Stilla solstolning, eller hur det nu var

Jamen den här dan blev helt okej också. Vågade mej ut i solen. I bikini! Jo, jag tordes. Och världen stannade inte, bilar krockade inte, grannar flockades inte vid tomtgränsen och skrek om exfettot som klätt ut sej. Varför blev det inte så? Man kan endast spekulera och det är ju tämligen meningslöst. Men ändå. Det kan, jag säjer KAN, bero på att jag vistades i innerträdgården där det är noll insyn. Den större, helt öppna trädgården vid stora vägen får vänta ett tag.
Och rätt var det var kom festkompistjejerna från igår och frågade om jag ville följa med till stranden. Det ville jag inte, det finns gränser för hur mycket man törs våga (så kanske man inte kan skriva men jo, jag gjorde precis det just nu och det gick hur bra som helst.) dessutom blåste det rätt bra i min skyddade verkstad så huru mycket skola det icke blåsa vid en strand? Tjejerna åkte iväg och jag sjönk tillbaka i solsängen. Efter en kvart kom dom tillbaka. Det blåste för mycket. Hahaha. Så det blev solning hos mej och nogsam genomgång av gårdagen, livet, karlar, själen och lite till.
Och sen, my friends: gick jag en 45-minuterspromenad. Jag gjorde det enbart för att jag var hungrig på fel tid. Det var 1,5 timme kvar till matning och magmunnen vrålade ilsket. Enda sättet att glömma sånt är att göra nåt. Förflytta sej från kyl, frys och skafferi. Promenad. och gissa om det fick tyst på magkäften, fart på benen och fart på ämnesomsättningen. Nu har jag gjort en liten lätt omelett och en skiva kassler och kan börja nedräkningen till måndagen. Tycker att livet är rätt härligt och så fort jag tycker det blir jag rädd för att då borde det hända nåt katastrofalt. Men - som en bloggbesökare uttryckte det i en kommentar, man måste vara lite wild and crazy och då är jag det: Livet är härligt. Skitfantastiskt skithärligt.