Nannaninannanana – dagens boktips

Nu har jag kommit till det ledighetsstadie där jag inte riktigt vet vad det är för dag. Men enligt välunderrättade källor är det onsdag. Bra. Planerna på utgång igår, musikunderhållning på torg, vin, sus och dus ställdes in/regnade bort. Istället blev det soffa, tända ljus, bok. En fullkomligt usel bok som jag äntligen läste ut. Jag är rätt envis när det gäller böcker. Har jag börjat läsa vill jag inte gärna lägga av, även om boken är dålig. Nåt slags uthållighetstest jag utsätter mej för. Boken heter Alla var där och är skriven av hon som skrev succén Djävulen bär Prada. DEN boken var helt okej, underhållande. Det var INTE den här. Trist, pratig och enda existensberättigandet är väl att den ska vara en pengagivande uppföljare.
Nu väntar Svinalängorna av Susanna Alakoski. För att inte tala om Stieg Larsson och luftslottet som sprängdes. Nu har det legat bland olästa böcker i ett par månader och nåt konstigt har hänt. Jag känner ingen lust att läsa den. Alla beskriver den som att gå in i en annan värld, att man läser och läser och är helt onåbar. Förväntningarna är så höga att jag börjat avsky tanken på läsandet. Att slå upp pärmarna skulle kännas som att gå på den finaste festen i världen och inte känna sej hemma för fem jävla öre. Jodå, jag vet att det här låter konstigt. Men då är jag väl det då.
Inatt klev jag upp halvett, tog ett bloss och hörde ljud. Det gör jag alltid om nätterna. Att säga att det är tyst på landet är att förvränga sanningen en smula. Det finns ljud. Konstiga ljud. Oförklarliga. Och i den övriga tystnaden blir dom ljuden väldigt påträngande. I natt lät det som ett konstigt rassel som kom närmare och närmare. Ett tag var jag inne på att det kunde vara en liten tromb. Så slutade det.
Och då kom jag på det: det kom från datorn, och det var lönen som rasslade in i Internetbanken. Så nu ska jag se till att dom rasslar vidare till sina rättmätiga ägare: Eon, kommunen och en hel del till.