Rapport från stranden

Andra strandbesöket ska härmed summeras: Struntade i badet, det såg kallt ut. Satt i stället i min nyinköpta brassestol och betraktade folk. Den obligatoriska familjefadern som styr, ställer och pekar med båda hela händerna fanns där. Liksom hans lite tystlåtna undergivna fru. Och barnen. Ett av barnen blev ideligen kallad dumskalle och jag ville gå fram till karln, dra ner hans überfula badshorts och låta honom stå med sin vita rumpa bar. Att misshandel kan vara verbal bör man tänka på. Som förälder särskilt.
Sen fanns alla tjocka. Jag förstår mej inte på mej själv. Under sista fem-sex åren som tjock vägrade jag finnas på en badstrand. Alla, precis alla, skulle svimma, skratta, peka, kräkas, håna när dom fick se mej. Jag portade mej själv, dömde mej till att inte få höra till. Här fanns nu mängder med tjocka män och kvinnor. Ingen gjorde det där jag var så rädd för att bli utsatt för. Ingen brydde sej. Och flera av dom tjocka damerna verkade helt obesvärade. För det ska dom naturligtvis vara! Tänk om jag hade tyckt lite mer om mej hade kanske jag också haft ett badliv?
Och sen fanns där dom tysta familjerna. Två vuxna som gjort barn tillsammans, levt och lever tillsammans men som befinner sej på två vitt skilda planetsystem. Inte ett ord utväxlas mellan dom två. Det är tack vare barnen som något blir sagt över huvud taget i dom här familjerna. Och tack vare mobiltelefonerna. En pappa pratade nästan oavbrutet i telefon. När han inte gjorde det var han tvärtyst. Liksom frun. Vilket liv, vilken frånvaro av liv, så lyckligt lottad man är som inte har det så. Fast det känns ensamt ibland.
Sen har vi Paren. Dom nyförälskade. Det blir väl extra hett att se sin käresta lite lättklädd, extra lätt att klappa på rumpor, pussas och strunta i omgivningen.
Och till sista har vi då mej: den osäkra som trots 33 kilo mindre fläsk ändå tror att hon blir skrattad åt. Hon som får tvinga sej att resa sej ur brassestolen, lägga sej på mage för att inte bränna sönder samma mage. Väl i den ställningen dröjer det inte länge förrän hon får ont i svanken men hon ligger envist kvar, för hon vet att det ser rätt ograciöst ut att resa på sej från liggande. Dessutom kan det hända att ena tutten hoppar ur, och bara rädslan kan få henne att ligga kvar tills mörkret fallit. Men det kan hon inte. För hennes väninna Anki är med och hon måste åka hem nångång, medan solen är uppe.
Så nu är jag hemma. Obadad men nöjd. Och tuttarna höll sej på plats precis hela tiden. Duktigt!