Svampar från himlen

Det finns stunder när jag nästan, nästan tror på gud. Nyss var en sån. Det knackade försiktigt på dörren. Utanför står prästen. Jo, det är sant, jag svär. Han stod där fast i stället för Bibeln hade han en påse kantareller i handen. Kantareller till mej! Den här prällen och jag har haft en hel del diskussioner kring tro och religion och han har inte rubbat min uppfattning en minsta lilla bit. Tro på gud - nej. (Fast det där har jag skrivit ett inlägg om tidigare.) Han vet således att jag är hedning och det har vi mycket roligt åt. Han begravde min man och gjorde den grisigt svåra stunden lite mindre svår. Och nu står han, ängeln, med en påse kantareller och räcker över till mej, hedningen. Ett stort ögonblick som hans gud säkert tyckte var fint, men ingenting mot hur fint jag tyckte det var.
Han sa att dom ska stekas i smör men det låter direkt ogudaktigt för en kostmedveten lärjunge. Så det får bli i några droppar olja. Åååå, ni skulle se dom, guldgula med stora, små, runda, platta, buckliga hattar. Jag måste fixa så jag kan lägga in bilder på bloggen. I alla fall - å ni skulle känna doften. En del skulle kalla det guds under.
Fast jag vete fan.