En doft som gör mej på kanelen

Besökte min väninna R, 19 år. Jodå, hon är 19, jag 52, same shit liksom. Kom mitt i ett kanelbullebak. Alldeles förhäxad följde jag momenten: kavling av den porösa, perfekta degen, utspridandet av smör, socker och kanel, ihoprullning, kniven som gled genom rullen, bitarna som placerades i bullpapper, penslades och överströddes med pärlsocker, plåten in i ugnen, bullarna som raskt tog färg och växte sej stora och präktiga, doften... Då gick jag därifrån, cyklade hem, uppförsbacke hela vägen och nu är jag nöjd som satiken med mej själv. (Dessutom har jag promenerat också.) Fast R hann bjuda mej på lax, sallad och fruktsallad innan jag dreglande rymde från bulldoften. Ja, ni vet ju hur kanelbullebak doftar.
Nu sitter jag och irriteras över tv-utbudet. Indisk musikal i två och en halv timme är inget jag brinner för att se, nåt pysselprogram på tvåan och pösmunken, fjollfjanten Poirot på fyran. Lika bra å lägga sej. För vet ni, nu är klockan halvnio och det håller på att bli mörkt. Höstångesten blir min sängkamrat. Det känner jag tydligt.