Främmande fågel och känd sten

Alltså det är kallt. Svinkallt. Eller håller jag på att bli sjuk. Å då blir det inget att leka med. Läser just nu Anna Janssons Främmande fågel. Det står att det är en kriminalroman, fast jag tycker det liknar en katastrofroman. I positiv bemärkelse eftersom den är väldigt bra. Mitt halsont och fryset kanske är fågelinfluensa. I Främmande fågel är dom sjuka till höger och vänster och hittills verkar det som att duvor ska man akta sej för. Jag har duvor i trädgården. (Som om det vore nåt ovanligt.)
Men så läser jag om Keith Richards, min gamle favorit. När jag första gången hörde Satisfaction med Stones trodde jag, som var 9-10 år, att världen rämnade. Jag hade ju haft fullt upp med att älska Beatles. Idoldyrkan fick sin början där nånstans, med vrålande tjejer på konserter. Paul McCartney var sötast. Men så upptäckte jag Mick Jagger. Brian Jones. OCH Keith Richards. Fullständigt förbjudna. Stonehårda, småskitiga och käftiga. Till och med tårna rodnade. Och Keith Richards klev in i hjärtat mitt, körde ut Paul och så har det varit sen dess. Efter min skilsmässa fick jag inte med mej en singel med solo-Keith, med Run Rudolph Run och den verkar stört omöjlig att få tag på. Jag har följt narkomanen, alkoholisten Keith stora delar av mitt liv. Och har han överlevt, han är 63, så kanske fågelinfluensa inte är så farligt. Nu har dom landat i Sverige och jag ska inte se dom den här gången heller. En recension från deras finska spelning var en stor törn på min Richardskärlek. Han hade varit pinsam, spelat fel, sett skamsen och rädd ut. Rätt mänsklig alltså, men Keith Richards är inte, får inte vara mänsklig. Han ska vara Keith Richards. Jag tror alltihop är den där jävla kokosträdsklättringens fel. Drogerna skulle han nog klarat, dom har väl konserverat honom, men att trilla ned från ett litet träd blev nog för mycket. Eller hade han bara en 63-årssvacka, och det kan han möjligen få ha. Bara han blir sej själv i Sverige.