Kort läggs på bordet

Nu lägger jag korten på bordet: jag är värdelös. Totalt. Kortspel är helt enkelt inte min grej. I torsdags, hemma hos H spelade vi kort och alfapet. För EN gångs skull lyckades jag vinna över nån annan i kortspel. Den här gången plump. En omgång. Och jag är helt säker på att hon var snäll. Det var hon inte i alfapet, ett spel jag borde vinna, med mitt yrke. Men eftersom hon har samma yrke och större tålamod och definitivt mycket bättre utdelning av vokaler i det här spelet så... Jamen va faaaaan jag fick bara konsonanter, H, J, Z, Q, X - vad gör man med såna?
Idag var kollegan B här. Vi har suttit i solen, pratat, pratat, pratat, ätit lax och sallad (hört det förr?) och spelat kort. Hon minns inte vad spelet heter och jag har naturligtvis ingen aning och lika naturligtvis vann hon tre gånger på raken. Sen var hon tvungen att gå till bussen och min förlorarskalle var gladare än på länge. Jag har alltid haft svårt för matte och fick tidigt lära mej av mina kortspelande föräldrar att då är man dålig på kortspel. Så det har präglat mej liksom en tigerunge blir präglad av att slita andra djur i stycken och äta dom. (jag fick nogsamt lära mej att det är fult och fel och dumskalligt att vara tjock. Det präglade mej inte. Konstigt.)