Förförd av en Napoleon

Sitter och blänger på svarta moln som seglar upp över min by och släpper väder stup i kvarten. Jag som ska PROMENERA. Det ser åsklikt ut och jag gillar åska, men BARA om jag får glo på den inomhus. Vill inte gå över en stor åker med blixt och dunder kring skallen. Det räcker med alla fåglar jag skrämmer upp under min promenad. Jag blir minst lika rädd som dom. I morgon ska solen skina här. Men inte där jag ska vara i morgon: på jobbet.
Var inne på R:s blogg och såg hans bilder på flottyrmunkar och grejer som han avstått från trots att han stått tre centimeter ifrån dom. Starkt jobbat. På mitt jobb bjöd chefen på tårta idag. Två stycken, en med apelsin och en med citron. Jag utgjöt mej över orättvisan att en som inte äter tårta inte får nåt annat istället. Typ en gurka, tyckte jag. Men nej, jag fick inte ens det. Fast när jag såg apelsintårtan så var det såna där suckatgrejer tror jag det heter och det är obegripligt att inte EU har ingripit och förbjudit dom äckliga, sega pillemogrejerna. Så jag var rätt nöjd ändå.
En tårtbits attraktion är som starkast innan man låtit sej bli förförd. Under själva akten kan man, om det är en bra tårtbit, känna en viss tillfredsställelse. Men efteråt är det tomt, tomt och lite ångestfyllt. Och det behövs inget graviditetstest för att se att den där jävla tårtbiten lagt sej till ro i magen för minst nio månader framöver om man inte gör nåt åt det förstås. Man kan säga att jag har aborterat bort 30 kilo. Kilon som bestod av läckra, snygga mackor som förförde mej, smekte min gom men som lämnade mej i ångest och tomhet. Och med en satans fet mage. Numera faller jag bara för tomater, paprikor, gurkor, groddar och grejer och det kanske inte är en jublande passion eller fantastiska möten i min mun. Men: dom är pålitliga, snälla och gör underverk för kropp och själ. Man blir snäll, god och glad efter en lyckostund med en sallad.
Nu ska jag gå och pussa en paprika.