred på mej och blev lika förvånad som alltid sen viktminskningen, fast denna dag ännu mer, vet inte varför: men tänk att jag, i hela världen, just jag har denna lilla behändiga rumpa, att den sitter på mej. Och för att ta det ett steg längre: att jag sitter på den. Världen är så fantastisk! Så där gick jag och min rumpa, vickande fram över åker och äng och vi lovade varandra högtidligt att aldrig mer bliva stora. Vänsterskinkan grumsade lite, tyckte det var mjukare och skönare förr men fick en tillrättavisande klatsch av högra skinkan som tycker om när den får beundrande blickar. Om det så bara är från ägarinnan i spegeln.
Snart är det dags att attackera äpplena som så lugnt och fridfullt vilar i det blöta och redan för höga gräset. Om dom visste att här väntar räfsa och rättarting!