Gud och Richard Dawkins

Richard Dawkins. Heter en man som för en minut sen var på Aktuellt. Han har skrivit en kritisk bestseller om religion, om gud, som nu kommer på svenska. Vi har alldeles för länge haft respekt för religionen och därmed låtit den ställa till med krig, terrorism, säger han. Han säger att gud, bland annat, är en sonmördare, förtryckare, sado-masochist, gay-hatare, och har storhetsvansinne. När den nya Bibelöversättningen kom för flera år sen köpte jag den och läste. Och blev alldeles förvånad över alla krav den här herr gud, med god hjälp av Jesus, ställde på folk och fä. Jag har aldrig varit religiös, men fascinerats av alla tankar man får kring det. Jag är inte konfirmerad och gick ur svenska kyrkan när jag var 17. Och jag har haft flera samtal med präster om mina kritiska funderingar och har aldrig fått eller känt nåt som liknar begripelse. När jag berättade för en av dom att jag tror att om det som skulle kunna vara gud finns i allt levande, även i oss, så log han överlägset och sa att det var den vanliga vanföreställningen som vi okunniga levde i. Själv hade han slagits till marken av en strålande uppenbarelse, berättade han om sin frälsning. Och han berättade ett skämt om en bögpräst och tyckte att han var alldeles oerhört öppensinnad. Jag är fortfarande övertygad om att gud som har har beskrivits genom ett par tusen år, är starkt påhittad av maktlösa (män?) som gärna ville ha kontroll. Nåt utanför oss finns det, det tror jag, men det är inte bara utanför oss, det är inom oss. En del kallar det andlighet, flummighet eller övernaturlighet. Jag tror det är naturlighet.
(Är det kylan som gör att jag plötsligt blivit inåtgrubblande? Eller har jag fått näringsbrist?)