Ondskan bor i ett majsfält

För en stund sen slickade handlingsförlamningen mej under fötterna, (rätt äckligt, men så är handlingsförlamningen en otäck typ) och en stor spänstig Dubbelnougat knackade ihärdigt på hjärnans trösterum och ville absolut in. (Nej, jag har inget godis hemma, men inte så långt till ett inköpsställe) Min styrka var satt på hårt prov. Då gjorde jag det enda raka: en så rask promenad jag orkade. Kom precis hem, ska svettas lite till och sen i duschen.
På min vandringsväg finns ett stort majsfält. Majsfält är bland det läskigaste som finns. För flera år sen var jag inne i ett sånt fält för att plocka majs. Jag fick andnöd, till och med klaustrofobin kände sej instängd. Runt omkring mej, tätt,tätt höga stänglar, högre än jag själv, med vajande blad som med falsk kärvänlighet smekte mej, allt stickigare och stickigare, la sej om min hals och jag fann för en kort minut ingen väg ut.
Ondskan finns i ett majsfält. Jag gick olagligt fort förbi det här fältet. Det talade till mej, suckade, rasslade och ville locka in mej. (Min fantasi kan man nog friskförklara. Eller är den kanske sjuk?) Här finns Stephen Kings samtliga skräckfigurer samlade och skrattar på ett otäckt tyst sätt när dom ser mej kliva förbi.
Men annars mår jag bra.
Och majs är väldigt gott. Mitt i sin ondska.