Elakt om skåningar

Nu har jag farit ut och in som en överaktiv gökursgök. Mellan sol, mulet och regnstänk. Ska det vara så här? I tre och en halv vecka till? Bara så jag vet, så jag kan skänka bikinin till lions eller nåt sånt.
Har hunnit en bit på Svinalängorna och kontrasten mot föregående bok om innelivet i New York är en aning stor. Svårt att komma in i skånska diskbänksrealismen under ett avskyvärt 70-tal. Avskyvärt? Jaa, jag tycker det. Jag minns det som fult, fult, brunt, orange och beige, med pappa Staten och mamma Kapitalet på evinnerlig kollisionskurs. Där jag i smyg fick älska ABBA när man egentligen skulle gilla punk, Nationalteatern och öststatsprogram på tv. Jag hade fula, riviga linneskjortor med t-shirt och smalt bälte, för det skulle man ha. Jag köpte en blommig dräkt på HM som då hette Hennes och Mauritz. Jag och min dåvarande gick på lokal, jag i dräkten och såg ut som en tvåsitsig kretongsoffa, han i gröna eller blå gabardinbyxor och skjortkrage stor som två inälvar som ringlade sej nerför den matchande kavajen. Å gud som jag avskyr detta årtionde.
I eftermiddag ska jag bli intervjuad. Jodå. En tös från Skåne ringde. Mitt utbildningssäte, folkhögsskolan i Skurup, fyller 40 i år och hon ska skriva ett reportage om denna inrättning som jag minns med vemodigt välbehag i ett 1980-talsslut. Intervjuerna, hon gör flera, ska publiceras längre fram i Skånska dagbladet. Jag blir nästan kändis. Ska jag kanske ta bort det är med skånsk diskbänksrealism? Dom kanske blir sårade på sånt där skånskt vis...? Då bullrar dom, svär mycket och har alltid rätt. Har jag fördomar mot skåningar? Ja, lite, men mest är det på skoj. Känner faktiskt flera stycken skåningar och två-tre av dom är skittrevliga och går att förstå.
Nu skiner solen igen. Ut. Koko! Koko!