Efter-semesterfesten

När väckarklockan ringde för 45 minuter sen trodde jag inte mina öron. Här sitter jag nu, som en skrämd hare, paralyserad. Hur fan gör man på mårnarna? Matlåda? Vad brukar jag ha med mej mer till jobbet? Vad ska jag ha på mej? Å jag behöver en efter-semester-terapeut.

Fingerofärdig

Ja, idag har det inte blivit mycket skrivet. Haft fullt upp ute. Det har ju inte regnat en droppe, käre nån. Och så har jag skadat mitt högra långfinger så jag har svårt att skriva. Skedde vid ogräsrensning utan skyddshandskar. En speta bröt sej in under mitt skinn och fast jag har fått ut den värker fingret mer och mer och är varmt och svullet. Jag är hypokondrisk så jag har bara nå´gra timmar kvar att leva sen tar blodförgiftningen mej. Och gör den inte det ska jag börja jobba imorron. Har lite slut-sommar-ångest. Tänker på badplatsen jag besökte i tisdags. Fullt med folk, stojande ungar, tält, husvagnar. Nu är det väl nästan tomt, och öde campingplatser på hösten ger mej obehag.
Å sen har jag lyssnat på en helt underbar låt: Common people med gamle Star Treks kapten Kirk, William Shatner.
Nu måste jag göra nåt med fingret. Is verkar vara en bra idé.

Het affär

Pelletsbrännaren är brännande het i försäljningshänseende. Far och son var här och inspekterade och nu ska det bara kollas att den är kompatibel (heter det så?) med sonens panna. (Inte den han har ovanför näsan.) Nu blir mitt bekymmer att bestämma ett pris. Ett pris som inte skrämmer bort dom. Men som inte heller får dom att jubla och skratta så tårarna trillar åt dumskallen som nästintill gav bort dyrgripen. Hur fan gör man? Affärssinne är nåt som aldrig har drabbat mej. Har väl med mattesinne att göra kan tro.
För övrigt är semestern slut. Vanlig helgledighet haver infunnit sej. Varken hjärta eller hjärna är riktigt hundra med på att dagdrönarlivet är på upphällningen.
För övrigt 2: är Virtanens blogg väldigt lågmäld. Oroväckande. Likaså Alex S som tydligen har sovit bort hela dagen. Ibland är bloggvärlden trött.

Einstein och jag

Jag är gott sällskap med mitt usla mattesinne. Einstein har räknat fel i sin relativitetsteori (skitsvårt ord att få till rätt) står det i Aftonbladet. Två matematiker har rättat honom. Hur sant det nu är när det står i kvällsnidningen. Men - Einstein och jag, sicket par.
Einstein och jag.

Svampar från himlen

Det finns stunder när jag nästan, nästan tror på gud. Nyss var en sån. Det knackade försiktigt på dörren. Utanför står prästen. Jo, det är sant, jag svär. Han stod där fast i stället för Bibeln hade han en påse kantareller i handen. Kantareller till mej! Den här prällen och jag har haft en hel del diskussioner kring tro och religion och han har inte rubbat min uppfattning en minsta lilla bit. Tro på gud - nej. (Fast det där har jag skrivit ett inlägg om tidigare.) Han vet således att jag är hedning och det har vi mycket roligt åt. Han begravde min man och gjorde den grisigt svåra stunden lite mindre svår. Och nu står han, ängeln, med en påse kantareller och räcker över till mej, hedningen. Ett stort ögonblick som hans gud säkert tyckte var fint, men ingenting mot hur fint jag tyckte det var.
Han sa att dom ska stekas i smör men det låter direkt ogudaktigt för en kostmedveten lärjunge. Så det får bli i några droppar olja. Åååå, ni skulle se dom, guldgula med stora, små, runda, platta, buckliga hattar. Jag måste fixa så jag kan lägga in bilder på bloggen. I alla fall - å ni skulle känna doften. En del skulle kalla det guds under.
Fast jag vete fan.

Vinet växer

Jag ska starta ny karriär. Vinproducent. Den gamla druvbusken i hörnan är större än någonsin och när man börjar rota i grenverket döljer sej ungefär 3000 flaskor vin. Ja, fast då måste druvorna plockas och trampas och gud vet vad man gör med dom innan dom kan tappas på vinflaskor. Och den röda vinbärsbusken bredvid döljer också sina rikedomar bakom druvbladen. Fan vi snackar storindustri verkar det som.
I affären träffade jag en väninna som inte sett mej sen i början av juni. Hon skrek av chock och förtjusning över min viktminskning och jag rodnade traditionsenligt och kände mej helt okej. Men hon sa, som alla andra: Inte mer nu! Nu räcker det! Jag nickade och gick nonchalant förbi ost- och charkdisken utan att känna det minsta längtan efter krämiga ostar och kryddiga korvar.

Bloggbråk, Gynning och heavy metal

Nej jag har inte sovit tills nu. Har bara gått och skrotat i huset och trädgården och kan inte riktigt bestämma mej för vad jag ska göra. Ut och gå? Klippa gräset? Tillaga alla mina 45 frysta kycklingfiléer så jag slipper det när jag börjar jobba igen?
Ibland sätter jag mej och läser andra bloggar. Idag är det tjafs om Alex S och hans blogg. SvD har inte fattat hans plats i tillvaron verkar det som. Fredrik V är ovanligt lugn. Ja, sen har jag tillgodogjort mej viktiga kvällsnidningsnyheter: kvalitetskanalen tv3 ska ha en ny dokusåpa om bråkiga grannar, ledd av Robert Aschberg. Den andra stora kvalitetskanalen, femman, ska följa Carolina Gynning när hon bantar ner sej till pytteliten. Verkar vara en god idé. Inte. Hon säger ju själv att hon har ätstörningar, eller haft. Jag tänker en gammalmänska-tanke: var är världen på väg?
Ja, och sen lyssnar jag på musik. Coverlåtar. Inte vilka som helst, nyss var det gamla ABBA-låten Lay all your love on me i Helloweens tappning, alltså heavy metal. Och jag gillade det. Flera andra låtar i samma stil också. En annan: It´s all over now, baby blue med Hole.
Att det bodde en liten hårdlåtsmänska i mej...? Fast nu är det Lay lady lay med Isaac Hayes och den är inte hårdrockig men fantastisk! Jag är en covergirl. Men nu får jag lägga av, här blir inga gräsmattor klippta, inga promenader gådda.

P för Pontare

Roger Pontare vädjar om alkolås efter en rattonykterhet. Kan inte nån sätta åtta sjutillhållarlås för honom på konserthallarna? Åtminstone tills han lär sej att klä sej som folk? I alla fall kring hövvet? Det är rätt få som klär i turban. Ännu färre klär i indianfjädrar oppanpå skallen.
Annars har jag nog intet mer att tillägga i denna sena timma. (Lyssnar på bra musik, annars hade jag gått och lagt mej för ena go stund sen. Äpplena är bortjagade och jag är förbunden med plåster efter allt räfsande. Det kostar på att ha fastighet.)

Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen.

HAN är tillbaka: Fredrik Virtanen har börjat blogga igen. Dryg, underbar, elak, oväntad, hypokondrisk, blötdjursmjuk, Schwarzeneggerhård - en grabb man inte gärna vill bo granne med. All The Young Schulmans, alla fotbollsfruar, alla Skuggor, Lassboar - alla faller platt i jämförelse med FV. Kritvita kopior utan djup. Å fast lite roliga är dom allt också. Men Studio Virtanen är i min direktsändning på bloggen jämt.

Min rumpa och jag

Nu har jag och mitt lilla arsel varit ute på en timmes rask promenad. Har tänkt på min rumpa en stor del av tiden. Innan jag gick iväg råkade jag fastna vid helfigursspegeln och vred på mej och blev lika förvånad som alltid sen viktminskningen, fast denna dag ännu mer, vet inte varför: men tänk att jag, i hela världen, just jag har denna lilla behändiga rumpa, att den sitter på mej. Och för att ta det ett steg längre: att jag sitter på den. Världen är så fantastisk! Så där gick jag och min rumpa, vickande fram över åker och äng och vi lovade varandra högtidligt att aldrig mer bliva stora. Vänsterskinkan grumsade lite, tyckte det var mjukare och skönare förr men fick en tillrättavisande klatsch av högra skinkan som tycker om när den får beundrande blickar. Om det så bara är från ägarinnan i spegeln.
Snart är det dags att attackera äpplena som så lugnt och fridfullt vilar i det blöta och redan för höga gräset. Om dom visste att här väntar räfsa och rättarting!

Hur tänkte ni?

Visserligen är jag kass i matte men... När jag kollade besöksstatistiken i dag, som jag gör varje morgon, hade totala antalet besök minskat med tre. Hur gick det till? Kan man ångra ett besök? Och hur tänkte ni tre i så fall? "Jaha, det var den bloggen det. Skittrist, dum och ointressant. Nä, jag trycker på ångra/delete, bye, bye skitblogg av ovikt."
Jag blir så jättelessen när jag tänker på det, hur ni satt där och hånlog och tryckte bort mej. Fast jag tror ändå inte att det gick till så. (Jo tycka så kan ni nog göra, även om jag tycker det är obegripligt) Men det vore väääääldigt intressant å veta varför det ena dan är 925 och nästa 920 besök. Antalet unika besökare hade också minskat några stycken. Nääää nu går jag å gråter under äppelträdet. Det regnar så mycket så det syns inte ändå.

Det lackar mot jul

Det känns i luften. I hjärtat. I hjärnan. Sommarslut. Semesterslut. Hade planerat att åka till stan idag, men... Herrrrregud jag ska vara i stan fem dar i veckan i elva månader nu. Jag hinner. Om det slutar regna ska jag i stället räfsa ihop massa äpplen som fallit ner, ut och gå och sen pyssla vidare i trädgården. Om det inte slutar regna får det nog bli soffan. Där ska jag meditera över det faktum att på måndag börjar jobbet. Det känns inte så tufft som det brukar. Det känns rentav lite kul. Men om nån påstår att jag tyckt så, när klockan ringer måndagmorgon, förnekar jag det bestämt. Att vakna tidigt av sej själv är bland det bästa som finns. Kliva upp och ha en tidig lååång morgon med mycket kaffe. Att vakna tidigt av en olidlig signal gör ont i hela kroppen och själen. Ju mer jag tänker på det, desto mindre kul känns det, det som jag nyss tyckte kändes "rentav lite kul".
Snart är det väl jul också.

En doft som gör mej på kanelen

Besökte min väninna R, 19 år. Jodå, hon är 19, jag 52, same shit liksom. Kom mitt i ett kanelbullebak. Alldeles förhäxad följde jag momenten: kavling av den porösa, perfekta degen, utspridandet av smör, socker och kanel, ihoprullning, kniven som gled genom rullen, bitarna som placerades i bullpapper, penslades och överströddes med pärlsocker, plåten in i ugnen, bullarna som raskt tog färg och växte sej stora och präktiga, doften... Då gick jag därifrån, cyklade hem, uppförsbacke hela vägen och nu är jag nöjd som satiken med mej själv. (Dessutom har jag promenerat också.) Fast R hann bjuda mej på lax, sallad och fruktsallad innan jag dreglande rymde från bulldoften. Ja, ni vet ju hur kanelbullebak doftar.
Nu sitter jag och irriteras över tv-utbudet. Indisk musikal i två och en halv timme är inget jag brinner för att se, nåt pysselprogram på tvåan och pösmunken, fjollfjanten Poirot på fyran. Lika bra å lägga sej. För vet ni, nu är klockan halvnio och det håller på att bli mörkt. Höstångesten blir min sängkamrat. Det känner jag tydligt.

Bry er inte

Det föregående inlägget ska ni inte bry er om. Det är bara jag som grejar lite bloggbestyr.

Jag har placerat min blogg i
Kalmar på bloggkartan.se

Nyordning

Jo ni har kommit rätt. I stället för att rensa ogräs har jag suttit och testat nya utseenden på min blogg. Just nu känns det här väldigt rätt och fint.

Pelletspillerier

Ok, nu behöver jag ett gott och bra råd. Det handlar litegrann om matematik i form av pengar. Och jag är usel på pengar också. (Jan Björklund skulle slita sitt hår.) I mitt hus finns en pelletsbrännare, fyra år gammal. Jag använder den inte, den är för krånglig. I stället har jag vattenburen el och en nyinstallerad luftvärmepump. I går kväll ringde en man och ville köpa min pelletsbrännare. Här sitter jag och vet varken ut eller in: min tanke är att den dan jag kanske vill sälja mitt underbara hus så är det bra att kunna erbjuda tre uppvärmningsalternativ. Å andra sidan kanske den där brännaren står och saggar ihop fullständigt och vilken glädje har nån av den då? Och reda pengar är alltid bra att ha.
Men som sagt: jag vet inte hur jag ska göra. Kan nån hjälpa mej?

Jan Björklund får räkna med bråk

Var på väg å stänga av tv-n och gå och sova när senaste Rapport rapporterade om svenska elevers usla mattekunskaper. Han den där alliansskolministern skyllde så moget på 40 års skolpolitik. Elever skyller på tråkigt och svårt. Men är det inte lärarna det är fel på? Jag har iofs inte så stor erfarenhet av mattelärare eftersom jag inte tillhör dom mest dokumenterat välutbildade (men jag är helt okej ändå tycker jag nog), men dom jag har haft har inte haft förmåga att förklara, lära ut och lära mer. Det kan bero på bristande lärarutbildning, vad vet jag, obildade mänska. Men nog borde mattelärare kunna lära ut matte? Nu vet jag att K skrattar sej fördärvad. För hon hade mattebegåvning, hon och jag hade samma lärare och jag kunde i mina bättre stunder dividera och subtrahera och greja och dona, men svårare problem var mig olösbara. Men K kunde. Och vi satt bredvid varandra och enligt hennes djupt förvrängda minne (med så mycket siffror i skallen kan hennes minne inte vara det bästa) satt jag och tjuvtittade på hennes prov, skrev av och vägrade kännas vid fusket. Det kan väl vem som helst, till och med jag, RÄKNA ut att det är fel. Inte? Har jag lagt ihop två och trettifjorton nu igen och fått fel? K – var är du, jag måste tjuvtitta!!!

Lisbeth Salander och jag

Något mycket allvarligt har hänt. Jag har svårt för att läsa. För tre dagar sen började läsa Luftslottet som sprängdes, alla svenskars alla tiders allra mest lästa bok. Ja, nästan i alla fall. Jag har läst dom två tidigare böckerna i Stieg Larssons serie och blivit okontaktbar, gått in i Lisbeth Salanderdimman och älskat varje ord. Nu är jag oengagerad och bokens första del som tydligen är en sammanfattning av förra boken fastnar bara inte. Jag blir så förbannad på mej själv, ända sen jag sträckläste Lotta och Kittyböckerna har jag aldrig haft några problem. Jag har till och med läst första delen i Prousts På spaning efter den tid som flytt. (Till större delen aptråkig.) Den enda bok jag backat på är James Joyce´s Odysseus. Å andra sidan fick den mej att inse min begränsning och det är inte dåligt för en som trodde hon var på väg in i kultureliten vid 18 års ålder. Men nu - har jag bantat bort läslusten? Jag läser numera enstaka bloggar och tycker att min kulturella, litterära och intellektuella hunger blir mer än mätt. Kan nån låna mej en Kalle Anka? Lisbeth Salander skulle skjutit mej om hon kunde komma loss ur bokpärmarna.

Grundligt bad

Jajamänsan, nu har det hänt: jag har badat i Kalmarsund. Badat i utevatten har jag inte gjort på sju-åtta år så det var en ren, blöt och gåshud-upplevelse. så det var väl ungefär som jag minns det. Jag kliver i, blir direkt påmind om långgrundligheten längs med Ölands stränder för jag går och går och kylan kring vaderna börjar bli behaglig och då börjar det bli mindre grunt. Alltså börjar jag närma mej den delen av doppet som är allra värst. Det handlar om den del av kroppen som börjar där benen går ihop i det ställe som bestämmer om du får vara med i frimurarorden eller inte och slutar ovanför naveln. Resten är en bit av kaka, d v s , urenkelt på redi svenska. Väl där är man i mål. Då var det så skönt att det vore synd att gå upp. Men det känns ganska fånigt eftersom jag vid tillfället är alldeles ensam i vattnet och det är så pass grunt i alla fall att det inte går att simma omkring utan att skrapa tuttarna i botten (och jag vet inte om jag kan simma längre) och det verkar direkt löjligt att ligga på rygg och rumpa och plaska i sin ensamhet. Så jag klev upp, fick beröm av H för mitt oerhörda mod. (Hon är så rutinerad så hon var i och upp långt före mej.)
Nu fryser jag, har lite ont i halsen. Men - jag har fanimej BADAT.

Pre-beach

Nu väntar stranden. Bara säger det så ni vet. Ni som arbetar. K - hur går det?
H och hunden D och jag ska till Eriksöre, för där får doggisar bada. Senare i kväll blir det viktmöte på gymmet, bara tre möten kvar nu.
Idag har jag stora planer på att ta premiärdoppet. Jag kommer förmodligen att återkomma med en rapport. Om jag inte drunknat.

Bränd för livet

Idag är min dator långsammare än Sigge Snigel. Varje ord jag skriver ned dyker upp en kvart senare här på inlägget. I min mejl idag låg en inbjudan till den traditionella brännbollsfesten. Brännboll är den traditionella förnedringsaktiviteten och alla känner minst fyra som alltid hatat brännboll, som aldrig lyckats träffa bollen med det runda verktyget (vad det nu heter), som alltid sköt lyra med det platta och som alltid blev vald bland dom sista i laget. Jag hatade det exakt lika mycket som hoppa-bock-aktiviteten i inomhusgympan. Jag var livrädd för att slå mej och ingen av raden med gympalärare hade det minsta insikt i en liten tjejs psyke. Däremot hade dom betalt för att förnedra, tvinga och blåsa i sin jävla visselpipa.
Aldrig brännboll!
Men jag kan gå dit och vara publik. Och skratta åt alla som missar bollen.

Kärlek? Fuck off.

Och om, med tanke på nyligen publicerade inlägg om otur i spel, nån kväker ur sig: men då har du tur i kärlek - då blir jag farlig att ha å göra med. För att använda en sliten klyscha: fuck off.

Kort läggs på bordet

Nu lägger jag korten på bordet: jag är värdelös. Totalt. Kortspel är helt enkelt inte min grej. I torsdags, hemma hos H spelade vi kort och alfapet. För EN gångs skull lyckades jag vinna över nån annan i kortspel. Den här gången plump. En omgång. Och jag är helt säker på att hon var snäll. Det var hon inte i alfapet, ett spel jag borde vinna, med mitt yrke. Men eftersom hon har samma yrke och större tålamod och definitivt mycket bättre utdelning av vokaler i det här spelet så... Jamen va faaaaan jag fick bara konsonanter, H, J, Z, Q, X - vad gör man med såna?
Idag var kollegan B här. Vi har suttit i solen, pratat, pratat, pratat, ätit lax och sallad (hört det förr?) och spelat kort. Hon minns inte vad spelet heter och jag har naturligtvis ingen aning och lika naturligtvis vann hon tre gånger på raken. Sen var hon tvungen att gå till bussen och min förlorarskalle var gladare än på länge. Jag har alltid haft svårt för matte och fick tidigt lära mej av mina kortspelande föräldrar att då är man dålig på kortspel. Så det har präglat mej liksom en tigerunge blir präglad av att slita andra djur i stycken och äta dom. (jag fick nogsamt lära mej att det är fult och fel och dumskalligt att vara tjock. Det präglade mej inte. Konstigt.)

Rymden anropar Markoolio

Jag har dröjt med bloggandet i dag. Det är bara för att jag fick så mycket att fundera över. Det blev så när jag gick in på aftonbladet.se och såg rubriken om Markoolio, att han tror att vi blivit planterade av rymdvarelser. Att det trängdes mängder med tankar i det huvudet har man förstått genom åren. Men bara en liten mängd har fått komma ut i form av djuplodande låttexter. Så det är klart grabben har mycket kvar att ge. Den lille rymdvarelsen som bor i hans hjärna har nu äntligen fått komma ut ur hjärngarderoben och det känns så fint, så fint.
Jag skulle vilja be honom om en sak. Eftersom han verkar ha god kontakt med rymdträdgårdsmästarna som planterade oss här så skulle jag vilja att han bad den som planterade allt mitt ogräs komma ner hit en stund. Jag behöver hjälp med rensning. Fast Markoolio har nog mycket att stå i. Han pratar om Tom Cruise som ju också har en dragning åt rymdhållet. (Faktum är att jag känt på mej att TC ÄR från rymden) Dom står antagligen i andlig, rymdlig kontakt med varandra. Och vem är då jag att störa detta?

Ja, jag vet

Innan nån annan hinner före: jo, jag kom just på att man kan stänga av tv-n. Man behöver inte lyssna på idiotiska trummor. Men det är en bit bort till tv-n och jag är trött.

Trumhinnorna skriker

Jo, jag är kanske extra känslig idag men nu är det inte lätt. Har tv-n på, fyran och damfotboll. tycker sport på radio och tv är så avkopplande att lyssna på medan jag gör nåt annat. Sitter vid datorn exempelvis. Men den här matchen håller på att driva mej till vansinne. Inte matchen i sej, jag fattar inte fotboll, men nån jävel har med sej en trumma och försöker trigga publiken och favoritlaget. Den jäveln kan inte spela trumma. Men spelar ändå. Hela tiden. Och jämt.
Till detta förtvivlade oväsen har en skata slutit sej. Den sitter i lönnen och skriker. Hela tiden. Och jämt. Säja vad man vill om skatan men skrika kan den. Men trummisen håller på att förstöra min förtjusning i just trummor. Drummerboy R - kan du inte göra nåt åt detta?

Jag blir ännu äldre

Nu har jag gjort Expressens test om hur gammal jag blir. Fick inte full poäng, 16 av 24. Rökningen och det faktum att ingen släkting blivit 90 drog väl ner det hela. Men det är det första testet jag gör där jag ärligt kan svara att jag motionerar regelbundet, äter rätt, äter frukost, är glad och skrattar mycket. Det var ingen större risk att jag skulle dö i förtid stod det, jag skulle nog nå 81,23-årsåldern. Ungefär. Cirka.
Idag känner jag mej som 82,5 och är glad för varje timme som för mej närmare mitt vanliga välmående. Och är nog på god väg eftersom tanken på en promenad inte längre känns som en promenad rakt ner i graven.

Hjälp

Kan nån släcka solen och skruva ner värmen lite?

Linda Rosing

Nu mår jag ännu värre. Har gått igenom nättidningar och ett par bloggar. Linda Rosing har utsetts till världens sexigaste av ett engelskt herrmagasin. Och det kan man få lite huvudvärk av. Men. Nu har jag läst Alex Shulmans blogg om detta och jag mår direkt illa. Kommentarerna kring Linda Rosing är bland det värsta jag läst. Ingen, INGEN förtjänar att bli så illa behandlad. När jag mår lite bättre, om ett par månader kanske, ska jag skriva ett inlägg om folks grymhet på nätet.

Aldrig mer

Det säjs att baksmällor går över. Men jag undrar jag.
Jag ska aldrig mer äta kräftor.

Jag vet minsann

Vann nyss 25 kronor på trisslott. Så nu undrar jag med spänning vad mer den här lördagen ska föra med sej? Äsch, det vet jag redan, jag bara gjorde mej till.
Jag vet att om några timmar blir jag hämtad av kompisar och sen far vi till staden och kalasar på kräftor i ett villakvarter norröver.
Jag vet att jag ska ha kort, svart kjol, mörkt gul huvtröja och kort svart skinnjacka. (Skor är icke bestämt än.)
Jag vet att vi kommer att krama varandra och säja 800 gånger att det är så kul och ses, och så länge sen, ”å gud va smal du har blivit, vad HAR du gjort?!?"
Jag vet att vi kommer att skratta oss fördärvade åt P och N, P och jag kommer att skratta åt och med varandra halva kvällen och hans fru kommer att fnissa och skaka på huvet.
Jag vet att kräftorna är röda och alla kommer att anmärka på hur mesigt jag äter kräftor. (Orkar fan inte rota runt efter kräftsmöret, eller riskera att bajsrännan på den lille kräftan hamnar i min mun.)
Jag vet att inte kommer att tacka nej till en snaps.
Jag vet att nån i sällskapet kommer att bli sömnig rätt fort, att nån annan börjar prata om att åka in till stan och att vi andra kommer att säga nej, nej, nej.
Jag vet att nån är nykter och kör oss hem.
Jag vet hur jag kommer att må i morgon.
Jag vet att jag inte kommer att bry mej om det i kväll.

Lohan städar toan

Å så bekymrad jag är. Kolla: Lindsay Lohan, vem det nu är, nån stjärna i alla fall, är på avvänjningsklinik som kostar 200 000. Å då måste flickstackarn städa sin toalett själv. Visst är livet hårt mot somliga?
En annan av dom där stjärnorna som jag inte vet vad dom är kända för heter Jessica Alba och henne måste världen ställa upp för! Hon har fått herpes. Av en basketstjärna. Riktigt tuffa tider, vart är världen på väg? Nu fattas bara att Paris Hilton får hemorrojder.

Ariel och arier

Reklam är lömskt. Det är därför det finns. Reklam vet att den är lömsk, det är dess drivkraft. Sitter vid datorn och har tv-ljudet på. Väntar på att en maskin tvätt ska bli ren och fin tack vare tvättmedlet Ariel. Är inte det ett passande namn på ett tvättmedel för rasister, nazister? Tvätten blir ariskt vitt med Ariel? Men nu var det ett tag sen tvättmedelsreklam retade upp folk. Ser så sällan på tv så jag vet inte. Men nyss hörde jag reklam för en mascara. Rösten som talade om hur perfekt tjocka dina ögonfransar ska bli (enda stället på kroppen du som kvinna får vara tjock) med just den här mascaran var en manlig röst. Vad kan det bero på att en så typiskt kvinnlig produkt marknadsförs av en man som förmodligen inte har en aning om hur en mascara ska vara? Är det för att mascaratillverkaren tror att en man står för mer vederhäftiga "fakta", att en manlig röst är mer trovärdig i det träsk som kosmetika stuckit ned sina rötter i? Å andra sidan kanske kvinnliga röster gjort reklam för raklödder? Kanske är jag en misstänksam feministjävel som konspirationsgrubblar? Nej, det är jag inte, det kan jag lova. Fast kanske jag borde vara det? DET ska jag fundera över ett tag. Innan ariel har blekt min tvätt till white trash-folkets blekfeta dumma glädje.

Minnesmeny nr 3

Fredag den 10 åt och gjorde jag följande för att främja min hälsa: (ja, jag är hjärntvättare hos socialstyrelsen, det var min moster som kom på: 6-8 brödskivor per dag. En slogan hon fått äta upp. För gud så fel hon hade. Om hon hade funnits vill säga. Jag har ingen moster. Definitivt ingen som jobbat på socialstyrelsen.)

Gröt - surprise!!!
Näringspulver
Vatten
Vatten
Kaffe
Kaffe och lite vatten
Gräsklippning
Vatten
Vatten
Vatten
Vatten
Kaffe
Tre tunna skivor rökt skinka
Tomater
Gurka
Purjolök
Kaffe
Vatten
Läkerol, fem bitar
En liten stunds cykling i nejden
Kycklingfilé
Avocado
Tomater
Purjolök
Ruccola
Vin
Vatten

Jag smyger på kaffebryggaren

Jag behöver nog hjälp. Professionell hjälp. Nyss la jag mej i bakhåll för kaffebryggaren. Smög på den. Fast jag var säker på att det var köksmusen jag smög på. Det lät så från köket. Jag hade glömt att jag minuten innan satt på kaffebryggaren. Men den prasslade precis som möss gör när dom fått fatt i nåt som dom tycker verkar ätbart. Det kanske inte är min psykiska hälsa som behöver kontrolleras. Det är nog bara hörseln.
Nu ska jag ha en kopp kaffe.

Jag skiter i bajset

Nu kan jag skita i bajset på min stenläggning. Anki, min vän och vapensyster är zoolog med inriktning på trädgårdsdjurs avföring. Vad lite man vet om sina vänner. I alla fall sa hon per telefon, utan att se bajset att det kan vara en igelkott. Och det vet jag att jag har. Och igelkottar skiter, det vet man ju. Men måste dom göra det så ogenerat och öppet? Hos mej?
Gräsmattan är klippt. men jag var övertygad att jag skulle dö på slutet. Kvalmig värme, fuktigt, högt och tungt gräs - jag svettas fortfarande. Men det är också motion, bra motion.

Fylla, filé och fekalier

Vissa uppvaknanden kan man känna direkt är fel. Den här dagen blir inte bra. Sån dag har jag nu. Trots en trevlig gårdag. Massor, och jag menar massor med folk i stan. En sån där nu-ska-kommunen-bjuda-medborgarna-på-kalas-med-massa-kända-artister-hurra-hurra. För mej, där jag bor, är fler än fem pers en folkmassa. Så med lätt darriga ben trängde vi oss genom stadsdelarna med mängder av småfulla lätt unga människor. Fick bord på ett ställe lite utanför dom kommunala festligheterna och där betalade jag rätt mycket för en kycklingfilé där sallad fått erätta potatis och två olika såser. Jag gör den där kycklingen och salladen mycket, mycket godare själv. Och billigare. Tog 22.15-bussen hem efter en väntan på stationen mitt bland miljarder tvärfulla ungar. Har aldrig begripit buss- och tågstationers lockelse på A: gamla fyllosar B: lätt förståndshandikappade C: fyllosar OCH lätt förståndshandikappade D: unga, fräscha killar och tjejer en kväll. En skabbig station...?
I alla fall är den här fredagen ingen bra dag. Gick upp med vissheten att gräsmattan MÅSTE klippas. Klev ut på verandan och konstaterade att gräsmattan inte bara är älggömmehög, den kan gömma en hel djurpark. Och nåt djur har besökt min enkla lilla boning. Nåt fräckt, lömskt djur har bajsat på stenläggningen vid verandratrappan. Lagt sin hög på ett ytterst provocerande sätt som för att säja: haha, din dumma jävel, här har du och mej får du inte tag på, nu har du att fundera på vem jag är som stör din frid.
Han, eller hon, har helt rätt. Jag funderar mej gul och blå. Katt? Nej, dom gräver en grop för sina små behov. Hund? Ja, men vem låter sin hund springa lös här? Älg? Har inte sett älgbajs men har en känsla av att det inte kan vara det. Människa? Ja, KAN vara det. Och i så fall har jag ett problem. En fiende. Fiende med dålig mage. Så nu sitter jag här och en av mina mest påträngande funderingar handlar om hur jag ska få bort skiten. Och gräsmattan bara växer och växer.

Lugnt och fint?

Å, känner mej som en speedad Robert Gustavsson, stress, stress. Snart dags för träning, packa väskan. Men eftersom jag ska göra staden den äran hela dan och kvällen så blir det en rejäl packning. Ska hem till en väninna och enligt hennes planer ska vi besöka en närliggande strand. Haha. Ja, om vi hittar dit i dimman. Och blöta blir vi av regnet, inte av badet. Borde även fixa med mitt nya id-kort, borde sälja av fonderna i gamla banken och stoppa in i nya, borde göra en massa saker jag bara kan göra i stan och inte hemifrån. Men jag hittar inte alla papper, har farit fram som en överaktiv elvisp genom rummen utan att få nåt vettigt gjort. Och jag har ju för he-e semester. Fast jag måste upp till jobbet en vända också. Härrrreguuud snart skenar jag.

Minnesmeny nr 2

Egentligen bara anteckningar för mej själv, men helt ok för den som mot all förmodan vill läsa.
Detta åt jag igår, denna utsvävningsdagen med väninnan K:

Gröt
Fullkornsskiva med hårdkokt ägg
Wokad kyckling till lunch
Fruktsallad
6-7 kräftor
Stekt laxfilé, lök, sockerärter och sallad

Observera: kycklingen avåts på restaurang och i den rätten ingick ris. Det bad jag att få slippa. Som kompensation fick jag en jääääääättttttteportion av allt det andra. Orkade knappt hälften.

Ondskan bor i ett majsfält

För en stund sen slickade handlingsförlamningen mej under fötterna, (rätt äckligt, men så är handlingsförlamningen en otäck typ) och en stor spänstig Dubbelnougat knackade ihärdigt på hjärnans trösterum och ville absolut in. (Nej, jag har inget godis hemma, men inte så långt till ett inköpsställe) Min styrka var satt på hårt prov. Då gjorde jag det enda raka: en så rask promenad jag orkade. Kom precis hem, ska svettas lite till och sen i duschen.
På min vandringsväg finns ett stort majsfält. Majsfält är bland det läskigaste som finns. För flera år sen var jag inne i ett sånt fält för att plocka majs. Jag fick andnöd, till och med klaustrofobin kände sej instängd. Runt omkring mej, tätt,tätt höga stänglar, högre än jag själv, med vajande blad som med falsk kärvänlighet smekte mej, allt stickigare och stickigare, la sej om min hals och jag fann för en kort minut ingen väg ut.
Ondskan finns i ett majsfält. Jag gick olagligt fort förbi det här fältet. Det talade till mej, suckade, rasslade och ville locka in mej. (Min fantasi kan man nog friskförklara. Eller är den kanske sjuk?) Här finns Stephen Kings samtliga skräckfigurer samlade och skrattar på ett otäckt tyst sätt när dom ser mej kliva förbi.
Men annars mår jag bra.
Och majs är väldigt gott. Mitt i sin ondska.

Inte champagne ihop med kräftor

Nej, en usel dag i dag. Väcktes av blixtar inne i huvet, efter gårdagens samvaro med bästisen (barnsligt ord, men så är det). Att dricka champagne och äta kräftor är nog ingen lycklig kombination. Lyckades somna om. En kvart. Sen landande Sveriges tjockaste åskoväder över mitt huvud, mitt tak, min trädgård, hela jävla byn. Sen lyckades jag somna på soffan efter att ha blivit rejält pussad och gosad av en fluga. Därefter ringde telefonen med mycket jämna mellanrum. Men på nåt vis somnade jag vid lunch och vaknade svettig klockan tre. Då stod Anki här utanför, klädd för en joggingtur. Jag kräktes mentalt och gick tillbaka till soffan.
Nu skiner solen som den hade betalt. Var är regnet när man bäst behöver det? Var ute och sniffade på luften för en stund sen och kvalmig hetta gav mej en knockout så jag vacklade in igen. Ska det inte bli klart och friskt när det åskat? Har vädret missat det? Har vädret inte underrättats av SMHI?
Nu ropar soffan på mej igen. Och den surrande flugan som lever på övertid.

Skugge, Greider och Ranelid

Läste nyss att 40 plus är det nya 20. Då måste 50 vara det nya 30? (Pratar ålder alltså) I så fall är det med tillförsikt jag tar mej an denna nya dag. Om ett par timmar åker jag in till stan, träffar min gamla bästis och vi går i affärer, lunchar och sen åker vi hem till mej, sätter oss i trädgården och p-r-a-t-a-r. Vi har hängt ihop sen vi var sex år, nu är vi 52 och vänskapen är stark som vanligt. Men nu håller jag på att sätta mej in i vad som händer i Den Stora Världen. Det gör jag genom att läsa kvällsnidningarna på nätet. Vad får jag veta? Kate Moss lanserar ny parfym. Världen väntar med spänning. Sen läser jag en lång rolig text av Göran Greider på aftonbladet.se om så kallad chiclit - nutidens tjejiga, kvinnliga romaner om kärlek bland annat. En genre med så många författarinnor att rent statistiskt borde din granne skrivit en bok om sex, mode, bitchar och kärlek i företrädesvis New York. I samma nättidning läser jag om debatten kring en ny bok skriven av Maja Lundgren, Myggor och tigrar. Den ska hänga ut manliga kulturpersonligheter som lär ha gått till förlaget i samlad tropp och velat stoppa det hela. En av mina skribentfavoriter, Ulrika Knutson skriver en rolig grej i anslutning. Björn Ranelid, som också skriver om kärlek och kvinnor och skönhet fast ingen skulle komma på tanken att kalla det chiclit, lär vara inblandad. Och på tal om honom har hans ärkefiende Linda Skugge börjat blogga på Amelia. Och genast fått ett par hopplöst taskiga mejl. Fast nu med namnunderskrift och det är ju alltid något.
Boken som jag för tillfället är helt uppslukad av är Barbara Voors Islossning, nu är det bara knappt hundra sidor kvar att uppslukas av och livet kommer därefter inte att bli riktigt detsamma. Den är, om det inte framgår, väldigt bra.
Jaha, var det inte mer som hänt i världen. Åjo, en 59-årig kvinna har gått omkring med en penna i skallen i 55 år. Måste varit svårt att få nåt skrivet då?

Behaglig tillvaro

Fullt ös från tidig morgon. Till gymmet med Anki klockan 7. Tog bussen hem 8.15 och mötte då flera som var på väg till sina jobb, första dan efter semestern. Jag tyckte lite synd om dom. Lite. Och så log jag jätteelakt inombords. Ett leende som inte riktigt har släppt ännu där jag går i trädgården och pysslar. Direkt när jag kom hem dök mitt låtsasbarnbarn Robert 15 år, upp. Han har fixat min knäppa cykel, oljat en gnällig dörr, spikat ett trasig verandastaket, mekat med Stigan. Och jag har stått med huvet i jorden och rensat ogräs till den milda grad att jag blev helt yr i skallen i värmen. (Då log jag inte så elakt längre.) Nu ska jag snart äta min lunch under stora parasollet och ha lite siesta.
Jag tycker nog att jag kan påstå att livet har varit sämre. Två veckor kvar av det här underbara drönarlivet. Ja du milde käre gud. Eller nån.

Lee Hazelwoods hatt

Det räckte inte med att Keith Richards nästan är död. Nu är Lee Hazelwood stonedead. Det som upprör mej mest är att han blev 78 år. Lee Hazelwood - 78 år... För mej har han alltid varit mannen med fånig cowboyhatt, slödjup röst och nån bra låt. Alltså ingen favorit. Men han var Lee Hazelwood som blev kär i Sverige och man kunde följa honom i tidningarna och med olika sångerskor och sin hatt. Jag avskydde hattjäveln, har sen dess hatat såna där läderhattar som svenska killar köpte på Kanarieöarna och såna ställen. En kille i läderhatt, uppkavlade skjortärmar, utsvängda jeans och en ölburk i näven och cig i munnen - urbilden av ett feltänk från många killars sida där nånstans på 70-talet. Hade dom sen en gitarr att plinka lite på så trodde dom att vi redan var på väg hem till deras sängar. Ha! Undrar om han hade hatten kvar? Ännu en bit av ens tonår har spatserat ut med hjälp av kryckor, spatserat rakt upp till pärleporten. Eller nåt.
Fan, det här måste ju betyda att jag har blivit en smula äldre. Men inte så jättemycket, eller?
Jo. Jodå.
Nu ska jag stappla upp för trappan, försiktigt lägga den här gamla kroppen under ett täcke och hoppas att jag kanske lever i morgon också.

Minnesmeny

Den här söndagen har egentligen handlat om att jag ska upp till bevis. Efter en liten slarvlördag är det meningen att jag ska återgå till mat- och motionsrutinerna. Har jag gjort det? Har det slunkit ner en och annan napoleonbakelse? Pizza? Tre kilo lösgodis? Goda groggar och chips? Möjligen i mina tankar. Och då var det pizza jag var lite sugen på. Men, nej! För mitt eget minnes skull skriver jag nu ner det jag ätit upp:
Gröt
Några tomater och sockerärter på stranden
Kalkonskivor, fräst broccoli, blomkål, lök och sallad till lunch, en bit vattenmelon till efterrätt
Två tunna skivor kassler och tomatsallad, ett hårdkokt ägg
Till dessa delikatesser har jag avnjutit flera glas utsökt kranvatten.
Slår mej nu lös med en kopp kaffe och jag har stora planer på en sockerfri Läkerol.
Och så ska vi inte glömma motionen: har marscherat över åker och äng i en timme denna solens dag, detta nådens år 2007.
Fy fan vad jag är otrolig.

Rapport från stranden

Andra strandbesöket ska härmed summeras: Struntade i badet, det såg kallt ut. Satt i stället i min nyinköpta brassestol och betraktade folk. Den obligatoriska familjefadern som styr, ställer och pekar med båda hela händerna fanns där. Liksom hans lite tystlåtna undergivna fru. Och barnen. Ett av barnen blev ideligen kallad dumskalle och jag ville gå fram till karln, dra ner hans überfula badshorts och låta honom stå med sin vita rumpa bar. Att misshandel kan vara verbal bör man tänka på. Som förälder särskilt.
Sen fanns alla tjocka. Jag förstår mej inte på mej själv. Under sista fem-sex åren som tjock vägrade jag finnas på en badstrand. Alla, precis alla, skulle svimma, skratta, peka, kräkas, håna när dom fick se mej. Jag portade mej själv, dömde mej till att inte få höra till. Här fanns nu mängder med tjocka män och kvinnor. Ingen gjorde det där jag var så rädd för att bli utsatt för. Ingen brydde sej. Och flera av dom tjocka damerna verkade helt obesvärade. För det ska dom naturligtvis vara! Tänk om jag hade tyckt lite mer om mej hade kanske jag också haft ett badliv?
Och sen fanns där dom tysta familjerna. Två vuxna som gjort barn tillsammans, levt och lever tillsammans men som befinner sej på två vitt skilda planetsystem. Inte ett ord utväxlas mellan dom två. Det är tack vare barnen som något blir sagt över huvud taget i dom här familjerna. Och tack vare mobiltelefonerna. En pappa pratade nästan oavbrutet i telefon. När han inte gjorde det var han tvärtyst. Liksom frun. Vilket liv, vilken frånvaro av liv, så lyckligt lottad man är som inte har det så. Fast det känns ensamt ibland.
Sen har vi Paren. Dom nyförälskade. Det blir väl extra hett att se sin käresta lite lättklädd, extra lätt att klappa på rumpor, pussas och strunta i omgivningen.
Och till sista har vi då mej: den osäkra som trots 33 kilo mindre fläsk ändå tror att hon blir skrattad åt. Hon som får tvinga sej att resa sej ur brassestolen, lägga sej på mage för att inte bränna sönder samma mage. Väl i den ställningen dröjer det inte länge förrän hon får ont i svanken men hon ligger envist kvar, för hon vet att det ser rätt ograciöst ut att resa på sej från liggande. Dessutom kan det hända att ena tutten hoppar ur, och bara rädslan kan få henne att ligga kvar tills mörkret fallit. Men det kan hon inte. För hennes väninna Anki är med och hon måste åka hem nångång, medan solen är uppe.
Så nu är jag hemma. Obadad men nöjd. Och tuttarna höll sej på plats precis hela tiden. Duktigt!

Dyr hemfärd

Ännu en dag in paradise. Rolig lördag måste jag säga. Vi var ett gäng på O Learys för att titta på fotboll på storbildstv, dricka öl och äta gott. Redan halvfyra på eftermiddagen. Och jag tillät mej en svullodag men blev inte så imponerad av pasta i chiligräddsås faktiskt. Men fotbollen var skoj, jag som inte kan nåt om fotboll, inte vill kunna nåt, blev plötsligt lite nyfiken. Lotta T lärde mej offside och jag är glad att jag inte är linjedomare. Hur fan hinner dom se allt? Hon och jag delade på en flaska Rosé, El Coto, svingod! Grabbarna höll sej till Mariestadsöl, obegripligt. senare på kvällen blev det Harrys och nu är jag rätt trött på det. Beslutade att ta 22.15-bussen hem och gick iväg till stationen. Tjugo över hade bussen fortfarande inte kommit. Läste turlistan. Hade läst fel dag. Lördagar går det ingen så dags. Trött, lite lummig och sur tog jag en taxi hem. Det som skulle kostat mej 25 spänn gick på 374 kronor. Plånboken hånler åt mej.
Nu ska Anki och jag åka till nån strand. Idag blir det vatten och tomater på menyn.

Keith lever. Keith springer

Nu är jag lite mindre sorgsen. Fick nyss rapport från ett gäng, på hemväg från Stoneskonserten. Dom trodde att kvällsnindningarna varit på en annan konsert, för det var minsann inte alls dåligt. tyckte dom. Hur mycket öl dom hade innanför sina Stones-t-shirt förtäljer inte historien men detta blev jag glad att höra: Keith Richards hade SPRUNGIT upp för en ramp och gjort ett jättegitarr solo. ”Bara tio meter från oss” berättade min sagesman lyriskt. Då kan han, Keithan inte vara död. Bara lite trött kanske.

Soffliggare

Egentligen borde jag inte berätta det här. Men. Den här dan är riktigt varm och solig. Vad gör jag då? Jo, ligger på soffan och soooooooover. Och snart ska jag in till stan där jag har åtagande och därmed får jag inte mycket sol alls. Det är helt okej att kalla mej idiot. Skulle bara läsa några sidor bok efter frukosten och sen ut i solen. Skulle bara... Fan ta mej.

Bedrövelse

Idag känner jag sorg. Rolling Stones dödförklaras mer eller mindre i tidningarna efter konserten på Ullevi igår. Och allra dödast verkar Keith Richards vara. Sorg. Bedrövelse. Fast ändå: inget annat band i deras ålder skulle göra det dom gjort och gör. Och vad vet kvällsnidningskritiker? (rätt mycket är jag rädd.) Publiken verkade nöjd. (det är den alltid när bjässar uppträder, särskilt om dom har lite öl i kroppen. Publiken, inte bjässarna. Fast i det här fallet verkar bjässen Richards ha lite av varje i kroppen, som vanligt.) En bit av ens tonår behöver stödstrumpor och inkontinensskydd.

Ett märkvärdigt avslöjande om mej

Avslöjande: på en bensinmack nånstans i Sverige finns det en bukett blommor i en liten vas på kundtoaletten. Blommorna är mina, plockade av stationsägaren i min trädgård. Det är luktärter, kärleksört, hundkex och en liten bit vinranka.
Om ni skulle undra alltså. Så är dom alltså mina. Det kan ni tänka på, ni som sätter er där på toan: titta en sån vacker bukett, å, det måste vara den som kommer från miss X:s trädgård som säkert är jättefin, tänk om man kunde få komma och titta på den! Tänker ni säkert.
Men det får ni inte. Hihi.

Kortplock i regnet

Näej, nu sitter jag här igen, fast i patiensträskets ljuva kortplockande. Förbud! Förbud! Get a life. Men det regnar ju, kan intet annat göra. Uppriktigt sagt är det synd om alla som slutar sin semester nu. Väldigt tråkigt tycker jag det är för broderskapet min. För första gången i sitt liv har han haft fyra veckors ledigt. Börjar jobba på måndag. Å, brorsan, det är nog allra syndast om dej. (Fast har är en positiv typ som säkert inte tycker det är så farligt. Det kunde vara värre liksom.)
Så. Ånyo ett stort inlägg från er bloggare miss X.

Elak bloggdröm

Å, en ny dag att bekanta sej med! Ett nytt, fräscht regn att betrakta. En ny grötfrukost att avnjuta. Satt uppe till två i natt, helt fast i en datapatiens och har därför tagit lite sovmorgon. När jag väl sov drömde jag om bloggandet. Jag berättade för arbetskamrater att jag bloggar. En av dom sa föraktfullt att han aldrig skulle läsa bloggar om vad folk gör, äter, handlar, skiter, sover. Men han skulle gärna läsa min för DÄR skulle han hitta nåt stort. Jag blev förbannad och förklarade att min blogg är precis som dom som han föraktar. Vaknade och var rätt arg. Å här sitter jag och plitar ned små petitesser. Exakt det som han i drömmen avskydde. (Utom skitandet, det utlämnar jag, finns andra på bloggen som skriver om det.) Och kanske är det lite sant, jag kanske skriver mycket om det. Men å andra sidan - mitt ledord här på bloggen - Det Är Min Blogg, Jag Skriver Vad Jag Vill.
Och än har ingen klagat.
Runt omkring mej är det ett jävla liv. Bygden har nåt knattefotbollsturnering och många av utifrånkommande familjer inkvarteras i närheten av mej. Så det är bildörrar som stängs, ungar som rusar ut och skriker, skuttar som lyckliga kor på ängen, bekantar sej med omgivningen och bara dom ger fan i att bekanta sej med MIN omgivning går det bra.

Gud och Richard Dawkins

Richard Dawkins. Heter en man som för en minut sen var på Aktuellt. Han har skrivit en kritisk bestseller om religion, om gud, som nu kommer på svenska. Vi har alldeles för länge haft respekt för religionen och därmed låtit den ställa till med krig, terrorism, säger han. Han säger att gud, bland annat, är en sonmördare, förtryckare, sado-masochist, gay-hatare, och har storhetsvansinne. När den nya Bibelöversättningen kom för flera år sen köpte jag den och läste. Och blev alldeles förvånad över alla krav den här herr gud, med god hjälp av Jesus, ställde på folk och fä. Jag har aldrig varit religiös, men fascinerats av alla tankar man får kring det. Jag är inte konfirmerad och gick ur svenska kyrkan när jag var 17. Och jag har haft flera samtal med präster om mina kritiska funderingar och har aldrig fått eller känt nåt som liknar begripelse. När jag berättade för en av dom att jag tror att om det som skulle kunna vara gud finns i allt levande, även i oss, så log han överlägset och sa att det var den vanliga vanföreställningen som vi okunniga levde i. Själv hade han slagits till marken av en strålande uppenbarelse, berättade han om sin frälsning. Och han berättade ett skämt om en bögpräst och tyckte att han var alldeles oerhört öppensinnad. Jag är fortfarande övertygad om att gud som har har beskrivits genom ett par tusen år, är starkt påhittad av maktlösa (män?) som gärna ville ha kontroll. Nåt utanför oss finns det, det tror jag, men det är inte bara utanför oss, det är inom oss. En del kallar det andlighet, flummighet eller övernaturlighet. Jag tror det är naturlighet.
(Är det kylan som gör att jag plötsligt blivit inåtgrubblande? Eller har jag fått näringsbrist?)

Främmande fågel och känd sten

Alltså det är kallt. Svinkallt. Eller håller jag på att bli sjuk. Å då blir det inget att leka med. Läser just nu Anna Janssons Främmande fågel. Det står att det är en kriminalroman, fast jag tycker det liknar en katastrofroman. I positiv bemärkelse eftersom den är väldigt bra. Mitt halsont och fryset kanske är fågelinfluensa. I Främmande fågel är dom sjuka till höger och vänster och hittills verkar det som att duvor ska man akta sej för. Jag har duvor i trädgården. (Som om det vore nåt ovanligt.)
Men så läser jag om Keith Richards, min gamle favorit. När jag första gången hörde Satisfaction med Stones trodde jag, som var 9-10 år, att världen rämnade. Jag hade ju haft fullt upp med att älska Beatles. Idoldyrkan fick sin början där nånstans, med vrålande tjejer på konserter. Paul McCartney var sötast. Men så upptäckte jag Mick Jagger. Brian Jones. OCH Keith Richards. Fullständigt förbjudna. Stonehårda, småskitiga och käftiga. Till och med tårna rodnade. Och Keith Richards klev in i hjärtat mitt, körde ut Paul och så har det varit sen dess. Efter min skilsmässa fick jag inte med mej en singel med solo-Keith, med Run Rudolph Run och den verkar stört omöjlig att få tag på. Jag har följt narkomanen, alkoholisten Keith stora delar av mitt liv. Och har han överlevt, han är 63, så kanske fågelinfluensa inte är så farligt. Nu har dom landat i Sverige och jag ska inte se dom den här gången heller. En recension från deras finska spelning var en stor törn på min Richardskärlek. Han hade varit pinsam, spelat fel, sett skamsen och rädd ut. Rätt mänsklig alltså, men Keith Richards är inte, får inte vara mänsklig. Han ska vara Keith Richards. Jag tror alltihop är den där jävla kokosträdsklättringens fel. Drogerna skulle han nog klarat, dom har väl konserverat honom, men att trilla ned från ett litet träd blev nog för mycket. Eller hade han bara en 63-årssvacka, och det kan han möjligen få ha. Bara han blir sej själv i Sverige.

En liten detalj...

Stenhård träning. Och hur slår man sen ihjäl dödtid innan affärerna öppnar? Jo, man går till sin arbetsplats och styr upp så dom jobbar ordentligt. Nej, jag gick mest upp för en kopp kaffe och lite skvaller. Och för att reta dom arbetande stackarna. Har man semester kan man göra så. Dom blev bara lite irriterade.
Märker ni förresten nåt annorlunda med bloggen idag?
Inte? Har ni tittat riktigt noga? En liten detaljförändring förvisso, men... Jomen, jag har döpt om bloggen! Ändrat ett tecken. En liten siffra. Vägde mej nämligen på gymmet och lyckats få bort 2,2 kilo till. Trots utelivet, trots drinkarna i fredags. Men nu får det väl vara nog. Tror jag.

Jag blev en transa på morgonen

Sitter här i arla morgonstund och har inte guld i mund, däremot sista tuggan av ett holländskt rågbröd. Hittade det på ÖB och tyckte det verkade fantastiskt. Mycket proteiner och fullkorn, lite kolhydrater. Och vilken underbart lång hållbarhetstid, in på nästa år! Nu har jag ätit en skiva, med hårdkokt ägg på, måste ha lite så jag står mej nu när jag ska träna om en liten stund. Om jag nu inte blir svårt sjuk efter brödet. Jag riktigt känner hur transfetterna kopplade sej loss från modermackan och fullkomligt rusade till mitt hjärta, mina blodådror och håller på att förkalkar min hjärna å det grövsta. För nåt skit måste det ju vara när hållbarheten är så enorm. Insåg jag alldeles nyss. Annars var den helt okej i smak även om konsistensen var en aning gummiartad. Men transfetter är antagligen rena rama traktordäck i gummikonsistens. Jag är inte transsexuell, jag är transmättuell.
Så, gymmet kallar, vi hörs kamrater!

Det ordnar sej med skridsko bara det blir is

Tadam! Jag överlevde stranden. Och mina strandgrannar också. Fattar ni vad jag har övervunnit denna dag? Trots att jag bevisade för mej själv hemma i spegeln att jag inte gick upp 31 kilo av att ha bikini på mej så var det ändå rätt ångestladdat när jag tog av mej skyddskläderna vid stranden. Nu är den här badplatsen på östra Öland inte världens tättbefolkade men i alla fall. Efter en stund vågade jag ta promenaden ut på bryggan för att känna på vattnet. Tja, några grader lägre så hade skridskorna varit bra att ha på sej, som brorsan uttryckte det. Min högra fot som jag tvingade ner i blötan är fortfarande iskall. för övrigt såg Östersjön bedrägligt frisk och glittrande ut. Men förstår ni, att sitta i en skön brassestol och blicka ut mot horisonten där blått hav och blå himmel möts, (eller är det Baltikum?) och känna hur solen pussar på ens skinn och det blåser bara lite och det är bara lite moln - och inte en enda droppe regn: så fantastiskt. Jag tror faktiskt jag gör om det.

Viktigt meddelande

Till alla mina läsare! (hihi, hur många är ni tro?)
Högtidligen meddelar jag härmed att jag far till stranden. S-t-r-a-n-d-e-n. Solen lyser, himlen är förfärande blå och intet moln i sikte. Bikinin är på, ångesten sitter nånstans i navelpartiet som nu ska visas upp.
Jag återkommer med rapport senare. Om jag överlever det här förstås.