Jag är en medelmåtta

Smet ut från jobbet för att ta nytt id-kort, mitt gamla gick ut i december. Det är det enda id-kort jag har eftersom jag aldrig förnyade körkortet för 18 år sen. Hatar att köra bil. Och pass? Pass svarar jag på det. (Hatar att resa. Också.) Och eftersom jag måste gå in till min gamla bank och sälja en fond, för att placera pengarna i min nya bank, så antar jag att dom inte är så snälla att dom godtar mitt ruttnande, stinkande, sämst-efter-datum-märkta kort.
Vad händer då? Jo, allt går bra med kortet och så, men jag råkar titta i ett skyltfönster och raskt har jag klivit in i en klädaffär. Hittar en fantastisk liten klänning. Fantastisk på det viset att den inte är särskilt dyr, men alldeles särskilt snygg och lagom vardaglig. Ber expediten om hjälp. Hon tittar på mej, uppifrån och ner och jag väger plötsligt 48 kilo mer och nu kommer hon att säga:
Tyvärr vi har inte din storlek. Hjärtat bultar. Då öppnar människan, som måste ha gravt synfel, munnen och säjer: Ja, du kan ha medium, absolut.
Kan nån sätta vacker musik till dom vackra, oförglömliga orden? ”Ja, du kan ha medium, absolut, tralala”. Alla utom Per Gessle får sjunga.
Nu tvekade jag ju väldigt mycket på hennes omdöme, syn och nykterhet. Men jag tog med mej mediumhistorien in i provhytten. Måste pröva i alla fall. Å si på faen. Den GLED på mej, som handsken över en hand och satt som en hatt på Silvia. Fast snyggare. Att jag inte kysste den kloka, synskarpa och nyktra expediten.
Jag - en medium. Tänka sej!