En gigant har släckt projektorn

Uuurk, jag tror jag kvävs. Från tidningar och nyhetssändningar vräks det ut floskler, stora vräkiga ord rapas upp med patos och vördnad. Ingmar Bergman har släckt cinematografen och kulturbranschen har drabbats av chock. Javisst ska han hyllas, han var störst, särskilt utomlands men han var i alla fall 89 år och alla inblandade måste vara tacksamma över att han fick vara med så länge.
Men när kulturpersonligheter inte kan komma på nåt mer eget, mer fantasifullt än den pompösa, ofta utsagda frasen: "Att arbeta med honom är ett oerhört privilegium." blir det tröttsamt. Oerhört privilegium är två ord som skådisar, konstnärer och artister tar till i sorg och glädje när dom ska beskriva sitt yrke. Lika oväntat som fotbollsspelare som helst lyssnar till Dire Straits. (Om dom inte heter Henrik Rydström i Kalmar FF. Det han lyssnar på finns nästan inte.)
Mörkret börjar falla och det är dags att tända sin laterna magica, komma ihåg dom hemska och roliga scenerna i Fanny och Alexander och hoppas att Ingmar Bergman, Allan Edwall, Gunn Wållgren och Jarl Kulle har det skitskoj på den himmelska scenen.