Ikea kan dra nåt gammalt utgånget tyg över sej

Nya Ikeakatalogen är en omonterad, skruvlös besvikelse. Tycker det mesta var fult och rörigt både i färg och form. Och därmed kommer alla som förstår sej på sånt tycka att allt är jätteläckert, trendigt och fint. Så är det alltid när jag tycker nåt. Allra mest besviken är jag över att det klädskåp jag inköpte för knappt två år sen inte finns med i katalogen, alltmedan andra produkter finns med år ut och in. Varför har dom ratat mitt fina skåp? Det känns som även jag blivit ratad, jag och min utsökta smak. Jävla Ikea.

Full fart genom byn

Jo jag gick faktiskt en rask promenad för det blev ett sällsynt uppehåll. Jag gick så fort så det var tur att det inte var poliskontroll vid farthindret i byns citykärna. Hade det varit gångtävling hade jag diskats för språng.
Mot slutet av promenaden såg jag att mörka moln tornade upp sej. Men inget hände förrän jag var under tak. Nån där uppe måste gilla mej. Han heter/hette Lasse och att säga att han är gud vore lite för mycket, därtill hade han alldeles för många, stora och underbara fel och brister. Och ett stort och varmt hjärta, så länge det klappade. Nu ska det här inte bli en sorgeuppvisning, men jag saknar honom och tror nog att han sitter där uppe nånstans och busvisslar när jag raskt går där på landsvägen i den by dit han fick mej att flytta för fem år sedan.
Oj, kände på min högerarm, jag har fått biceps! (När jag hörde det ordet första gången trodde jag det var en sjukdom.)

Brasilianskt ansad gräsmatta

Min energiska dag i rabatter och gräsmattor fick avbrytas. Dunder, blixar och regn. Men innan dess har jag vandaliserat ogräsens boningar. Gräsmattan klippte jag i går, i dag har jag ägnat den finputsning. Den ser bitvis ut att ha genomgått en brasiliansk vaxning, fick upp jordkokor lite här och var. Men det får se ut som ett kalhygge, ogräs växer som...ogräs. Nu är jag kriminellt hungrig men mat bjuds först om en timme. Jag är en stenhård matmamma. Borde ta en hungerdämpande promenad, men jag gillar inte riktigt att gå under en åskande bar himmel.

En gigant har släckt projektorn

Uuurk, jag tror jag kvävs. Från tidningar och nyhetssändningar vräks det ut floskler, stora vräkiga ord rapas upp med patos och vördnad. Ingmar Bergman har släckt cinematografen och kulturbranschen har drabbats av chock. Javisst ska han hyllas, han var störst, särskilt utomlands men han var i alla fall 89 år och alla inblandade måste vara tacksamma över att han fick vara med så länge.
Men när kulturpersonligheter inte kan komma på nåt mer eget, mer fantasifullt än den pompösa, ofta utsagda frasen: "Att arbeta med honom är ett oerhört privilegium." blir det tröttsamt. Oerhört privilegium är två ord som skådisar, konstnärer och artister tar till i sorg och glädje när dom ska beskriva sitt yrke. Lika oväntat som fotbollsspelare som helst lyssnar till Dire Straits. (Om dom inte heter Henrik Rydström i Kalmar FF. Det han lyssnar på finns nästan inte.)
Mörkret börjar falla och det är dags att tända sin laterna magica, komma ihåg dom hemska och roliga scenerna i Fanny och Alexander och hoppas att Ingmar Bergman, Allan Edwall, Gunn Wållgren och Jarl Kulle har det skitskoj på den himmelska scenen.

Foppaholm here we go

Wow. Jag har verkligen varit på promenad i Foppaholm. Överallt hålprickiga tofflor i skärt, neongrönt, gult, blått, lila, rött. Både på turister och utanför 95 procent av alla butiker i Borgholm. Jag gör ett snobbigt intryck, jag vet, men jag avskyr Foppatofflor. Det hjälps inte att dom säkert är skitsköna, fotriktiga och fotsvettsfläktiga - dom är fula, fula, fula. Nu ska jag aldrig mer skriva om dessa skodon.
För övrigt var det 50 procents rea i alla butiker. Där hängde sorgsna bikinisar i slokande rader, liksom shorts, linnen och flip-flop (skor som är snäppet mindre fula och mycket mer obekväma än dom där tofflorna jag aldrig mer skulle skriva om.) och andra sommarattiraljer. Ögonen har fått en överdos av skrikiga färgkombinationer som hittills varit okända för människan. Och hittade jag, denna förfärligt högfärdssnobbiga mänska nåt? Jodå. En blus på rea och en stickad linnetröja på inte rea.
Affärsbesök får magen att öppna sig och vråla efter näring. Till och med lillebror som gjorde som många män, väntade utanför affärerna, blev hungrig. Mamma Rosa hade bra meny, en lovande sallad, men däremot inte så lovande personal. En stackars tjej hade hand om all servering. Och en halvmolnig dag i turist-Borgholm lunchtid så är det lite lite personal. Så efter en kvarts väntan på att få beställa gick vi till Strand. Där var resurserna större och väntetiden var tio minuter från det vi kom till maten anlände. Jag tog dagens sallad, rostbiff, legymer, vitlökscreme och grönsaker. Å jag var jätteduktig ska ni veta. Inlagda legymer fick fortsätta ligga och vara inlagda på tallriken. Vitlökscremen låg snyggt kvar i skålen, doppade bara en bit paprika i den.
På vägen hem solade jag. Brodern körde nercabbat och solen sken rakt på oss. (Jo, sen kom det lite regn, så klart. Men dropparna föll inte på oss, dom föll horisontellt.)
Så nu har jag lekt turist. Gått sakta, sakta på gatorna och säkert retat gallfeber på infödingarna. Så där gallfebrig som jag brukar bli inne i stan när jag jobbar.
Nu må gräset börja darra i skräck, för Stigan är på hugget och jag har spring i benen.

Vidrig blogg

När klockan ringer halvsex på morgonen när man har semester så undrar man lite försiktigt vad som står på. Det vill säja man svär jävelen och rycker till. Sen minns man att man ska bli hämtad för att träna. Det känns kanske inte bra, men bättre. Och sen, efter den traditionella gröten är man pigg såsom 84 lärkor och far i väg till magträningsmaskinen och kör så man bli spyfärdig. Sen skuttar man till benmaskinerna och sen går man darrande därifrån. Helt underbart. HUR har jag kunnat avstå från allt detta? Alla som funderar det minsta på att lägga om kost och börja motionera: gör det NU! Ni anar inte hur härligt det känns, hur stolt man blir, hur pigg och odrägligt glad man är. Jag till och med drömmer glada drömmar. Innan nån kommer och spärrar in mej: jag önskar alla som behöver det ett nytt sätt att leva.
Ja, visst är jag vidrig? Och min blogg ska vi bara inte tala om. Ett satans sundhetstjat. Hihi.

Fröken Jane skrämmer skiten ur mej

Sitter och darrar i ett hörn. TV-sporten på ettan. En fullständigt rytande kvinna leder programmet, Jane nånting. Och hon ler mycket sparsamt, hennes ögon är kalla. Vem fan lär en del tv-människor att tala framför kameran? Hon låter som en furir, en kolerisk rektor, en auktoritär småskolefröken på 50-talet. Hon skrämmer skiten ur mej. Hennes uttal av r låter som en kulspruta: rrrrrrrrrrrknatterrrrrrknatterrrr. Varför byter jag inte kanal? Jo, på tvåan är det en dokumentär om ett äldre par som ska flytta till ett äldreboende och det är förmodligen jättesorgligt och påminnande om min egen förgänglighet. Då är fröken Jane rrrrrroligarrrrrre.

Raskens dog igen

Såg sista avsnittet av Raskens. Fast jag vet att Moberg lät honom dö på slutet får jag en sjukt barnslig förhoppning att han den här gången ska klara sej. Ibland är jag värre än en fyraåring. Så nu sitter jag här och är lite lessen i ögonen för det är så sorgligt det där sista avsnittet. Till råga på allt har regnet precis vräkt ner och jag fryser.
Har satt en ära i att ha ingen värme alls under sommarhalvåret. Möjligen lite myseldning i kaminen. Men den vattenburna elen får vila sej, liksom luftvärmepumpen. Men nu vettefan. Veden har tagit slut, får åtminstone fixa några säckar för såna här svinkalla kvällar. Eller får det bli duntäcket. Blir hämtad sju i morrn bitti av Anki, vi ska träna.
Och nej, gräsmattan blev inte ansad. Lat är mitt förnamn denna rätt tråkiga söndag.

Rapport från trädgården

En snabbis: har suttit ute i solen, s-o-l-e-n, SOLEN i två timmar!
Visserligen blåser det iskallt när molnen rusar förbi men ändå: solen. bikin är inte till å tänka på, därtill är det för kallt. Men ändå, jag säger det en gång till: solen.
Nu ska jag nog ta en rask promenad i nejden.

Arga fötter och massa pengar

Fan gräsmattan håller på att bli älg-hög igen. Borde nog väcka Stigan och dra ett par varv men just nu känns det inte som en kul idé.
Har lite ont i fossingarna för jag gick en rätt lång runda igår, och har tänkt göra likadant idag. Får lite oro över helgens vindrickande. Anki var här i går och vi satt på verandan och pratade och drack vin. Vin är fetmande och nu måste det väck från min kropp. Vatten och motion är dagens, morgondagens och övermorgondagens ledord. Gräsklipping OCH promenad - jag vågar inte tala om det för mina fötter. Dom kommer att sparka mej.
Nu har jag ätit frukost och läst nättidningarnas rubriker. Det räcker. Varje morgon är kvällsnidningarnas förstagrej alltid ett mord. Och varje morgon kan man få sej en dos Paris Hilton, Nicole Richie och Britney Spears. Om man nu har såna intressen. Rika glamourtjejer med mer pengar än smak och ja, lite avundsjuk är jag kanske. Kanske. Det måste vara lite lättare att ha en självspricka i hälen, ont i en tand och ett hus i stort behov av ommålning om man har massa pengar. Självsprickan och tanden gör kanske inte lika ont. Och huset skulle aldrig komma i ommålningsbehovstadiet.

Klimat i klimakteriet

På tv gråter campingägarna och bidrar ännu mer till vätan över Sverige. Folk flyr regnet och vädret är Det Stora Samtalsämnet. Jag är inte väl insatt i klimatfrågan, det ska jag erkänna, men den här sommarens väder runt om i världen är oroväckande, eller hur?
Vad händer om det fortsätter? Hetta i Sydeuropa som blir värre och värre, var tar folk vägen då? Det blir massförflyttningar och vilka länder tar emot? Alla grödor som skiter sej, antingen på grund av torka eller regn, vad ska vi leva av?
Den här sommaren är risken för malignt melanom rätt liten, men kan man inte dö av långtgående fuktskada? Och får man skoja om sånt? Sågspånet i min skalle är rätt fuktigt i alla fall.
Nu sitter jag här ivrigt och väntar på att ett gäng räkor ska tina. En vacker? dag kommer räkorna att vara slut i haven så det är lika bra att njuta nu.
Med mycket vänligt pessimistiska hälsningar från Eder
X

Liten kvinna i stor stad

Lite trött idag. Tog bussen igår till den stora staden, kryssade över alla marknadsknallar på torget och hem till min bror som bor precis mitt i smeten. Upptäckte att min matrutin spräcktes. Var fullkomligt yr av hunger ( och möjligen av en ginotonic) och när vi gick ut på lokal så beställde jag mycket duktigt en medelhavssallad. Sen blev allt bra.
Vi gick till Harrys och där har dom fräckheten att ta 80 kronor i inträde efter klockan 21. Men detta hindrade oss inte och lite valuta fick vi av trollkarlen som går omkring vid borden. Verkade jobbigt först, men den här engelsmannen är både skicklig och rolig.
Och: det är roligt att dansa. Här väntar man inte på att bli uppbjuden, här går man upp hipp som happ med hopp som häpp, oftast ett gäng tjejer som dansar arslena av sej, (vi bland andra) till gamla goda hits. Så dom drinkarna som knödde sej ner i min mage dansade jag nog bort tror jag.
Att som kvinna få uppskattande blickar av män är väldigt roligt och jag är inte van vid det så jag blir rätt blyg och förmodligen alldeles hopplös, tittar ner i golvet och är 31 kilo tyngre igen.
Nu har jag kopierat av en skiva med 500 gamla hits och det får väl bli dagens stora evenemang: lyssna.

Ilsket väder

Inte bara jag är arg idag. Vädret är skitförbannat. Just nu, över mitt hus, är det hagel, regn, storm och åska. Meddelas endast på detta sätt.

Skithögar i våra liv

Vet inte varför, men plötsligt kom jag att tänka på Maj Fant. Hon dog för flera, flera år sen, men innan var hon bland annat programledare i tv och en kvinna med starka åsikter.
Jag minns ett debattprogram där hon berättade om att hon fått tittarbrev som var allt annat än trevliga. En dam tyckte bestämt att Maj Fant inte hade i tv att göra eftersom hon hade gått upp i vikt. (MF var inte fet, men medelåldersrund.) Jag minns att jag blev bedrövad och tänkte att vilken tur att jag inte är med i tv. Och jag kan, i denna dag, bli vansinnig när jag tänker på den där brevskriverskan. Där satt hon framför tv:n i sitt futtiga liv och irriterade sej på en människas vikt så till den jävla milda grad att hon skrev ett brev. Eftersom jag har en släkting som mycket väl skulle kunna skriva ett sånt brev, kan jag tänka mej hur hon fungerar. Säkert supersmal, har tyckt sej försakat en massa för att vara så där supersmal och tycker att då ska ingen minsann komma här och vara märkvärdig i tv när hon är så TJOCK. Är man smal får man göra sej märkvärdig. Att Maj Fant var en klok, varm och vänlig kvinna spelade ingen som helst roll. Här var det ytan som gällde. Vad jag vet putsar min släkting fortfarande på sin yta om hon inte nu snart på sitt yttersta har kommit på bättre tankar. Jag vet inte, vi har ingen kontakt längre. Men jag vet att hon som föraktat min övervikt skulle bli oerhört upplivad av att sej mej nu.
För övrigt dog Maj Fant av en av dom jävligaste sjukdomar vi kan drabbas av: ALS. Musklerna förlamas sakta men säkert och du dör av kvävning.
Jag vet inte om kvinnan som skrev brevet lever eller är död, men för hennes skull kan man hoppas att döden var/blir lindrig.
En del är riktiga skithögar som gärna smutsar ner andras och därmed egna liv.
Gud, jag tror jag är arg i dag.

Otäck täckjacka

Nu är det ordning och reda igen. Det regnar. Gårdagen tror jag var regnfri. Jag satt ute och läste, bitvis iförd en täckjacka när solen gick i moln, vilket den oftast gjorde. Täckjackan har jag aldrig använt förut. Köpte den för några år sen, då satt den obehagligt trångt. Nu byggde jag ett bo i den och kunde bjudit in en sjubarnsfamilj på fika under det prasslande tyget. När jag hade suttit färdigt ute gick jag direkt till soptunnan och slängde den. Den var förfärligt ful även om den hade passat, så min hjärna måste ha varit ovanligt fettinlagd när jag köpte den.
Vad den här dagen har i sitt sköte, eller varför inte i sin rumpa om det här skitvädret fortgår, vet jag föga om. Kanske liten fest i stan hos lillebror och gamla goda vänner. Vi får se.
Nu närmast står grötkokning på schemat.

Som lök på laxen

Tillbaka till hemmets härd. Jag hade rätt. Och fel. I outletlokalen möttes vi av de obligatoriska foppatofflorna och fritids-mysdressarna. Sen fanns det en del helt ok kläder, men okända märken till ordinära priser, typ 300 för en blus som HM har snyggare varianter av.
Då var det roligare att åka till det stora livsmedelsvaruhuset och bunkra upp med grönsaker och fryst lax.
solen? Haha. Hahahahaha. (Här får ni tänka er ett bittert skratt.) Den lyste när jag åkte hemifrån, lyste under träningen, lyste under färd till butiker. Gick i tvärmoln när jag satte ned foten på min gräsmatta. ska lägga mej och sura på soffan.

Outlet har inlett förfallet

Klockan är 7.35 och solen är fortfarande framme! Inte ett moln så långt ögat kan nå och apropå det har det varit välgörande tyst från Tomas Ledin i år. Vad jag vet. Och jag vet inte så mycket om den sorten.
Ja, här sitter jag och ska snart kliva på bussen för att träna. Det lät som att jag ska träna på bussen men det hade jag inte tänkt. Det får bli gamla Fitness idag också. Sen ska jag och en väninna besöka stadens nyöppnade outlet. Outlet ska vara överskott av dyra men nedsatta märkeskläder. Numera är det 32 miljoner foppatofflor och 48 triljoner t-shirts av varierande kvalitet. Mest brist på kvalitet. Ett gäng friluftsoveraller brukar också ingå i utbudet med tillhörande jackor så vi kan se likadana ut allihop. Om vi ville. Det vill inte jag.
Men jag ska dit och titta så jag kan få min uppfattning påspädd, inte utspädd antagligen.

På kalvgloning

Tajmade in promenaden perfekt. Solen började skina. Förra promenaden hade jag sällskap av stora gäng av sniglar. I dag var det små grodorna. Det är grådår i år. Väldigt, väldigt söta och ängsliga att inte komma fram - vart? Och så kohagen, där ett gäng kalvar stod på rad och glodde på mej. Så jag stannade till och glodde tillbaka. Dom vek undan med kalvögonen först. Haha.
sen var jag väldigt energisk vid hemkomsten och la mej på yogamattan. Har rivit ur yogaövningar ur nån kvällstidnings söndagsbilaga och skulle börja med en rörelse som hette bordet. Man skulle sitta med benen lätt böjda framåt, raka armar och händerna vid höfterna och sen böja fram huvet och lyfta upp höfterna och slutligen har formen av ett rektangulärt bord. (För 31 kilo sen hade mitt bord blivit runt. Nej, för 31 kilo sen hade jag aldrig gjort den här övningen.)
Läste instruktionen noga.
Sen satte jag mej på mattan.
Sen böjde jag in hakan mot bröstet.
Sen lyfte jag upp min kropp.
Sen slet det till på baksidan av höger lår.
Sen skrek jag till.
Sen gjorde jag inget mer.

Elakt om skåningar

Nu har jag farit ut och in som en överaktiv gökursgök. Mellan sol, mulet och regnstänk. Ska det vara så här? I tre och en halv vecka till? Bara så jag vet, så jag kan skänka bikinin till lions eller nåt sånt.
Har hunnit en bit på Svinalängorna och kontrasten mot föregående bok om innelivet i New York är en aning stor. Svårt att komma in i skånska diskbänksrealismen under ett avskyvärt 70-tal. Avskyvärt? Jaa, jag tycker det. Jag minns det som fult, fult, brunt, orange och beige, med pappa Staten och mamma Kapitalet på evinnerlig kollisionskurs. Där jag i smyg fick älska ABBA när man egentligen skulle gilla punk, Nationalteatern och öststatsprogram på tv. Jag hade fula, riviga linneskjortor med t-shirt och smalt bälte, för det skulle man ha. Jag köpte en blommig dräkt på HM som då hette Hennes och Mauritz. Jag och min dåvarande gick på lokal, jag i dräkten och såg ut som en tvåsitsig kretongsoffa, han i gröna eller blå gabardinbyxor och skjortkrage stor som två inälvar som ringlade sej nerför den matchande kavajen. Å gud som jag avskyr detta årtionde.
I eftermiddag ska jag bli intervjuad. Jodå. En tös från Skåne ringde. Mitt utbildningssäte, folkhögsskolan i Skurup, fyller 40 i år och hon ska skriva ett reportage om denna inrättning som jag minns med vemodigt välbehag i ett 1980-talsslut. Intervjuerna, hon gör flera, ska publiceras längre fram i Skånska dagbladet. Jag blir nästan kändis. Ska jag kanske ta bort det är med skånsk diskbänksrealism? Dom kanske blir sårade på sånt där skånskt vis...? Då bullrar dom, svär mycket och har alltid rätt. Har jag fördomar mot skåningar? Ja, lite, men mest är det på skoj. Känner faktiskt flera stycken skåningar och två-tre av dom är skittrevliga och går att förstå.
Nu skiner solen igen. Ut. Koko! Koko!

Gud i himlen och yoga på gräset

...men jag kan komma undan det där med motionen om jag lägger ut yogamattan på gräset och kör igång lite solhälsning vilket verkar vara passande. Å andra sidan: då kommer gud, alla änglar (om man nu tror på sånt, vilket jag förhåller mej ytterst tveksam till) och fåglar kunna se ned på denna cirkusföreställning. Och fåglarna kommer att skratta ihjäl sej. Å det vill jag ju inte. Nä, jag väntar nog till hösten och sakkunnig ledning och vänliga medyogare, av varav jag vet en i alla fall, Conny.

Svimfärdig av upphetsning

Jag tror jag nästan svimmar! För det första: inget regn. För det andra: något som påminner om solljus skymtar vid horisonten. Kanske är det idag, denna dag i nådens år, som solen kommer att göra sina femton minuter av berömmelse, som knepige Andy Warhol påståd att vi alla skulle komma att göra i framtiden.
Jag darrar av upphetsning. Tänker inte lämna tomtgränsen för att ha nära till bikiniombyte, solstol och... nämen jag måste lämna tomten, jag måste ut och gå. Men det blir en kväll också.

Nannaninannanana – dagens boktips

Nu har jag kommit till det ledighetsstadie där jag inte riktigt vet vad det är för dag. Men enligt välunderrättade källor är det onsdag. Bra. Planerna på utgång igår, musikunderhållning på torg, vin, sus och dus ställdes in/regnade bort. Istället blev det soffa, tända ljus, bok. En fullkomligt usel bok som jag äntligen läste ut. Jag är rätt envis när det gäller böcker. Har jag börjat läsa vill jag inte gärna lägga av, även om boken är dålig. Nåt slags uthållighetstest jag utsätter mej för. Boken heter Alla var där och är skriven av hon som skrev succén Djävulen bär Prada. DEN boken var helt okej, underhållande. Det var INTE den här. Trist, pratig och enda existensberättigandet är väl att den ska vara en pengagivande uppföljare.
Nu väntar Svinalängorna av Susanna Alakoski. För att inte tala om Stieg Larsson och luftslottet som sprängdes. Nu har det legat bland olästa böcker i ett par månader och nåt konstigt har hänt. Jag känner ingen lust att läsa den. Alla beskriver den som att gå in i en annan värld, att man läser och läser och är helt onåbar. Förväntningarna är så höga att jag börjat avsky tanken på läsandet. Att slå upp pärmarna skulle kännas som att gå på den finaste festen i världen och inte känna sej hemma för fem jävla öre. Jodå, jag vet att det här låter konstigt. Men då är jag väl det då.
Inatt klev jag upp halvett, tog ett bloss och hörde ljud. Det gör jag alltid om nätterna. Att säga att det är tyst på landet är att förvränga sanningen en smula. Det finns ljud. Konstiga ljud. Oförklarliga. Och i den övriga tystnaden blir dom ljuden väldigt påträngande. I natt lät det som ett konstigt rassel som kom närmare och närmare. Ett tag var jag inne på att det kunde vara en liten tromb. Så slutade det.
Och då kom jag på det: det kom från datorn, och det var lönen som rasslade in i Internetbanken. Så nu ska jag se till att dom rasslar vidare till sina rättmätiga ägare: Eon, kommunen och en hel del till.

Jga stavar väll hur jagg vil

På förekommen anledning: petig bästis som påstår att jag stavat fel i ett inlägg.
Så här är det: jag har ett skrivande yrke. Rättstavning är nåt jag behärskat sen småskolan. Men nu har jag semester och då stavar jag precis som jag vill. Ok?

Träningsmanikern skryter

Kommer precis från träningen. Jodå, var inne och lyfte skrot en stund på morgonen. Jag har en väninna, Anki, och allt är hennes fel. Det är på grund av henne jag har gått ner 31,1 kilo eftersom hon släpade iväg mej till det där stället som jag aldrig skulle gå till, det där stället som fick mej att gå ned så mycket. Samma ställe som hon fick mej till idag klockan sju. Fast jag har semester. För si träna måste man. Å jävvlarannacka vad duktiga vi är. Hon ror hela tiden så svetten lackar och jag kör mina övningar. Kom upp i 200 magövningar denna morgontimme. Som belöning har jag nu druckit en kopp kaffe och ätit en fullkornskiva med makrill.
Nu har hon en nytt projekt på gång. Ett projekt som hon naturligtvis involverar mej i. Faen också. Kickboxning. Jag höll på att trilla omkull när hon sa det på väg till träningen. Hon vill testa det påstår hon. Och tycker det vore bra om jag var med. Så jag har lovat det.
Och när vi tränat färdigt gick jag till receptionen och införskaffade mig ett par boxhandskar. Nej, nej, nu skojde jag till det lite. Jag köpte en yogamatta. Ska börja så smått i min amatörmässighet. Märker att min kropp som visserligen är mindre, behöver bli smidigare. Mycket smidigare. Slarvar med strechning, stavade jag rätt där?
Jaha, och nu? Ut i solen? Hahahahaha!!!! När jag klev upp 05.15 såg det ut att bli en väldigt vacker dag. Nu - som vanligt, regnet hänger som ett ihoptrillande tak därute. Ikväll ska vi till stan för det är nåt uppträdande på ett av torgen. Vi har beställt bord ute eftersom vi är väldiga optimister.

Levis och jag på promenad

Regn, regn. Men under ett litet upphåll tog jag mig en promenad. Det var jag och gamle Levis som var ute gick. Levis har precis kom ut ur garderoben och det var en ren fröjd att gå omkring med den här slitne gamlingen.
Som är en jeansjacka jag köpte 1982 i nåt yrselt ögonblick när jag kände mej rik. För jag vill minnas att han var dyr, Levisen, men en sån där lite statusgrej som jag ville unna mej. Jag har trott att jag kastat ut Levis för flera år sen, men det var fel.
Av en slump hittade jag honom i en av garderoberna där han bara väntade på att få komma ut. Det konstiga är att han är större än jag minns honom. Då, 1982, var jag rätt smal men jag är tydligen smalare nu. (Det känns så underligt och underbart att skriva så: jag är smalare nu. Ordet smal och jag har inte hört ihop på så länge.)
Gjorde god lunch: fräste vitkål och olika löksorter ihop med soja och peppar. Till det en laxfilé och grön- och rödsaker. Till middag blir det lövbiff. Jag gillar det här livet, om jag inte har nämnt det förut.

Godmorrrgon kamrrrrrater!

Första semesterdagen: upp halvsju, otrevligt pigg.
Möttes av en grå blöt vägg: ösregn. riktigt grått ösregn utan ljusning i sikte. Men vad gör det? Jag har en skön soffa, flera olästa böcker och en och annan filmkanal. Och datorn. Har tv-n på, ettans gomorgonprogram, men jag måste nog snart stänga av.
Elisabeth Höglund har fått rycka in som sommarvikarierande programledare och hon stakar och kommer av sej stup i minuten. Jag står inte ut. Fyrans gomorgonprogram har jag alltid lite svårt för. Det är så glättigt och pratigt och mycket och alltid den där Jonas från Skansen som envisas med att prata ormar så fort han ser en kamera. Oftast har han som av en händelse en giftorm slingrandes runt handlederna. Hur det var nu vet jag inte, jag bytte kanal.
I går kväll orkade jag inte göra nån middag. Det blev en avokado i stället. Vet inte om det var bra eller dåligt. Är det nån som kan svara på det?
Nu ska jag klä på mej regnställ, sydväst, vadarstövlar och ta mej ut till brevlådan utan att drunkna.

Att bli dödad av kycklingfiléer

Vilken bra söndag! Seg start, blev trött efter promenaden och upptäckte till min fasa att jag bara hade en liten skopa kaffe kvar.
Där jag bor är det fyra-fem kilometer till närmsta affär och dom kilometrarna tillbringar man på en hårt trafikerad väg, en av sommar-Sveriges värsta tror jag. Alla har turist-körkort och kör därefter. Så jag undviker den promenaden, och bil kör jag ju inte.
Men jag satte igång med att rensa ogräs för att glömma kaffet och vips så kommer väl H och hennes hund, som är så hårig. Efter att han gosat med "sin" matta for vi iväg till Det Stora Köpcentret och tillgrep en gigantisk kundvagn vilken jag fyllde med massor av kycklingfiléer, laxfiléer, lövbiff, kalkonskivor, grönsaker, rödsaker. Och kaffe. 600 spänn smalare fick jag kämpa med att få in frysgrejerna i frysen.
Nästa gång jag öppnar den kommer jag att dödas av fyra paket stenhårda kycklingfiléer. Bara så ni vet.
Efter kaffe i mulen trädgård och lite mer ogräsrensning övertygade H och hund mej om förträffligheten i att gå ännu en promenad.
Så nu har vi gjort det och dom har åkt hem och jag tror jag ska sätta mej ute och läsa tidningen, fika och ta en cig. Och försöka komma ihåg att jag inte behöver åka till jobbet i morrn. Tänk om jag glömmer det?

Beverly Knight

Måste bara ropa ut en grej: No man´s land med Beverly Knight är så bra, så bra, så bra att jag nästan gråter. Och tack vare, eller nåt sånt, iTunes har jag nu laddat hem flera andra bra låtar med hennes fantastiska röst som innehåller så mycket saltat smör, varm sol och dyrt guld att jag bara kippar efter andan. (saltat smör är inte bra, men va faen)

Mördarsnigel till frukost

Jag behövde inte gå ut med trimmern för att hälsa min festgranne god morgon. Det gjorde en annan granne med sin gräsklippare. Jag gick ut och trimmade mej själv i stället, i 45 minuter. Gäller att passa på när det är hyfsat regnfritt.
Men det är förenat med viss fara att promenera. Man kan halka. Södra kommundelens samtliga sniglar var ute på söndagspromenad. En del hade mist livet av okänsliga bilister och låg utsmetade, kladdiga och hala längs vägen.
Läste ni om token som gjort en mördarsnigeltoast? Gick och funderade så här: Tänk om det enda viktminskningsmedlet i hela världen var att äta råa mördarsniglar. Varje försök att förädla äcklen misslyckas, du MÅSTE äta dom råa eller fortsätta vara fet. Skulle du fortsätta vara fet? Jag skulle det.

Skratterror

...och hon som flört- och vrålskrattat sjungskrattar till nån discolåt just nu. Jag vill göra som hennes man, supa skallen i strimlor. Jag vill gå hem. Fast jag är ju hemma när jag tänker efter. Och jag vill inte supa skallen i strimlor.
Gonatt.

Fest på avstånd

Grannarna 10 meter bort, mina närmsta grannar faktiskt, har fest. Det är intressant att iakthöra en fest man inte är med på.
Det började sent på eftermiddagen med musikanläggningsriggning och lekförberedelser. Gäster började anlända och barn tjoade och stimmade. Mycket skratt, barnstim och aktiviteter i några timmar sen blev det litet dämpat med småskratt.
Då förstod jag att middagen serverades. Jag satt med dregelsträngar utmed mungiporna, nyfikenhetsspringorna i ögonen ovanligt vässade och örona på helspänn, öppna som en fjortonbarnsföderska i slutstadiet av förlossningen.
Lite mer tystnad. Då begrep jag att barnen hade läggdags med övertalningar, omklädningar, tandborstningar och sagoläsning i racerfart så dom vuxna kunde supa vidare.
Och nu är musikanläggningen i full gång. Kvinnan som skrattade så flörtigt i början av aftonen vrålskrattar och jag kan slå vad om att värdinnan vill strypa henne om hon inte lägger av med skrattet och dom lystna blickarna på värdinnans man.
Om ytterligare en stund kommer två karlar att stå vid min tomt och pissa, ett gäng kommer att diskutera politik intill kohagen och tre kvinnor kommer att stå i köket och trösta en fjärde som gråter över ett taskigt äktenskap. Dom kommer att kalla henne gumman hela natten.
Och sen, vid tretiden, när flertalet åkt hem kommer resten att gräla, kräkas, skratta, dansa, småhångla med goda vänner i smyg och berätta familjehemligheter så det hörs över hela byn. Ja, jag har varit med förr.
Klockan åtta i morgon bitti ska jag gå igång med trimmern.

Freeeeedriiiik!

Till Fredrik!
Väldigt bra i dagens tidning. Djupt tacksam.

Freudiansk felskrivning

Såg att en av rubrikerna på ett inlägg är felstavat: väckarlklockan. Som om jag hade en karl som väckarklocka. Då hade det inte varit konstigt om han hade fått den puss som uret fick.

Omodern mat är bäst

Jaha. Vaknade 5.30 och här sitter jag. Låter som jag vantrivs men det gör jag inte! Ute är det dimmigt men lite sol och jag är redo för solstolen. När som helst. Och inga älgar i gräsmattan. Den klippte jag mycket nogsamt igår. Så nogsamt att nåt som jag tror är en kåpa och ett filter åkte loss från Stigan. Får inte dit det, ska tillkalla hjälp nån dag.
Har suttit och retat upp mej på matmode. Nu har jag kylen full av isbergssallad och ruccolasallad. Ruccola är klart överskattad, men jag köper för variationens skull. Ruccola ska man gilla, ruccola är modernt, ruccola är fint. Men isbergsgröningen slår den icke. Isbergssallad är krispigt, tuggigt och fräscht. En annan grej som jag inte fattar: soltorkade tomater. Första gången jag åt det, på en fin restaurang, visste jag inte om att det var just denna just då så trendhyllade tomatvariant jag skyfflade in. Jag kunde inte förstå varför dom hade blandat in katrinplommon i den så exklusiva pastarätten (som oss emellan inte var särskilt god). Sen blev jag upplyst om Sakernas Tillstånd och fick skämmas i flera veckor. Hon Som Förväxlade Soltorkade Tomater Med Katrinplommon. Tomater som är så goda i naturellt tillstånd. Särskilt nu. Har ett par plantor som fått några gröna trevliga saker som ICKE ska stå och torka i nån sol. (Som om den risken vore stor.) På tal om det: nu försvann solen, dimman är kvar och himlen är grå. Jävlar.
Omodern mat är bäst. Fast den ska inte vara så omodern som den rökta skinkan jag för en stund sedan placerade på en skiva fullkornsbröd. Fick slänga skiten.

Hur jag gick ned 31,1 kilo

Glömde berätta: var och tränade idag. Vägde mej under överinseende av Fitnesspersonal. Bloggrubriken stämmer inte längre. Det borde stå: Blogg av vikt - hur jag gick ned 31,1 kilo.
Personalen tittade föga imponerad på mej, log med viss bekymring och sa nåt om fåfäng. Alldeles riktigt. Nu får det vara stopp. Viktnedgång trots ökning av muskelmassa enligt deras spejsade våg som väger varenda muskel- och fettfläck i ens kropp. Jag är alldeles för skraj för att jag ska gå upp det minsta. Får sluta med det, annars slutar jag som ett russin som ser ut som nåt som en huvudkrympare i Nya Guinea (eller nåt sånt) lekt med en stund.
För övrigt: jag har ju faktiskt inte börjat semestern än. Först är det vanlig helg. På måndag...däremot. Fast då ska jag å andra sidan ringa flera jobbsamtal som inte hanns med idag.
Nu ska jag dra mej tillbaka. Min goe slaf liksom ropar på mej, kuddarna längtar efter mitt huve och täcket vill utföra sin syssla: täcka mej.

Jag är ett mjölkgeni

Kom hem nyss. Jublade så det rasslade i väggarna: SEMESTER!!!! Nu har jag lugnat ner mej något, bryggt kaffe och packat upp allt jag hade med mej från stan: bunkrat grönsaker, kycklingfiléer och annat smått och gott. Kom på en skitbra idé när det gäller mjölk. (Intressant va?) Jag använder bara en skvätt mjölk till gröten varje dag. Måste kasta massa mjölk som jag inte gör av med. MEN, som Tony Irving sa, men jag har kommit på en lösning. Ni vet såna där minitetror man får på restaurang ibland till kaffet, kaffemjölk. Hittade en påse med ett gäng såna på Konsum, dom håller till november. Oöppnade naturligtvis, dumsnutar. Och EN enda sån liten tetra är precis lagom till en portion gröt. OCH 1,5 procents fett, vilket är helt okej i det här läget. Är jag inte genial?
Nu är mina närmaste planer att klippa gräsmattan. Gräset är så högt att en vuxen älg kan ligga i vila ostört och nästan osynlig i det. (var fick jag den vuxna älgen ifrån? kanske för att hornen kan liknas vid en kal buske. eller nåt.) Och jag vill inte ha vuxna älgar sovandes i min gräsmatta.
Å guuud, nu ska jag pyssla, greja och njuta. Jag älskar hela världen just nu, allt och alla. Utom det grymma.

Väckarlklockan fick en puss

Jag kysste väckarklockan när den ringde vid fem på morgonen. Med ett leende klev jag upp, denna sista arbetsdag på fyra veckor. Och ändå gillar jag mitt jobb. Men ledighet är ett så vackert ord.
Idag blir det tufft att hinna med allt, typ träning, uträtta ärenden och sen klämma in lite arbetstid också. Så inlägget blir kort, inte ens kärnfullt och på bussen in kom jag på så himla mycket bra grejer att blogga om, men nu kommer jag inte ihåg en enda.
Vi ses senare!

Viktvarning från Janet Jackson

Hur kändes det att ta ett nytt foto av sej själv och sitt nya ansikte? Jotack! Det var helt underbart att vara framför en kamera utan att behöva bli genomsvettig för man inte hittar DEN vinkeln som döljer dubbelhakorna. Förr har jag alltid bett att dom ska ta om och ta om tills jag blir nöjd. Eller nöjd, för faen, det blev jag aldrig, men mindre bitter över att den där fettpärlan på bilden var jag. I dag togs en bild, jag tittade på den blev nöjd direkt. Nu i efterhand när jag studerat den noga finns det förstås saker att gnälla över. Jag ser stel och blängandes ut. Men ingen dubbelhaka. Och det är det viktigaste för mej nu. För visst blir man väldigt, väldigt utseendefixerad i den här situationen. Men jag tillåter mej det, för den här fixeringen är en positiv fixering. Förut ville jag inte gå ut, inte visa mej, for illa om nån tittade på mej för jag var negativt fixerad vid utseendet. Lika bra att jag förklarar att jag INTE går omkring och tycker att jag är snygg, absolut inte. Jag går omkring och tycker att jag inte är fet. Och är så lycklig över det. Sen kan man tycka att det är löjligt med en sån kroppsfixering, men har man levt en längre tid med massa övervikt så har man ofrivilligt fått lära sej att så där ska man inte vara. Jag vet med intellektet att man är en bra människa även om man är för tjock, smal, lång, kort eller va fan som helst. Men min känsla har sagt mej att jag ska ungefär spottas på eftersom jag är/var så misslyckad. Nu är jag inne i en euforisk period som tar slut nån gång och vi får väl se hur det går då. Och där kommer vi in på en annan grej. Janet Jackson, ni vet, den något märklige Michael lillasyrra, har ju pendlat våldsamt mellan smal och fet. Senaste viktminskningen var rejäl och hon blev väldigt snygg. I dagens kvällsnidning står det att Janet är på väg upp igen. Från 54 till 68 kilo på kort tid. Just nu förstår jag inte hur hon kan göra så. Men jag har själv varit där några gånger. Ner, upp, ner, upp, mer upp. HUR ska jag undvika samma grej när euforin är gone with the winds?
Det, mina kära läsare, får bli en senare fråga att behandla här. Och där.

Jag är en medelmåtta

Smet ut från jobbet för att ta nytt id-kort, mitt gamla gick ut i december. Det är det enda id-kort jag har eftersom jag aldrig förnyade körkortet för 18 år sen. Hatar att köra bil. Och pass? Pass svarar jag på det. (Hatar att resa. Också.) Och eftersom jag måste gå in till min gamla bank och sälja en fond, för att placera pengarna i min nya bank, så antar jag att dom inte är så snälla att dom godtar mitt ruttnande, stinkande, sämst-efter-datum-märkta kort.
Vad händer då? Jo, allt går bra med kortet och så, men jag råkar titta i ett skyltfönster och raskt har jag klivit in i en klädaffär. Hittar en fantastisk liten klänning. Fantastisk på det viset att den inte är särskilt dyr, men alldeles särskilt snygg och lagom vardaglig. Ber expediten om hjälp. Hon tittar på mej, uppifrån och ner och jag väger plötsligt 48 kilo mer och nu kommer hon att säga:
Tyvärr vi har inte din storlek. Hjärtat bultar. Då öppnar människan, som måste ha gravt synfel, munnen och säjer: Ja, du kan ha medium, absolut.
Kan nån sätta vacker musik till dom vackra, oförglömliga orden? ”Ja, du kan ha medium, absolut, tralala”. Alla utom Per Gessle får sjunga.
Nu tvekade jag ju väldigt mycket på hennes omdöme, syn och nykterhet. Men jag tog med mej mediumhistorien in i provhytten. Måste pröva i alla fall. Å si på faen. Den GLED på mej, som handsken över en hand och satt som en hatt på Silvia. Fast snyggare. Att jag inte kysste den kloka, synskarpa och nyktra expediten.
Jag - en medium. Tänka sej!

Spår av hår under mina tår

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag har semester på måndag. Två arbetsdagar kvar. En dag kvar att kliva upp klockan fem. En av mina arbetskamrater kom nyss och sa med illa dold skadeglädje att det enligt SMHI skulle segla upp ett lågtryck här över under helgen. För tillfället skiter jag i det. Har massor med olästa böcker, massor med orensat ogräs, massor med husyta som ska städas, massor med osoven sömn att sova. Vad passar bättre än ett jävla långt oväder då? Typ i tre dagar skulle vara lagom. Två av böckerna som jag inte läst, bara bläddrat i, handlar om yoga. Så kanske det blir lite amatörövningar på mattan inför premiären i höst. Men den måste saneras rejält, mattan alltså, den bär spår av en av mina bästa vänner som gärna ligger där när han hälsar på. Han hinner knappt hem till mej förrän han lägger sej där, rullar runt på rygg och suckar av njutning. Och hårig, är han, som karlar brukar vara, men han är nåt i hästväg. Fast han är hund.

Med kjol på överkroppen

Imorgon skulle jag ha kunnat gå omkring i en tröja som kjol. Det är inte lätt när man tidigare inte brytt sej om mode eftersom alla kläder var av myrstorlek för en elefant som jag. Man har inte hängt med.
I alla fall var jag i ett av de större modeaffärerna och såg nåt som jag tyckte var en snygg kjol nu när solen börjar jobba. billig var den också. Högg den direkt och ställde mej i kassakön (alla turister var inne i den affären just precis då, och alla hade minst fem barn i varje släptåg) och efter en halvtimme föll min blick på en skyltdocka. Den hade på sej "min" kjol på överkroppen. För kjolen var en ärmlös topp. Jag kan ändå inte låta bli att undra om nån hade märkt skillnaden. Så jag sparkade ner några ungar för att bryta mej ut ur kön och hänga tillbaka tygstycket.
Tiden är ur led och kläderna med den. Tänk när en kjol var en kjol och när man hellre dött än att gå omkring med nerhasade för stora jeans för att det är okej att visa den springa som skiljer skinkorna åt. Och tänk när stjärnorna hade trosor under aftonklänningarna istället för att visa den springa som skiljer oss från männen. På tal om springa, om jag skulle ta en promenad? För springa det gör jag inte, jag går fortare. Och så överlever jag, det gör jag inte om jag springer.

Datorstrul

Hur funkar det här egentligen? Mejlfunktionen har varit på semester hela dan och det jobbas tydligen på felet. Om jag får kommentarer så brukar jag förvarnas på mejlen. Jag har varken fått mejl eller kommentarer, hänger felet ihop med båda funktionerna tro?
Jag menar, ifall ni undrar varför jag är så tjurig idag. Det är jag inte. Jo, möjligtvis om jag inte får några kommentarer.

Har kor lättmjölk i speneriet?

Jag lyckades träna i dag utan att låsa in vare sej kläder, badhandduk eller mej själv. Fantastiskt. Idag måste jag komma ihåg att handla mjölk till morgonens gröt. Visserligen bor det lite kossor en bit bort från mej, men det är väl inte lättmjölk som kommer ur spenarna?
Promenad på stan på lunchen. Det går sakta eftersom den stadsdelen är full av turister. Det är bra med turister, dom gör av med pengar. Men dom håller på att göra av med mitt tålamod. Måste man gå så sakta fast man har semester? Att en del kan hålla balansen så sakta som dom tar sej fram är ett under. Vi stackars arbetande satar måste hinna med rätt mycket på vår fattigt tilltagna lunchtid.
Per Gesslekonserten tog äntligen slut i gårkväll och genast blev livet roligare. Lalalalala.

Kaloristinn luft

Åååå vilket bakslag!! Nej, inte matmässigt, inte alls, jag är hårdast, tuffast i stan på den punkten. Nej, när jag vaknade i dag var jag en lång stund mycket övertygad om att det var torsdag. Bara två arbetsdagar kvar till semester alltså. Sen när det gick upp för mej hur det i verkligheten ligger till i almanackan, då jävvlaranacka kunde jag satt mej ner och gråtit. Det är som att börja om ett marathonlopp man hunnit en tredjedel av.
R betygar att han varit på ett ställe där även luften var smal. Det var den inte hos mej. Tjock som kräm var den, tryckande och fläskig, fast åskade gjorde det inte tyvärr. Borde gått upp ett par kilo bara av att vattna blommorna i går, för luft måste jag ha.
Men jag får väl vara lite försiktig med inandningen idag, ity det lovar att bli lite tjockvärme även denna torsd...snyft, onsdag.

Gesslegnäll

Nu tror jag att jag förstår varför jag varit lite låg idag. Per Gessle, mitt hatobjekt uppträder just nu tre mil från mitt enkla hem och jag känner vibbarna: Lalalalala sjunget med värsta fjantrösten. Han får vara hur händig man han vill, han skulle aldrig få komma hit och bygga färdigt ena verandan.
Bara höra honom sjunga kan få mej att vilja vräka i mej tröstgodis. Näej, nu ska jag fan i min lilla låda gå och lägga mej. Tror jag.

Gurka, groddar och gnäll

Lite trött och hängig som jag varit hela dan, men när jag kom hem klädde jag om och gick en rask promenad i 35 minuter. Känner mej så äckligt duktig, funderar på att hoppa av jobbet och bli en guru i viktbranschen där jag ska driva folk till vansinne med proteinprat och kolhyrdratkoll. Jag ska en gurka i väskan som pekpinne och tugga groddar till kaffet och gå tre mil varje dag. Och detta ska jag nogsamt köra i halsen på hela omgivningen.
Allvarligt talat, min viktminskning har inte kantats av nåt sånt. Det har handlat om att få veta vad som är bra och mindre bra och en valfrihet, för det är ju bara jag som bestämmer över mej.
Och kycklingfilén jag åt nyss med en sked stark salsatjofräs och massa grönt har lagt sej så fint i magen och tar knappt nån plats allt. Sånt gillar jag.
Är jag ensam om att inte se Allsång på Skansen? Tröttnade på alla kupper och skriverier och Anders Lundins eviga Meeen så roooligt!
Näej, idag har jag väl varit himla gnällig. Får bli ändring tills imorrn.

Godis, tröst eller dämpare?

Drabbades nyss av ett alldeles fantastiskt godissug. Slog till som en dansk skalle i både kropp och själ. Kan det vara väderomslaget? Bra att skylla på. Fast jag har ju inte ätit nåt godis och tänker inte göra det heller. Varför tänker jag inte göra det? Jo, för den besvikelse jag kommer att känna då är inte värd njutningen som är borta på nån minut högst. Om en stund har det gått över. Hoppas jag innerligen. Och har det inte det så får det väl vara ett sug då. Jag tänker inte göra nåt åt det, inte fylla det där tomma godisgapande hålet. Jo med kaffe och kallt vatten.
Känner också att en tröstköperunda på stan skulle sitta fint. Men - nej. Inte ett beroende mot ett annat. Nej. Jag ska säja att mina tankar fladdrar omkring som i en centrifug just nu. Varför känner jag så här? Ett behov av tröst känns det som, mycket bekant. Men jag behöver för fan ingen tröst, jag har det jättebra. Eller är det nåt som ska dämpas? JAG VET INTE. Men snälle viktgud, fräls mej från suget efter - ja vaddå?. Gärna nu med en gång.

Gummidräkt och gammalt vatten

Idag bär jag min barnsliga kanintröja. Fick betala halv biljett på bussen och en snäll farbror bjöd på karameller. Nämen nu ljög jag. Så klart det inte är så. Ingen över huvud taget (är osäker på sär- eller ihopskrivning där, R, ber om ursäkt.) lyfte på sina trötta ögonbryn och ögonlock. Hade en snäll farbror bjudit på godis hade jag lappat till honom. Inte så mycket för antastningen utan för att godis är gott. Vill jag minnas i alla fall. (okej jag hade lappat till honom å mindre människors vägnar. Absolut.) Läste på aftonbladet.se att SMHI varnar för kraftigt åskoväder här idag. Skulle nog tagit gummidräkten i stället.
Idag är jag lite dimmig i skallen. Trött. Igår likaså. Och jag anar vad det kan bero på. Vätskebrist. Jag som nu lärt mej hur jävulskt viktigt det är med vatten har börjat slarva med det. Under viktminskningens första två månader drack jag tre, fyra liter vatten om dan. Det gör jag INTE nu. Glömmer bort det och sen blir jag skakig, trött och vilsen. Måste skärpa till mej. För det vet ju alla att vatten är det viktigaste oavsett om man vill gå ned i vikt eller inte. På mitt skrivbord på jobbet har jag tre vattenflaskor i olika stadier av fyllnad. Så har dom stått i flera veckor. Bör nog rensa i vattnet, tycker det simmar små gröna saker i ena flaskan.
Idag är semestern ett maratonlopp bort. Och jag som är så trötter.

Förälskade kaniner

Fyra dagar kvar till semestern. Det var jag tvungen att fira på väg till bussen. Så jag klev in i en klädaffär och köpte mej en liten tröja. Den var så fin, så fin. Det stod nåt på den och så var det nåt ritat på den. Men det var så diffust och jag hade bråttom. Nu har jag provat den. Den är jättefin, sitter snyggt. Men. På den står det: love happens. Tre gånger. Det är rätt okej. Ovanför är det två kaniner. Dom har inte hunnit till själva Det Där. Men dom ser sugna och förälskade ut.
Alltså: en jättesöt tröja för en tonåring. Inte för en mogen kvinna. Inte okej.
Men är man så korkad så man inte provar en tröja och riktigt kollar vad dom har tryckt på den så ska man straffas. Jag har utmätt ett straff: jag ska bära denna tröja med högt huvud och framskjutet bröst så kaninerna riktigt syns. Ska också försöka få tag på ett par playboybunny-öron att bära när jag är riktigt arg på mej.
Om jag ska hålla på och fira nedräkningen till ledigheten bör jag nog gå in i tantaffärer. Då sparar jag i alla fall pengar. (Fast det finns nog inga tantaffärer nu för tiden. Tantkläder typ städrockar och blommiga dräkter är superinne bland yngre. Tantaffärer för kläder som är fräcka på ett leopardigt vis. Eller linnestuk.)

Hur man dödar ett hänglås

Var och tränade på förmiddagen. (Ja, jag smet från jobbet, säj det inte till nån) Efter väl förrättad plikt vid maskinerna, 160 magövningar, jag skriver den en gång till för det kändes så skojigt att skriva just det: 160 magövningar. 160 magövningar. 160 magövningar. 160 magövningar. 160 magöv... Det kanske inte är så intressant när jag tänker efter. I alla fall så stod jag där näck i omklädningsrummet, hade tagit fram badhandduk, tvål och även mitt långa linne som jag bär för dagen, med kjol under. Resten låg i skåpet som jag omsorgsfullt låste med mitt hänglås. Sen skrek jag. Nycklarna till hänglåset låg kvar inne i skåpet.
I bara linnet fick jag småspringa ned till receptionen och be om hjälp. Anneli ryckte ut med världens största avbitartång. Det gick inte. Hänglåset hängde tillknäppt och utförde det som hänglås utbildats för: hänga och låsa. Jag försökte. Och svettades mer än jag gjort under träningen. Tog i så jag kunde spruckit tvärs av. Men hänglåset hängde och låste ity det var ett väldigt duktigt litet hänglås. Vi fick tillkalla Sven, vilket är ytterst nesligt, att behöva karlhjälp, men... Efter att ha försäkrat sej om att inga nakna damer sprang runt i omklädningsrummet rusade han in, knipsade av låshelvetet, vars karriär hastig avbröts. Jag lär ha mer träningsvärk efter detta än av träningen.

Potatismos och kommentarer

Sista arbetsveckan. Det var därför jag var illpigg när klockan ringde vid fem i dag. Jag nästan skuttade nedför trappan, men sen insåg jag att en kvinna i min ålder bör röra sej med värdighet så skuttet tog slut och skridandet tog vid. (Kan bero på att jag inte är riktigt, riktigt säker på ett av trappstegen, det verkar sitta lite löst.)
Nu har jag försökt kommentera en inlägg på R:s blogg två gånger och det skiter sej hela tiden. Det är dom där förvrängda bokstäverna och siffrorna, dörrvakten till bloggen, som ställer till det, även om jag sista gången var jättesäker på att jag fått dom rätt. Men vad jag ville ha sagt är: kommentaren från Syrran har sin poäng. GI kanske inte passar dej, därför är en dietist jättebra att tala med. Det där med att förbjuda sej saker passar verkligen inte alla, men mej passar det utmärkt. Jag är litegrann Allt eller inget. Ge mej en sked av mitt hemmagjorda potatismos och jag begår brott om jag inte får ta allt i kastrullen. Ungefär. Så jag lider inte ett dugg av att avstå. Tvärtom. Men det där är så himla olika. Så kolla med dietisten är mitt råd. (Jävvlars vad sugen jag blev på potatismos.)

Stilla solstolning, eller hur det nu var

Jamen den här dan blev helt okej också. Vågade mej ut i solen. I bikini! Jo, jag tordes. Och världen stannade inte, bilar krockade inte, grannar flockades inte vid tomtgränsen och skrek om exfettot som klätt ut sej. Varför blev det inte så? Man kan endast spekulera och det är ju tämligen meningslöst. Men ändå. Det kan, jag säjer KAN, bero på att jag vistades i innerträdgården där det är noll insyn. Den större, helt öppna trädgården vid stora vägen får vänta ett tag.
Och rätt var det var kom festkompistjejerna från igår och frågade om jag ville följa med till stranden. Det ville jag inte, det finns gränser för hur mycket man törs våga (så kanske man inte kan skriva men jo, jag gjorde precis det just nu och det gick hur bra som helst.) dessutom blåste det rätt bra i min skyddade verkstad så huru mycket skola det icke blåsa vid en strand? Tjejerna åkte iväg och jag sjönk tillbaka i solsängen. Efter en kvart kom dom tillbaka. Det blåste för mycket. Hahaha. Så det blev solning hos mej och nogsam genomgång av gårdagen, livet, karlar, själen och lite till.
Och sen, my friends: gick jag en 45-minuterspromenad. Jag gjorde det enbart för att jag var hungrig på fel tid. Det var 1,5 timme kvar till matning och magmunnen vrålade ilsket. Enda sättet att glömma sånt är att göra nåt. Förflytta sej från kyl, frys och skafferi. Promenad. och gissa om det fick tyst på magkäften, fart på benen och fart på ämnesomsättningen. Nu har jag gjort en liten lätt omelett och en skiva kassler och kan börja nedräkningen till måndagen. Tycker att livet är rätt härligt och så fort jag tycker det blir jag rädd för att då borde det hända nåt katastrofalt. Men - som en bloggbesökare uttryckte det i en kommentar, man måste vara lite wild and crazy och då är jag det: Livet är härligt. Skitfantastiskt skithärligt.

En drinkare berättar

Den här dagen genomlevs med en viss försiktighet. Klart jag inte stannade hemma när dom andra tog bussen till en utekväll på stan. Kändes så rätt då. Idag vet jag inte... Men visst, vi hade kul, var på Harrys och det fina där är att man aldrig är äldst. Så säljer dom av nån anledning drinkar och jag drack Cosmopolitan för första gången i livet. Så nu är det avklarat. Drinkar är inte att rekommendera i ett viktminskningsprogram men eftersom jag är nöjd med att ha gått ned 30 kilo så...Va farao, jag tog en till faktiskt. Och klockan elva idag vaknade jag och undrade vem som byggt bo i munnen och vilka som levde rövare i skallen. Nu är inkräktaren i munnen nästan borta och huvudet börjar klarna. Och naturligtvis skiner solen därute och jag fasar för att utsätta mej för detta sken. Men jag måste väl. Jag längtar tills i morgon, en vanlig sketen måndag med vanliga sketna plikter som utförs av en vanlig sketen och nykter kvinna.

Med rumpa i vädret

No sol. Costa del moll. Nä, jag går inte i moll. Jag går i sandaler.
Ogräsrensningen blev avbruten av en styck brorsa som ville ha kaffe. Och det fick han ju, det lilla hjärtat. Vi satt och diskuterade träningsformer eftersom han är den absolut sundaste av oss. Han röker inte, tränar som en tok och är mån om maten. Jamen, vänta det där låter ju som jag också. Bortsett från den lilla rykande detaljen.
Han tränar på ett annat gym och är alldeles förälskad i nåt som heter easy-line, gruppen går runt olika träningsstationer under 30 minuter och det ska visst vara kuljobbigt. Sen kör han med spinning sen länge. det har jag prövat, för flera år sen och det känns fortfarande som jag har en cykelsadel mellan benen. Urtrist. Och jobbigt.
Nu har jag rensat färdigt för idag. Har gått med rumpan i vädret och sett ut som en sån där fånig trädgårdsprydnad, ni vet ett tantarsel i prickig klänning som ser ut som en riktig tant som står böjd över rabatten, fast hon är nog gjord i masonit eller nåt. Det och väderkvarnar och traktordäck är det värsta jag vet i prydnadsväg. Men du får gärna gilla det, du kan vara bra ändå.
Sen kom en väninna som bor fem minuter härifrån och om en stund ska jag dit på grillförfest. Sen ska hon och några till ta bussen till stan och göra den mer osäker än vanligt. Är högst tveksam till att följa med. Tänker så präktigt på ekonomin och morgondagen. Vi får se.

Min skeva bild av yoga

Det här känns som en bra dag. Frukost och sen en lång promenad är redan avklarat. Jag har hört talas om galningar som först går och sen käkar frukost. Det är klart, man går nog rätt fort då, när kroppen skriker efter mat, men det är inget för mej. Det doftade sött, varmt och jordigt längs vägrenen, hade den doften funnits på flaska hade jag prostituerat mej för att få råd att köpa den.
sen skulle jag då hem och svida om till soloutfiten: baddräktsbikinin. För det skulle ju skina en sol!!!!!!!! Var? Inte här i alla fall. Sen jag blivit mindre har jag också blivit mindre negativt inställd så jag tänker glatt fixa lite inomhus innan jag kliver ut och rensar ogräs. Möjligt att det blir en promme framåt eftermiddagen också. Idag hoppade jag över fullkornsskivan till gröten och jag vet inte riktigt varför. Hade jag inte bestämt att viktminskningen var nog? Måste ha ett snack med mej om detta, ska försöka förklara för mej att jag kommer att bli tärd och rynkig om jag inte lägger av nu. Men jag vet hur det går. Jag kommer inte att lyssna på mej, ibland är jag som att prata med en vägg.
Nytt mål för hösten: ska börja med yoga. Sommarschemat på gymmet går inte riktigt min väg, men sen...då jävlarannacka ska här göras solhälsning och vikas ben ur leder och ha sej. För det är väl så man gör, Conny??? Alltmedan man brummar nåt mantra och ser allmänt hänryckt ut? Nej, jag bara skojar. Men att bli lite vigare och rörligare ser jag fram emot.
Nu ska jag röra mej in i badrummet och viga mej åt tvättmaskinen och sen hoppas jag kunna hälsa solen varmt välkommen. Med båda benen bakom huvet.

När magmunnen inte håller käft

Bussen på väg hem: fullt av halvstora barn som skulle på reggaefestival. Deras packningar cirka dubbelt så stora som dom själva. Å vad jag är glad att jag inte behöver göra sånt. Dvs jag är glad att jag inte är ung. Jodå. Fast dreadlocks är rätt roligt på små 17-åringars små huvuden.
Sen när jag skulle in i trädgården önskade jag att jag vore antingen fem år eller 95. För då hade jag omedelbart fått hjälp. Mannen som brukar komma och frisera äppelträden har varit här i dag och klippt ligusterbuskarna och syrenen vid vägen. Gissa hur mycket grenar, löv och skit jag har att ta hand om? Började med att släpa ned allt från vägen över min lilla,lilla behagligt låga mur ner på gräsmattan. Det vore ju en smula trist om nån gren for ut i vägen och förstörde nån bil eller två. Och solen den sken och sken och tror jag inte minsann att jag satte mej med ett glas vin efter skogsarbetet. Kom plötsligt på att jag glömt att äta mitt näringspulvermellanmål - att glömma att äta - du käre nån. Men det blev raskt en kycklingfilé med tillhörande grön- och rödsaker. Får ta mellanmålet som kvällsmål i stället.
Och jo - jag hann träna före lunchen. Magen skrek av både hunger och muskelprotester men jag är en sträng magmamma, och bad magmunnen hålla käft. Det gjorde den inte och då... nä, jag ska besparar er det tarmluddet.

Bikinipremiär

Ett litet morronkuttrasju med gröt och ägg på fullkornsbröd. Nja, det blev lite fel där, jag smetar inte in brödet med gröt, jag äter det vart och ett för sig. Utom ägget. Som jag jag skivar på mackan. Har jag varit klar och tydlig?
Laddar för helgen. DOM HAR LOVAT SOL. Ska premiärbära bikinin. Bör jag kanske gå ut med varning på radion? Bilisterna kanske kör i diket. Inte för att dom skulle tycka att jag var snygg, utan mer för att det syns hur nybörjig jag är på det området. Obekväm kommer jag att försiktigt kliva i och ur solstolen och smyga runt buskarna så jag inte syns alltför väl. Och det är just då man syns tydligare än IKEA-skylten över Kalmar.
Fast det blir nog regn i alla fall.
Dagsschemat är fullt: jobb, jobb och så ivägsmitning till träningslokalen. Ihärdigheten märks på magen nu, den börjar byta ut lite hängigt skinn mot muskler. Den stackarn är antagligen halvt chockskadad. Därefter lunch på tre skivor kokt skinka och massa grönt med citronolivolja över. Borde hinna till banken också, har bytt bank och vi ska greja det sista. Ännu mer jobb i eftermiddag, hinna handla på väg till bussen och sen kliva av vid vägkanten och se mitt hus och trädgård och känna helgfriden. Möjligen lite vin i trädgården. Bara för att. Troligen sparar jag det tills i morgon.
Mitt sinnestillstånd just nu är: upprymd, beslutsam och fnissig. (R har en sån bra grej på sin blogg som jag snodde nu: beskrivning av sitt känslotillstånd för tillfället.)
Oj, nu spillde jag kaffe på tangentbordet, mest på den stora ctrlknappen. Mitt sinnestillstånd ändrades till stress.

Förförd av en Napoleon

Sitter och blänger på svarta moln som seglar upp över min by och släpper väder stup i kvarten. Jag som ska PROMENERA. Det ser åsklikt ut och jag gillar åska, men BARA om jag får glo på den inomhus. Vill inte gå över en stor åker med blixt och dunder kring skallen. Det räcker med alla fåglar jag skrämmer upp under min promenad. Jag blir minst lika rädd som dom. I morgon ska solen skina här. Men inte där jag ska vara i morgon: på jobbet.
Var inne på R:s blogg och såg hans bilder på flottyrmunkar och grejer som han avstått från trots att han stått tre centimeter ifrån dom. Starkt jobbat. På mitt jobb bjöd chefen på tårta idag. Två stycken, en med apelsin och en med citron. Jag utgjöt mej över orättvisan att en som inte äter tårta inte får nåt annat istället. Typ en gurka, tyckte jag. Men nej, jag fick inte ens det. Fast när jag såg apelsintårtan så var det såna där suckatgrejer tror jag det heter och det är obegripligt att inte EU har ingripit och förbjudit dom äckliga, sega pillemogrejerna. Så jag var rätt nöjd ändå.
En tårtbits attraktion är som starkast innan man låtit sej bli förförd. Under själva akten kan man, om det är en bra tårtbit, känna en viss tillfredsställelse. Men efteråt är det tomt, tomt och lite ångestfyllt. Och det behövs inget graviditetstest för att se att den där jävla tårtbiten lagt sej till ro i magen för minst nio månader framöver om man inte gör nåt åt det förstås. Man kan säga att jag har aborterat bort 30 kilo. Kilon som bestod av läckra, snygga mackor som förförde mej, smekte min gom men som lämnade mej i ångest och tomhet. Och med en satans fet mage. Numera faller jag bara för tomater, paprikor, gurkor, groddar och grejer och det kanske inte är en jublande passion eller fantastiska möten i min mun. Men: dom är pålitliga, snälla och gör underverk för kropp och själ. Man blir snäll, god och glad efter en lyckostund med en sallad.
Nu ska jag gå och pussa en paprika.

Carola och Madde

Nu ska jag vara elak och skadeglad. Å herrrrregud så härligt det ska bli.
såg bilder på Carola i kvällsnidningen. Hon provade en kortkort klänning. Av nån konstig anledning, fast vi har ju med Carola att göra, går hon ut på gatan och speglar sej i affärens skyltfönster. Kameran är sällan snäll, och ljuger aldrig, i alla fall inte på den gamla odigitalatiden men Carola såg ut att ha GÅTT UPP I VIKT. Som exfetto blir man så jävla kluven. Oj, stackarn, nu har hon en tuff period framför sig. Och: haha, jag är smalare än Carola, shit pommes frites så kul!
Sen i den andra kvällsnidningen, eller om det var samma, skit samma verkligen, var det en bild på princess Madde som ankformad kliver ut ur en dietaffär. Hon ser enorm ut. Gravidmage och uppåt-utåtputande ankstjärt.
Fast: nää, det är inte synd om nån av dom. Dom har möjligheter att ha världens kroppar, dom har råd med personliga tränare, personliga kockar. Fast det är rätt underbart att dom också bara är ett par sketna människor som stoppar in för mycket gott i truten. Precis som alla andra. Nja, inte jag då förstås. Jag är så himla duktig, präktig, sund, perfekt och ofelbar och nu ska jag hålla käften. I alla fall låta bli tangentbordet. (Såg ni, inte en enda parentes. Förrän nu. Får skärpa till mej.)

Berätta Conny!

Läser igenom mitt första blogginlägg där bland andra Conny har kommenterat, har glömt att tacka för det. Du har ju gått samma kur som jag, vore kul om du kunde skriva om hur det är nu.

Gedda och tårsk

Den gröt och skinkmacka, (låter som jul?) som jag så ihärdigt suktade efter i går men så duktigt avstod ifrån smakade väldigt, väldigt fint nu på morgonen. I min lunchlåda ligger tre skivor fläskfilé, eftersom jag får äta rent kött, isbergsallad, tomater, paprika, hackad lök, groddar och gurka och salladskrydda och lite olivolja. Ja, det är jättegott! Och bra för hela systemet.
Dagens kostråd är härmed gedda. (fast det går lika bra med tårsk), (vän av språkordning får vända sej till nån annan blogg, för här är det jag som bestämmer verbböjningar och grejer och sånt. Det är väl för fan min blogg?!? Men särskrivningar finner ni icke här eftersom jag infört hårda straff på sånt. Bra, eller hur R?) (Jodå, jag gillar parenteser.)
För övrigt har en lätt huvudvärk börjat slå sej till ro i tinningarna. Men det skiter allt jobb som ligger och väntar i. Med den här dan är det sju arbetsdar kvar till semestern. Ja, den ja. Jag kommer att sättas på hårda prov när rutinerna kring matintaget ändras. Man kan nog utgå ifrån att det kommer rapporter om det. På den här bloggen. Som alla väl läser...? Men så få kommenterar. Det är ju kommentarerna som är belöningen. Fast jag kollar lite på besöksstatistiken och den verkar betryggande. Kan det bero på att jag loggar in en gång i kvarten? Nä, unika besökare är det som räknas.
Nu ska jag gå omkring och vara unik en liten stund.

Kan man hetsäta gröt?

Det ligger ett paket kokt skinka i min kyl. Just nu lever dom skinkskivorna väldigt farligt. Jag har hamnat i ett sug. Skulle kunna hetsäta havregrynsgröt, fullkornsbröd med skinka. Antar att det är bättre än att hetsäta franska ostar, godis, chips och kakor.
Men jag har ingen lust att hetsäta. Gick ut och drog ett varv med gräsklipparen, rensade bort vattensjuka växter. Men. Lik förbannat ligger skinkpaketet och skaver i min hjärnas köksregioner. Vill flytta ned en våning, till mitt gap för att sakta närma sej källarutgången, eller ja, nödutgången dårå.
Fast det blir det inte fråga om. En körsbärstomat är det enda som kommer förbi vakthunden vid mina läppar. Ja, förutom tandborsten då.
Har jag fixat bort 30 kilo så har jag. Vartenda gram av dom är strängeligen portförbjudna. Och vet ni, nu när jag skrivit det här så är suget borta.
Skrivklåda botar gröt- och skinksug. Ni får receptet alldeles gratis eftersom jag är förfärligt snäll.

Affärernas älsklingskund

Jag känner frågan i luften, känner nyfikenheten strömma mot mej. "Har hon inte shoppat nåt i dag?" Jo, tänk för jag har det. Och jag ska inte berätta om allt för då kommer jag att bli klädd i en annan sorts kläder än dom jag shoppar, en typ av tröja där man inte kan röra armarna. Tvångströja tror jag det heter, och jag önskar ibland att dom hade såna på HM. För en som tvångsköper.
Jag har köpt: en fin burk att ha havregrynen i. Kostade 79 kronor på Indiska. Glada blommor och genomskinligt lock så man kan titta till dom små grynen då och då. Så dom har det bra och trivs. Sen köpte jag en snygg sked på samma ställe, att försiktigt ösa grynen med. Kostade 49 kronor.
Sen har jag inte köpt nåt som nån har med att göra. Tror jag. Eller? Jaaaa...Om ni lovar att inte säja nåt...?
Jag skriver så här litet så det inte hörs och syns så mycket: jag köpte en skinnjacka på rea, för 900 spänn. Den är sååååå snygg. Kort, svart, insvängd enkel men elegant på nåt vis.
Och så köpte jag, också på rea så det så, en baddräktsbikini. Det är en tvådelad historia där behån är mer som ett litet linne, så man slipper visa magen eftersom man inte är van vid att ha en offentlig mage på badstränden.

Så, slut med hemlisarna. Men det är tur att vatten är så gott som gratis. Får väl dra ned på kaninmatskonsumtionen så jag har lite pengar kvar till semestern. Förresten, då tänker jag bara sitta i solstolen vid mitt hus och läsa. Det kostar ju inget. Jag kan nog få in ett och annat inköp till om jag tänker efter.
Allvarligt talat: jag har inte det minsta dåligt samvete för min klädinköpshysteri. Har man varit fet i 15-18 år och hänvisats till STÖRRE STORLEKAR och så plötsligt kan man ha mindre läckerheter på kroppen - ja, då blir det så här. Ni skulle bara känna känslan! Och jag har tydligen smittat av mej på textstorleken för den vill inte bli fet igen. Hm.

No milk today

Undrar ängsligt var den här dan är på väg. Ingen havregrynsgröt till frukost. Fanns ingen mjölk i kylen. den hade gått ut. Mjölken, kylen står kvar. Och jag har inte köpt nån ny. Sånt kan störa mej ganska mycket. Fick bli en fullkornsskiva bröd med hårdkokt ägg på. Ägg som förvarats i kylen. Ja, sånt är livet i min lilla, smala, trånga värld. Grymt grinig utan gröt.
Och så säjer det poff och grinigheten är borta. Sker när jag läser R:s blogg och förutom att han är rolig så skriver han i senaste inlägget skitfint om lille jag och lille jags blogg. (Sällskapet för inbördes beundran har fått två nya ansikten.) R: jag ska ta reda på hur jag kan länka till din blogg här i min blogg. Är inte så bevandrad i länkeriet. Särskilt inte en dag utan morgongröt. Och har du släppt tösen fri? Fritösen alltså? Fast å andra sidan om du behåller den och går omkring och bär på den lite då och då varje dag så kommer du också att minska i vikt. Och varför skriver jag inte detta i en kommentar direkt till R, undrar kanske vänner av ordning? (Fast det är högst otroligt, att jag skulle ha vänner av ordning.) Jo, jag har försökt men det går inte. Han kanske sitter och stoppar dom?
Nu är det dags att trycka på jobb-kreativitets-knappen.

Inget bra klipp

Jag är en trött mänska. Först klippa gräset när jag kom hem. Det har växt så det knakat, så pass knakande att jag fått hörselskador. Och på en bit så pass långt och högt gräs att klipparen bara la av. Fast då var vi färdiga Stigan och jag, nästan. Som straff fick jag ta en promenad. (Ja, jag vet, orättvist, det var ju inte JAG som la av, men utdömt straff är utdömt straff. Och att tvinga en gräsklippare på självgående promenad när den inte är självgående är dömt att misslyckas.) Nu är klockan inte mycket alls, men en hårt arbetande kvinna kräver sin sömn. En och en halv vecka kvar till semestern. Det vill säga 100 år i verklig tid.
God natt

Ägget är löst men inte gåtan

Den goda vitlökssåsen från igår är ännu godare idag, ännu vitlökigare. När jag strosade omkring i affärer på lunchen fick jag gå helt själv, folk flydde utan att jag öppnade munnen.
Har haft en diskussion hurusom ägg ska förvaras i kyl eller rumstemp. På ÖB står kartongerna ute på golvet så då kan väl min lilla kartong stå vid mitt skrivbord några timmar innan jag ska hem? Ställer jag dom i lunchrummets kyl glömmer jag dom. Men alla säger att dom MÅSTE stå i kylen.
Jävvla höns säger jag, lite risker får man väl ta här i världen.
Nästa fråga jag inte ställde var: vem kom först, hönan eller det där ängsligt lufttemperaturkänsliga ägget?
Men så är jag också en hårdkokt typ.

Skottpengar

Lämnar mina vattenskadade växter för att ta bussen in till stan och jobbet. Hur mycket kan det regna? Fast nu var det minst ett dygn sen så det är nog dags när som helst. Vaknade halvtvå inatt. Gick ned och satt mej på verandan för att röka. Lägg av, jag vet, tjata inte, jag vet, farligt att röka, jag vet. Skjut mej då. För dom har väl infört skottpengar på rökare? I alla fall satt jag där och nåt var väldigt fel. Det var nämligen helt stilla, inte ett löv rasslade i trädgården och därtill föll inget från himlen. Blev klarvaken av detta och det kan man inte säga att jag är nu. Den här dan blir en utmaning.
Till R med fritösen: 1. det verkar som vi är kolleger? Läste hela din blogg i går, mycket underhållande!
2. Ju mer jag tänker på fritösen: släpp henne fri. Hon heter ju så: fri tös.

Nu är första kaffekoppen urdrucken. Dags att jobba.

Så kan ni kommentera

Visste ni att lättcremefraiche med vitlök och svartpeppar ihop med en laxfile och sallad är en syndigt god men oskyldig middag?
Har tränat i dag, situpsen sitter som en smäck kring magen.
Och jeansen hasar ned hela tiden.
Om mindre än två veckor har jag semester. Jag har vissa aningar om att vädret kommer att bli fint. Kan väl knappast vara en högoddsare efter dom här blöta veckorna.
Och ni, några är ni ändå, som tycker det verkar krångligt att kommentera: när ni trycker på kommentera under mitt inlägg får ni upp tre alternativ. Klicka på anonym så slipper ni massa tjafs om medlemskap och grejer. Sen kan ni kommentera hej vilt. Eller hej tamt.
Det vore kul om ni gjorde det... Snyft, känner mej så ensesammen här.

En rumpbetraktelse

Hade nya jeansen på jobbet. Folk ligger fortfarande avsvimmade. Utom E, en tjej som kan det här med mode och som jag haft jeansdiskussion med. När hon fick se mej log hon brett och sa att jag hade snygg rumpa i jeansen.

SNYGG RUMPA.

Kan inte minnas att nån sagt det förr.
Åt därför min nyttiga lunch med välbehag medan dom andra fläskade i sej smörgåstårta som vi bjuds på i dag.

Snygg rumpa. Tänka sej. Det som jag gått omkring och varit avundsjuk på alla andra för. Det som jag aldrig trott skulle hända mej. Men nu har en snygg rumpa inträffat. På en kropp nära mej. På mej faktiskt.

Skuldkänslor

Jävvlars. Jag har inte promenerat i helgen. Vädret, kan man skylla på det? Nej, egentligen inte, men det har jag gjort. Kan man skylla på att man fått glädjechock för att en av ens goda vänner överraskande gift sej? Nehej, inte det. Att man hittat ett idiotlätt dataspel? Neeej. Och nu närmar sej klockan sömnigdags, det stormar ute och ... Får man vara lat då? Jaha. Tack.
vi ses i morgon.

Jag ljög

I min matsedel förra inlägget smög det sig in ett litet fel. En hel måltid för mycket. Pulverintag är det bara två gånger om dan. Så då får jag gå och lägga mej elva. Fast det lär nog bli nio-draget. Senast. Vem fan orkar sitta upp längre en regnig söndag med en massa bra böcker olästa? Stieg Larssons, senaste, sista, Luftslottet som sprängdes sparar jag till semestern om två veckor. Den ska läsas i solstolen. Under parasollet. till skydd mot sol. Eller troligare: regn.

Mätt rätt, rätt mätt

Helgerna är inte bra. Jag hinner ju inte äta alla måltider. (har jag nämnt nåt om lyx, i-landsproblem?) I dag blev det sovmorgon och frukost först vid elvadraget. Nu ska det vara pulvermellanmål, sen lunch, sen pulver, sen middag, sen pulver, sen en kvällsmåltid. Helst tre timmar emellan. Fan jag kan inte gå och lägga mej förrän två i natt. Därför slarvar jag på helgerna, dom sista måltiderna hamnar aldrig i min mage.
Oro: ont i halsen, kli i näsan. Får INTE bli sjuk!
Hittade mina nedskrivna mått från mars. Mätte om mej. Har minskat 20 cm om jag mätt rätt. Och då är jag ändå rätt mätt. (Kan inte låta bli ordvrängandet, jobbigt va.)

Koffeinförgiftad

Har löst ett problem jag haft ett tag. Haft skakningar, särskilt händerna, skakningar och ryckningar som blivit jobbigt. I går var det särskilt hemskt. Kan det vara champagnen? Nä. Behöver nog vatten, mycket vatten. Så jag drack och drack. Fast ibland tog jag fel på vattenflaska och kaffemugg. Och då begrep jag: ända sedan viktkuren började har jag druckit mängder med te och kaffe, mängder som blivit större och större. Nu dricker jag tio-tolv koppar per dag. Inte konstigt att hjärtat skenar i väg och att händerna rycker som en hip-hopdansare. Nu blir det tufft. Inte dricka så mycket kaffe, herreguuuud, det har ju blivit mitt godis.
Den här söndagen är lika regnig som lördagen och det känns motbjudande att ta promenaden över åkrarna och ängarna. Får se hur jag gör. Stövelpromenad känns inget kul.
Nu ska jag sätta mej och öva in nya svarsrepliker på följande frågor jag möts av varje dag: Men ska du försvinna helt och hållet? Men nu ska du väl inte gå ned mer? Men VAD har du gjort?
En aningens negativa klanger i frågorna och jag måste gå i försvar på ett snyggt sätt. Särskilt när jag berättar om pulverperioden. En del blir direkt negativa. Man KAN inte leva nio veckor på pulver. Man MÅSTE tugga. Jaha, och sen då? Du kommer ju att gå upp allt när du börjar äta...? Svar: jo, man kan leva ännu längre på pulver som innehåller precis alla näringsämnen, bara man dricker mängder med vatten. Nej, jag saknade inte tuggandet ett tugg, hihi. Nej, lär man sej HUR man ska äta behöver man inte gå upp. Det gäller att inte gå TILLBAKA till gamla vanor.
Slut på föreläsningen.
Ska kolla när gräset växer en stund.

Bön till mej själv

Detta inlägg riktas till mej själv, så jag aldrig ska glömma det: "Kära X, om du nu börjar svikta och vräka i dej massa skit så kan du väl komma ihåg den där dagen i juli när du köpte dina första jeans på hur många år som helst? Minns hur du stod där och inte riktigt visste vilken storlek du skulle ta med i provrummet. Du tog 44, för det hoppades du skulle gå. Av nån anledning tog du också 42. Och du började prova dom. Och dom satt som gjutna. Kom du ihåg hur du var alldeles fascinerad av provrummets alla speglar, dom som du alltid haaaaaataaaat. Du kunde sej dej själv från alla håll. Det hade du inte gjort under hela viktminskningsperioden. Du borde komma ihåg din ihållande häpnad: Är den där lilla rumpan min? Var är det breda arslet jag gått omkring med? Så tänkte du och så fick du tårar i ögonen, för du insåg vad du hade gjort. Och du bestämde dej för att så ska det vara i fortsättningen. Nu och för alltid. Amen."
Ja. Nu och tills dom placerar min smala kropp i en kista. Så det så.
Och vet ni vad? Dessa jeans storlek 42, hade jag i går kväll. Dom är lite stora. Skulle tagit 40. Inte fan visste jag att dagens jeans har stretch i tyget, trodde det bara fanns i tjockisstorlekar.

Kostfascist

Håller jag på att bli odräglig? I går, innan vi hinkade champagne, var K och jag och handlade. Hon köpte godis, fast först frågade hon om det var ok att hon åt godis så att jag såg det. Klart hon fick. Men hon gjorde inte det när det kom till kritan. Påstod att hon kände sej osund om hon åt godis i min närhet. Och hon är ändå en av dom sundaste jag vet, smal, vältränad och kostmedveten. Hennes hangup är just godis. Det gör mej lite orolig om jag uppfattas som nån jävla morotsdiktator. (För övrigt är morötter något som viktcoachen inte förespråkar så mycket. En söt liten rotmojäng som triggar igång sockersuget, kan tänka. Ja, titta, nu är jag igång. Faen.)
Försökte somna om efter frukosten. Det gick inte. 30 kilo mindre mänska är piggare än nödvändigt ibland.
Så: nu har jag tänkt vandalisera min garderob, göra ytterligare utrensning. Måste få rum med allt nyköpt. (Äckligt, va?)

Överskattat

Champagnen som var så go i går är klart överskattad i dag. Den sitter kvar i huvudet och bubblar. Jag har i stort sett bara lämnat sängen för att äta min älskade frukost, kolla mejl, blogga och se till att det regnar snyggt. Och det gör det ju.
Och så blir jag så himla glad: jag har fått kommentarer på min blogg! Barnsligt förtjust är jag. Tack r och R, baksmällan släppte litegrann. (Gillar era bloggar också.)
Hurusom denna dag ska utveckla sej vill jag inte inveckla mej i, måste avveckla sakerna som pågår i huvet först.
Nu ska jag släpa min stackars lille lekamen till köket och grötkastrullen.

Herregud så gott

Makrillmackan är sedan tio sekunder istoppad i min hungriga mage. Den var, vad ska jag säja, väldigt? otroligt? makalös (för en mackalös)? Nä, det finns inte ord. Inte för nån som varit utan bröd sen i mars.
Ja, så var min morgon. Bara så ni vet.

Champagne, gröt och makrill

I morgon blir det en variationsrik dag näringsmässigt. Förutom den omskrivna makrillen till frukostgröten ska här hävas champagne. (Inte till frukosten.) Väninnan K från Stockholm kommer på besök i morgon kväll och vi har en liten trevlig tradition. Champagne korkas upp vid varje träff. och dricks upp naturligtvis. Hur det ska gå för min del får jag återkomma till. För jag utgår ifrån att jag överlever. Jag tänker återkomma till hur det gick.
En sak är konstig. Nu när jag bestämt att jag inte ska gå ned mer känns det som jag går upp i vikt bara jag tittar på fullkornsbrödspaketet. Har inte magen blivit större? Dubbelhakan - är det den som trycker på under käken? Känner mej upp och ner, glad och orolig omvartannat. Ska jag fixa det här? Hur kommer jag att reagera om jag går upp ett par hekto, eller ett kilo? Jag vill aldrig, aldrig, aldrig mer bli tjock. Så då är det bara att se till att inte bli det. Eller hur?

Dröminköpet

Nu har jag handlat igen. Den här gången något som vida överträffar alla toppar, allt YSL-smink man kan tänka sej. Ett paket fullkornsbröd. Jajamensan. Var hos min viktcoach och bad om hjälp att stanna upp i viktminskningen. Bara en sån sak. Behöva be om hjälp för det. Egentligen är det oerhört hemskt, ett i sanning i-landsproblem. Jag ska ställa mej i hörnan och skämmas en stund. I alla fall sa P att jag kan äta en skiva fullkornsbröd med MAKRILL till grötfrukosten och till mellanmålet. Att jag inte gick ned tre kilo av rena glädjechocken. Jag som längtat efter makrill...
Nu längtar jag ivrigt efter att klockan ska vara halvsex i morgon bitti.
Just nu kändes det som att nåt konstigt hände. Jo, det smattrar inte på fönstret. Det har slutat regna. Man kan se ut genom fönstret utan en massa vatten i vägen. Otroligt.
Nu ska jag skryta lite till för mina arbetskamrater. Minus 30 kilo – då är det ens plikt att skryta.

Jaaaaaaaaa!!!!

En milstolpe – nu har jag gått ned 30 kilo. Och det får bli en milstolpe att stanna vid. Det räcker nu. Och nu, mina vänner, det är nu det gäller. Att hålla det här.
Va, hur jag tänker fira det här? Tja, med tårta hade jag tänkt. Neeeej, nu ljugde jag ordentligt, klart jag inte ska. Jag vill hellre ha ett knäckebröd med makrill på. Se, så konstig man blir när man tappar några kilon.

Åååååå

Försökte verkligen. Försökte så mycket jag bara kunde. Att INTE handla nåt.
Det höll till klockan två. Då kändes behovet av ett nagellack från YSL i en nymodig förpackning, bara en pensel, och en kajal också från YSL så viktigt att uppfylla att jaa...
Och så vet jag att om ett par dagar kommer kajalpennan att ligga och trängas bland andra dumpade kajalpennor. Det där som sminkfabrikanterna och skribenterna alltid kör upp under våra sminkade ögon: smink är färskvara, mascara ska man inte ha längre än tre månader – haha dom skulle se mitt badrumsskåp. Typiskt försäljarsnack. Jag håller fast vid det jag och min plånbok tror på: smink håller. Länge. (Även om min plånbok var tvungen att öppna sej som ett regnmoln i dag.)
Jag shoppar - alltså är jag. Det ger mej lite ångest - alltså har jag känslor. Jag är väl kort sagt ganska normal. Eller i alla fall lite. Pyttelite då?

Jag vill ha ont

Träning före lunchen. Har fått nya övningar för att pigga upp bi- och triceps. Jag har möjligen en sjuk inställning men jag vill gärna ha träningsvärk. Älskar den känslan av att ha gjort nåt. Men nu har jag inte det. Vad gör jag för fel?? Har så pass mycket vikter så jag bara orkar sju, åtta av tio repetitioner. Småtjurig har jag ätit lunch, två hårdkokta ägg med tre ton grönsaker och regnade det inte så mycket skulle jag gå ut och tröstköpa mej nåt. Ett linne kanske? Det fanns plats för ett tunt ett i byrålådan såg jag idag på morgonen.

Inte fet i dag heller

Nä, hade inte förvandlats till tjocksmock den här natten heller. Men himmel så hungrig jag är när jag vaknar. Havregrynsgröt är guds gåva till människan. Jag vet folk i viktminskningsbranschen som äter kokt torsk och broccoli till frukost. Men där har jag min gräns. Förr bestod min frukost av två koppar svart kaffe och tre cig. Sen en fet kondismacka när jag kom till jobbet. Så jag är väldigt stolt över att jag äter grötfrukost numera. Gröt med lättmjölk och totalt sockerbefriad hallonsylt. Om man ska tro syltetiketten. Men läser man det finstilta, vilket jag inte gör eftersom jag inte ens ser det med glasögon, så förvånar det mej inte om där har smugit sej in ett och annat sockerkorn.

40, 40, 40!!!

Köpte, (läs tidigare inlägg om köpfrossa) en kjol i dag. Storlek 40. Köpte utan att prova. Provade nyss. Jag KAN HA STORLEK 40 i kjol. Hur ska jag kunna sova i natt?
Och på tal om det: ungefär varje morgon när jag vaknar är jag övertygad om att det där med viktminskning bara var en god dröm. Eller också tror jag att jag gått upp alla kilon över en natt. Så ungefär varje morgon får jag en glad överraskning i spegeln.
Ja, just det. Jag köpte ett bälte också. Det förra jag köpte för en månad sen är för stort. Hahahaha!

Bikini-ett nytt regnplagg

Jag skiter snart i att det regnar. Jag köper mej en bikini och tar mej till nån strand. Har man nu minskat minst 28 kilo ska det fan i mej visas också.

Fetthets

Det ÄR ett himla jagande på överviktiga människor, snart fullt i klass med rökare. Jag röker. Också. Men nu är jag smalare där jag står utanför jobbet och röker. Alltid nåt.
Dom här månaderna av viktnedgång har varit, är fortfarande helt underbara. Såna komplimanger folk kan ge, helt otroligt. En del låtsas som ingenting. En väninna sa att dom kanske "tror att du är sjuk, törs inte säga nåt". Kanske det. Jag har aldrig känt mej friskare än nu. Blodtryckstabletterna for all världens väg, likaså pillrerna mot höga blodfetter.
Och så alla som tycker jag är sååååå duktig. Att gå ner i vikt var skitenkelt, bara jag hade bestämt mej. Men det är nu min duktighet sätts på prov. När vikten ska hållas.
Frågan är hur det blir när folk vant sej vid min nya kropp. När komplimangerna tar slut. När min vardag är smal. Kommer jag att åka dit igen? Man är som en alkis, avstå helt eller sup/ät upp dej. Näääää, det vill jag för mitt liv inte. Inte mer. Jag har inte råd. Har ju fått köpa nya kläder och slängt nästan alla tälten jag bar förr.
Alltså, fatta känslan av att gå in i små klädaffärer och kunna ha kläderna där. Jag frossar i linnen och toppar som om dom vore limpskivor med korv. Fast snyggare. (Limpskivor med korv är inte snygga och inte särskilt goda. Tror jag att jag tycker. Det var så länge sen jag åt det så jag minns inte.)
Köpte för övrigt en ny träningströja idag. En neongrön. Kanske för mycket 80-tal, men för en som burit svart i 15 år så är det lite uppiggande. Häromdan hade jag en rosa tröja på jobbet och folk är fortfarande i chock.
Nu är det middag: kycklingfilé och sallad. Med en massa groddar. Tänka sej, groddar och jag – en kombination man inte trodde var möjlig.

Vikt-igt meddelande

Hjälp. Jag har en blogg. Det har jag aldrig haft förut. Lite sent ute, ja, jag vet, brukar vara sen i starten. Men eftersom mitt liv har förändrats 28 kilo, idagsläget så tyckte jag att nu är det väl dags. Dags att berätta vad som hänt och dessutom försöka hålla liv i det.
I februari i år låg jag på en brits hos husläkaren och hörde henne säga mitt blodtryck, 174 genom 97 eller nåt sånt. "Jag kommer aldrig att gå levande ut från den här lokalen" tänkte jag och trudelutt så var blodtrycket uppe i 200. "Du måste gå ned i vikt", sa hon, den dumma doktorn. "Ja, jag vet", sa jag, den dumma patienten som inte visste vad hon skulle ta sej till. Och som var så tjock att hon knappt kom upp från britsen. Förnedringen hängde som ett fett halsband runt min trinda hals dagarna i ända.
En väninna blev min räddning. Hon tvingade iväg mej till en kur man skulle bli smal av.
Ha! Hahahaha. Jag - smal? När jag fick förklarat att man började med att bara dricka pulvervätska, kaffe, te och vatten idiotförklarade jag hela programmet. Men på nåt vis började jag eländet. Jag gav det en dag. Jag gav det två, tre, fyra. Jag gav det nio VECKOR. Bara flytande, inget fast. Levde i en eufori för dom dårarna hade rätt: jag gick ned i vikt.
Nu äter jag massa grönsaker, rent kött och fisk, törs mej på att dricka vin på helgen, men tränar noga och är fokuserad på att lyckas.
Att jag valde just den här metoden, eller det var ju väninnan som gjorde egentligen, betyder inte att jag tycker annat är värdelöst. Jag vet inget om andra metoder, mer än om jojo-bantning och drömmar om att kunna låta bli den där mackan. Men säkert går det lika bra med Cambridgemetoden, Viktväktare och sånt - vad vet jag?
Den här bloggidén jag fick kan gå ut på att få mej att aldrig mer trilla dit igen. Aldrig frossa i mackor och feta ostar. Å vet ni vad? Jag har inte den minsta längtan efter det. Sitter lycklig och lutar mej över matlådan med sallad och lax och lite sås på mager Kesella och pepparrot. Mina kolleger skyfflar in isterband, potatismos och såna saker. Bryr mej inte ett skit.
Fast vänta er inga träningsprogram, kostföreläsningar och feta matmoraliska pekpinnar i den här bloggen. Mycket annat men inte det.
Välkomna!