Fetthets

Det ÄR ett himla jagande på överviktiga människor, snart fullt i klass med rökare. Jag röker. Också. Men nu är jag smalare där jag står utanför jobbet och röker. Alltid nåt.
Dom här månaderna av viktnedgång har varit, är fortfarande helt underbara. Såna komplimanger folk kan ge, helt otroligt. En del låtsas som ingenting. En väninna sa att dom kanske "tror att du är sjuk, törs inte säga nåt". Kanske det. Jag har aldrig känt mej friskare än nu. Blodtryckstabletterna for all världens väg, likaså pillrerna mot höga blodfetter.
Och så alla som tycker jag är sååååå duktig. Att gå ner i vikt var skitenkelt, bara jag hade bestämt mej. Men det är nu min duktighet sätts på prov. När vikten ska hållas.
Frågan är hur det blir när folk vant sej vid min nya kropp. När komplimangerna tar slut. När min vardag är smal. Kommer jag att åka dit igen? Man är som en alkis, avstå helt eller sup/ät upp dej. Näääää, det vill jag för mitt liv inte. Inte mer. Jag har inte råd. Har ju fått köpa nya kläder och slängt nästan alla tälten jag bar förr.
Alltså, fatta känslan av att gå in i små klädaffärer och kunna ha kläderna där. Jag frossar i linnen och toppar som om dom vore limpskivor med korv. Fast snyggare. (Limpskivor med korv är inte snygga och inte särskilt goda. Tror jag att jag tycker. Det var så länge sen jag åt det så jag minns inte.)
Köpte för övrigt en ny träningströja idag. En neongrön. Kanske för mycket 80-tal, men för en som burit svart i 15 år så är det lite uppiggande. Häromdan hade jag en rosa tröja på jobbet och folk är fortfarande i chock.
Nu är det middag: kycklingfilé och sallad. Med en massa groddar. Tänka sej, groddar och jag – en kombination man inte trodde var möjlig.