Viktvarning från Janet Jackson
Hur kändes det att ta ett nytt foto av sej själv och sitt nya ansikte? Jotack! Det var helt underbart att vara framför en kamera utan att behöva bli genomsvettig för man inte hittar DEN vinkeln som döljer dubbelhakorna. Förr har jag alltid bett att dom ska ta om och ta om tills jag blir nöjd. Eller nöjd, för faen, det blev jag aldrig, men mindre bitter över att den där fettpärlan på bilden var jag. I dag togs en bild, jag tittade på den blev nöjd direkt. Nu i efterhand när jag studerat den noga finns det förstås saker att gnälla över. Jag ser stel och blängandes ut. Men ingen dubbelhaka. Och det är det viktigaste för mej nu. För visst blir man väldigt, väldigt utseendefixerad i den här situationen. Men jag tillåter mej det, för den här fixeringen är en positiv fixering. Förut ville jag inte gå ut, inte visa mej, for illa om nån tittade på mej för jag var negativt fixerad vid utseendet. Lika bra att jag förklarar att jag INTE går omkring och tycker att jag är snygg, absolut inte. Jag går omkring och tycker att jag inte är fet. Och är så lycklig över det. Sen kan man tycka att det är löjligt med en sån kroppsfixering, men har man levt en längre tid med massa övervikt så har man ofrivilligt fått lära sej att så där ska man inte vara. Jag vet med intellektet att man är en bra människa även om man är för tjock, smal, lång, kort eller va fan som helst. Men min känsla har sagt mej att jag ska ungefär spottas på eftersom jag är/var så misslyckad. Nu är jag inne i en euforisk period som tar slut nån gång och vi får väl se hur det går då. Och där kommer vi in på en annan grej. Janet Jackson, ni vet, den något märklige Michael lillasyrra, har ju pendlat våldsamt mellan smal och fet. Senaste viktminskningen var rejäl och hon blev väldigt snygg. I dagens kvällsnidning står det att Janet är på väg upp igen. Från 54 till 68 kilo på kort tid. Just nu förstår jag inte hur hon kan göra så. Men jag har själv varit där några gånger. Ner, upp, ner, upp, mer upp. HUR ska jag undvika samma grej när euforin är gone with the winds?
Det, mina kära läsare, får bli en senare fråga att behandla här. Och där.
2 kommentarer:
Bildgrejen känner jag igen. Gillar inte att bli tagen på bild, däremot gillar jag att stå bakom kameran (men det är ju en helt annan grej).
Hur du klarar att hålla vikten när euforin är borta?
Jag tror på BILDEN. Själv ska jag sätta upp en bild på hur jag såg ut i den fetaste versionen.
Sen kan man glo på den och därmed direkt tänka att "dit vill jag inte igen".
Det funkar kanske?
Förresten är jag stolt idag, har köpt broccoliblandning.
Och var inte ens sugen på After Eight-oblaten som jag fick när kaffet kom in på kinarestaurangen.
Å sen har jag ju varit ute å gått, också...
//R
Broccoliblandning, promenad och inget godis – jag blir tårögd. Så himmelens starkt gjort av dej. Fortsätt så, men glöm inte vattnet!
Bilder är bra, men jag vägrar titta på dom där jag är i XXLversion.
Skicka en kommentar