Bön till mej själv

Detta inlägg riktas till mej själv, så jag aldrig ska glömma det: "Kära X, om du nu börjar svikta och vräka i dej massa skit så kan du väl komma ihåg den där dagen i juli när du köpte dina första jeans på hur många år som helst? Minns hur du stod där och inte riktigt visste vilken storlek du skulle ta med i provrummet. Du tog 44, för det hoppades du skulle gå. Av nån anledning tog du också 42. Och du började prova dom. Och dom satt som gjutna. Kom du ihåg hur du var alldeles fascinerad av provrummets alla speglar, dom som du alltid haaaaaataaaat. Du kunde sej dej själv från alla håll. Det hade du inte gjort under hela viktminskningsperioden. Du borde komma ihåg din ihållande häpnad: Är den där lilla rumpan min? Var är det breda arslet jag gått omkring med? Så tänkte du och så fick du tårar i ögonen, för du insåg vad du hade gjort. Och du bestämde dej för att så ska det vara i fortsättningen. Nu och för alltid. Amen."
Ja. Nu och tills dom placerar min smala kropp i en kista. Så det så.
Och vet ni vad? Dessa jeans storlek 42, hade jag i går kväll. Dom är lite stora. Skulle tagit 40. Inte fan visste jag att dagens jeans har stretch i tyget, trodde det bara fanns i tjockisstorlekar.