Efter-semesterfesten

När väckarklockan ringde för 45 minuter sen trodde jag inte mina öron. Här sitter jag nu, som en skrämd hare, paralyserad. Hur fan gör man på mårnarna? Matlåda? Vad brukar jag ha med mej mer till jobbet? Vad ska jag ha på mej? Å jag behöver en efter-semester-terapeut.

Fingerofärdig

Ja, idag har det inte blivit mycket skrivet. Haft fullt upp ute. Det har ju inte regnat en droppe, käre nån. Och så har jag skadat mitt högra långfinger så jag har svårt att skriva. Skedde vid ogräsrensning utan skyddshandskar. En speta bröt sej in under mitt skinn och fast jag har fått ut den värker fingret mer och mer och är varmt och svullet. Jag är hypokondrisk så jag har bara nå´gra timmar kvar att leva sen tar blodförgiftningen mej. Och gör den inte det ska jag börja jobba imorron. Har lite slut-sommar-ångest. Tänker på badplatsen jag besökte i tisdags. Fullt med folk, stojande ungar, tält, husvagnar. Nu är det väl nästan tomt, och öde campingplatser på hösten ger mej obehag.
Å sen har jag lyssnat på en helt underbar låt: Common people med gamle Star Treks kapten Kirk, William Shatner.
Nu måste jag göra nåt med fingret. Is verkar vara en bra idé.

Het affär

Pelletsbrännaren är brännande het i försäljningshänseende. Far och son var här och inspekterade och nu ska det bara kollas att den är kompatibel (heter det så?) med sonens panna. (Inte den han har ovanför näsan.) Nu blir mitt bekymmer att bestämma ett pris. Ett pris som inte skrämmer bort dom. Men som inte heller får dom att jubla och skratta så tårarna trillar åt dumskallen som nästintill gav bort dyrgripen. Hur fan gör man? Affärssinne är nåt som aldrig har drabbat mej. Har väl med mattesinne att göra kan tro.
För övrigt är semestern slut. Vanlig helgledighet haver infunnit sej. Varken hjärta eller hjärna är riktigt hundra med på att dagdrönarlivet är på upphällningen.
För övrigt 2: är Virtanens blogg väldigt lågmäld. Oroväckande. Likaså Alex S som tydligen har sovit bort hela dagen. Ibland är bloggvärlden trött.

Einstein och jag

Jag är gott sällskap med mitt usla mattesinne. Einstein har räknat fel i sin relativitetsteori (skitsvårt ord att få till rätt) står det i Aftonbladet. Två matematiker har rättat honom. Hur sant det nu är när det står i kvällsnidningen. Men - Einstein och jag, sicket par.
Einstein och jag.

Svampar från himlen

Det finns stunder när jag nästan, nästan tror på gud. Nyss var en sån. Det knackade försiktigt på dörren. Utanför står prästen. Jo, det är sant, jag svär. Han stod där fast i stället för Bibeln hade han en påse kantareller i handen. Kantareller till mej! Den här prällen och jag har haft en hel del diskussioner kring tro och religion och han har inte rubbat min uppfattning en minsta lilla bit. Tro på gud - nej. (Fast det där har jag skrivit ett inlägg om tidigare.) Han vet således att jag är hedning och det har vi mycket roligt åt. Han begravde min man och gjorde den grisigt svåra stunden lite mindre svår. Och nu står han, ängeln, med en påse kantareller och räcker över till mej, hedningen. Ett stort ögonblick som hans gud säkert tyckte var fint, men ingenting mot hur fint jag tyckte det var.
Han sa att dom ska stekas i smör men det låter direkt ogudaktigt för en kostmedveten lärjunge. Så det får bli i några droppar olja. Åååå, ni skulle se dom, guldgula med stora, små, runda, platta, buckliga hattar. Jag måste fixa så jag kan lägga in bilder på bloggen. I alla fall - å ni skulle känna doften. En del skulle kalla det guds under.
Fast jag vete fan.

Vinet växer

Jag ska starta ny karriär. Vinproducent. Den gamla druvbusken i hörnan är större än någonsin och när man börjar rota i grenverket döljer sej ungefär 3000 flaskor vin. Ja, fast då måste druvorna plockas och trampas och gud vet vad man gör med dom innan dom kan tappas på vinflaskor. Och den röda vinbärsbusken bredvid döljer också sina rikedomar bakom druvbladen. Fan vi snackar storindustri verkar det som.
I affären träffade jag en väninna som inte sett mej sen i början av juni. Hon skrek av chock och förtjusning över min viktminskning och jag rodnade traditionsenligt och kände mej helt okej. Men hon sa, som alla andra: Inte mer nu! Nu räcker det! Jag nickade och gick nonchalant förbi ost- och charkdisken utan att känna det minsta längtan efter krämiga ostar och kryddiga korvar.

Bloggbråk, Gynning och heavy metal

Nej jag har inte sovit tills nu. Har bara gått och skrotat i huset och trädgården och kan inte riktigt bestämma mej för vad jag ska göra. Ut och gå? Klippa gräset? Tillaga alla mina 45 frysta kycklingfiléer så jag slipper det när jag börjar jobba igen?
Ibland sätter jag mej och läser andra bloggar. Idag är det tjafs om Alex S och hans blogg. SvD har inte fattat hans plats i tillvaron verkar det som. Fredrik V är ovanligt lugn. Ja, sen har jag tillgodogjort mej viktiga kvällsnidningsnyheter: kvalitetskanalen tv3 ska ha en ny dokusåpa om bråkiga grannar, ledd av Robert Aschberg. Den andra stora kvalitetskanalen, femman, ska följa Carolina Gynning när hon bantar ner sej till pytteliten. Verkar vara en god idé. Inte. Hon säger ju själv att hon har ätstörningar, eller haft. Jag tänker en gammalmänska-tanke: var är världen på väg?
Ja, och sen lyssnar jag på musik. Coverlåtar. Inte vilka som helst, nyss var det gamla ABBA-låten Lay all your love on me i Helloweens tappning, alltså heavy metal. Och jag gillade det. Flera andra låtar i samma stil också. En annan: It´s all over now, baby blue med Hole.
Att det bodde en liten hårdlåtsmänska i mej...? Fast nu är det Lay lady lay med Isaac Hayes och den är inte hårdrockig men fantastisk! Jag är en covergirl. Men nu får jag lägga av, här blir inga gräsmattor klippta, inga promenader gådda.

P för Pontare

Roger Pontare vädjar om alkolås efter en rattonykterhet. Kan inte nån sätta åtta sjutillhållarlås för honom på konserthallarna? Åtminstone tills han lär sej att klä sej som folk? I alla fall kring hövvet? Det är rätt få som klär i turban. Ännu färre klär i indianfjädrar oppanpå skallen.
Annars har jag nog intet mer att tillägga i denna sena timma. (Lyssnar på bra musik, annars hade jag gått och lagt mej för ena go stund sen. Äpplena är bortjagade och jag är förbunden med plåster efter allt räfsande. Det kostar på att ha fastighet.)

Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen. Virtanen.

HAN är tillbaka: Fredrik Virtanen har börjat blogga igen. Dryg, underbar, elak, oväntad, hypokondrisk, blötdjursmjuk, Schwarzeneggerhård - en grabb man inte gärna vill bo granne med. All The Young Schulmans, alla fotbollsfruar, alla Skuggor, Lassboar - alla faller platt i jämförelse med FV. Kritvita kopior utan djup. Å fast lite roliga är dom allt också. Men Studio Virtanen är i min direktsändning på bloggen jämt.

Min rumpa och jag

Nu har jag och mitt lilla arsel varit ute på en timmes rask promenad. Har tänkt på min rumpa en stor del av tiden. Innan jag gick iväg råkade jag fastna vid helfigursspegeln och vred på mej och blev lika förvånad som alltid sen viktminskningen, fast denna dag ännu mer, vet inte varför: men tänk att jag, i hela världen, just jag har denna lilla behändiga rumpa, att den sitter på mej. Och för att ta det ett steg längre: att jag sitter på den. Världen är så fantastisk! Så där gick jag och min rumpa, vickande fram över åker och äng och vi lovade varandra högtidligt att aldrig mer bliva stora. Vänsterskinkan grumsade lite, tyckte det var mjukare och skönare förr men fick en tillrättavisande klatsch av högra skinkan som tycker om när den får beundrande blickar. Om det så bara är från ägarinnan i spegeln.
Snart är det dags att attackera äpplena som så lugnt och fridfullt vilar i det blöta och redan för höga gräset. Om dom visste att här väntar räfsa och rättarting!

Hur tänkte ni?

Visserligen är jag kass i matte men... När jag kollade besöksstatistiken i dag, som jag gör varje morgon, hade totala antalet besök minskat med tre. Hur gick det till? Kan man ångra ett besök? Och hur tänkte ni tre i så fall? "Jaha, det var den bloggen det. Skittrist, dum och ointressant. Nä, jag trycker på ångra/delete, bye, bye skitblogg av ovikt."
Jag blir så jättelessen när jag tänker på det, hur ni satt där och hånlog och tryckte bort mej. Fast jag tror ändå inte att det gick till så. (Jo tycka så kan ni nog göra, även om jag tycker det är obegripligt) Men det vore väääääldigt intressant å veta varför det ena dan är 925 och nästa 920 besök. Antalet unika besökare hade också minskat några stycken. Nääää nu går jag å gråter under äppelträdet. Det regnar så mycket så det syns inte ändå.

Det lackar mot jul

Det känns i luften. I hjärtat. I hjärnan. Sommarslut. Semesterslut. Hade planerat att åka till stan idag, men... Herrrrregud jag ska vara i stan fem dar i veckan i elva månader nu. Jag hinner. Om det slutar regna ska jag i stället räfsa ihop massa äpplen som fallit ner, ut och gå och sen pyssla vidare i trädgården. Om det inte slutar regna får det nog bli soffan. Där ska jag meditera över det faktum att på måndag börjar jobbet. Det känns inte så tufft som det brukar. Det känns rentav lite kul. Men om nån påstår att jag tyckt så, när klockan ringer måndagmorgon, förnekar jag det bestämt. Att vakna tidigt av sej själv är bland det bästa som finns. Kliva upp och ha en tidig lååång morgon med mycket kaffe. Att vakna tidigt av en olidlig signal gör ont i hela kroppen och själen. Ju mer jag tänker på det, desto mindre kul känns det, det som jag nyss tyckte kändes "rentav lite kul".
Snart är det väl jul också.

En doft som gör mej på kanelen

Besökte min väninna R, 19 år. Jodå, hon är 19, jag 52, same shit liksom. Kom mitt i ett kanelbullebak. Alldeles förhäxad följde jag momenten: kavling av den porösa, perfekta degen, utspridandet av smör, socker och kanel, ihoprullning, kniven som gled genom rullen, bitarna som placerades i bullpapper, penslades och överströddes med pärlsocker, plåten in i ugnen, bullarna som raskt tog färg och växte sej stora och präktiga, doften... Då gick jag därifrån, cyklade hem, uppförsbacke hela vägen och nu är jag nöjd som satiken med mej själv. (Dessutom har jag promenerat också.) Fast R hann bjuda mej på lax, sallad och fruktsallad innan jag dreglande rymde från bulldoften. Ja, ni vet ju hur kanelbullebak doftar.
Nu sitter jag och irriteras över tv-utbudet. Indisk musikal i två och en halv timme är inget jag brinner för att se, nåt pysselprogram på tvåan och pösmunken, fjollfjanten Poirot på fyran. Lika bra å lägga sej. För vet ni, nu är klockan halvnio och det håller på att bli mörkt. Höstångesten blir min sängkamrat. Det känner jag tydligt.

Bry er inte

Det föregående inlägget ska ni inte bry er om. Det är bara jag som grejar lite bloggbestyr.

Jag har placerat min blogg i
Kalmar på bloggkartan.se

Nyordning

Jo ni har kommit rätt. I stället för att rensa ogräs har jag suttit och testat nya utseenden på min blogg. Just nu känns det här väldigt rätt och fint.

Pelletspillerier

Ok, nu behöver jag ett gott och bra råd. Det handlar litegrann om matematik i form av pengar. Och jag är usel på pengar också. (Jan Björklund skulle slita sitt hår.) I mitt hus finns en pelletsbrännare, fyra år gammal. Jag använder den inte, den är för krånglig. I stället har jag vattenburen el och en nyinstallerad luftvärmepump. I går kväll ringde en man och ville köpa min pelletsbrännare. Här sitter jag och vet varken ut eller in: min tanke är att den dan jag kanske vill sälja mitt underbara hus så är det bra att kunna erbjuda tre uppvärmningsalternativ. Å andra sidan kanske den där brännaren står och saggar ihop fullständigt och vilken glädje har nån av den då? Och reda pengar är alltid bra att ha.
Men som sagt: jag vet inte hur jag ska göra. Kan nån hjälpa mej?

Jan Björklund får räkna med bråk

Var på väg å stänga av tv-n och gå och sova när senaste Rapport rapporterade om svenska elevers usla mattekunskaper. Han den där alliansskolministern skyllde så moget på 40 års skolpolitik. Elever skyller på tråkigt och svårt. Men är det inte lärarna det är fel på? Jag har iofs inte så stor erfarenhet av mattelärare eftersom jag inte tillhör dom mest dokumenterat välutbildade (men jag är helt okej ändå tycker jag nog), men dom jag har haft har inte haft förmåga att förklara, lära ut och lära mer. Det kan bero på bristande lärarutbildning, vad vet jag, obildade mänska. Men nog borde mattelärare kunna lära ut matte? Nu vet jag att K skrattar sej fördärvad. För hon hade mattebegåvning, hon och jag hade samma lärare och jag kunde i mina bättre stunder dividera och subtrahera och greja och dona, men svårare problem var mig olösbara. Men K kunde. Och vi satt bredvid varandra och enligt hennes djupt förvrängda minne (med så mycket siffror i skallen kan hennes minne inte vara det bästa) satt jag och tjuvtittade på hennes prov, skrev av och vägrade kännas vid fusket. Det kan väl vem som helst, till och med jag, RÄKNA ut att det är fel. Inte? Har jag lagt ihop två och trettifjorton nu igen och fått fel? K – var är du, jag måste tjuvtitta!!!

Lisbeth Salander och jag

Något mycket allvarligt har hänt. Jag har svårt för att läsa. För tre dagar sen började läsa Luftslottet som sprängdes, alla svenskars alla tiders allra mest lästa bok. Ja, nästan i alla fall. Jag har läst dom två tidigare böckerna i Stieg Larssons serie och blivit okontaktbar, gått in i Lisbeth Salanderdimman och älskat varje ord. Nu är jag oengagerad och bokens första del som tydligen är en sammanfattning av förra boken fastnar bara inte. Jag blir så förbannad på mej själv, ända sen jag sträckläste Lotta och Kittyböckerna har jag aldrig haft några problem. Jag har till och med läst första delen i Prousts På spaning efter den tid som flytt. (Till större delen aptråkig.) Den enda bok jag backat på är James Joyce´s Odysseus. Å andra sidan fick den mej att inse min begränsning och det är inte dåligt för en som trodde hon var på väg in i kultureliten vid 18 års ålder. Men nu - har jag bantat bort läslusten? Jag läser numera enstaka bloggar och tycker att min kulturella, litterära och intellektuella hunger blir mer än mätt. Kan nån låna mej en Kalle Anka? Lisbeth Salander skulle skjutit mej om hon kunde komma loss ur bokpärmarna.

Grundligt bad

Jajamänsan, nu har det hänt: jag har badat i Kalmarsund. Badat i utevatten har jag inte gjort på sju-åtta år så det var en ren, blöt och gåshud-upplevelse. så det var väl ungefär som jag minns det. Jag kliver i, blir direkt påmind om långgrundligheten längs med Ölands stränder för jag går och går och kylan kring vaderna börjar bli behaglig och då börjar det bli mindre grunt. Alltså börjar jag närma mej den delen av doppet som är allra värst. Det handlar om den del av kroppen som börjar där benen går ihop i det ställe som bestämmer om du får vara med i frimurarorden eller inte och slutar ovanför naveln. Resten är en bit av kaka, d v s , urenkelt på redi svenska. Väl där är man i mål. Då var det så skönt att det vore synd att gå upp. Men det känns ganska fånigt eftersom jag vid tillfället är alldeles ensam i vattnet och det är så pass grunt i alla fall att det inte går att simma omkring utan att skrapa tuttarna i botten (och jag vet inte om jag kan simma längre) och det verkar direkt löjligt att ligga på rygg och rumpa och plaska i sin ensamhet. Så jag klev upp, fick beröm av H för mitt oerhörda mod. (Hon är så rutinerad så hon var i och upp långt före mej.)
Nu fryser jag, har lite ont i halsen. Men - jag har fanimej BADAT.

Pre-beach

Nu väntar stranden. Bara säger det så ni vet. Ni som arbetar. K - hur går det?
H och hunden D och jag ska till Eriksöre, för där får doggisar bada. Senare i kväll blir det viktmöte på gymmet, bara tre möten kvar nu.
Idag har jag stora planer på att ta premiärdoppet. Jag kommer förmodligen att återkomma med en rapport. Om jag inte drunknat.

Bränd för livet

Idag är min dator långsammare än Sigge Snigel. Varje ord jag skriver ned dyker upp en kvart senare här på inlägget. I min mejl idag låg en inbjudan till den traditionella brännbollsfesten. Brännboll är den traditionella förnedringsaktiviteten och alla känner minst fyra som alltid hatat brännboll, som aldrig lyckats träffa bollen med det runda verktyget (vad det nu heter), som alltid sköt lyra med det platta och som alltid blev vald bland dom sista i laget. Jag hatade det exakt lika mycket som hoppa-bock-aktiviteten i inomhusgympan. Jag var livrädd för att slå mej och ingen av raden med gympalärare hade det minsta insikt i en liten tjejs psyke. Däremot hade dom betalt för att förnedra, tvinga och blåsa i sin jävla visselpipa.
Aldrig brännboll!
Men jag kan gå dit och vara publik. Och skratta åt alla som missar bollen.

Kärlek? Fuck off.

Och om, med tanke på nyligen publicerade inlägg om otur i spel, nån kväker ur sig: men då har du tur i kärlek - då blir jag farlig att ha å göra med. För att använda en sliten klyscha: fuck off.

Kort läggs på bordet

Nu lägger jag korten på bordet: jag är värdelös. Totalt. Kortspel är helt enkelt inte min grej. I torsdags, hemma hos H spelade vi kort och alfapet. För EN gångs skull lyckades jag vinna över nån annan i kortspel. Den här gången plump. En omgång. Och jag är helt säker på att hon var snäll. Det var hon inte i alfapet, ett spel jag borde vinna, med mitt yrke. Men eftersom hon har samma yrke och större tålamod och definitivt mycket bättre utdelning av vokaler i det här spelet så... Jamen va faaaaan jag fick bara konsonanter, H, J, Z, Q, X - vad gör man med såna?
Idag var kollegan B här. Vi har suttit i solen, pratat, pratat, pratat, ätit lax och sallad (hört det förr?) och spelat kort. Hon minns inte vad spelet heter och jag har naturligtvis ingen aning och lika naturligtvis vann hon tre gånger på raken. Sen var hon tvungen att gå till bussen och min förlorarskalle var gladare än på länge. Jag har alltid haft svårt för matte och fick tidigt lära mej av mina kortspelande föräldrar att då är man dålig på kortspel. Så det har präglat mej liksom en tigerunge blir präglad av att slita andra djur i stycken och äta dom. (jag fick nogsamt lära mej att det är fult och fel och dumskalligt att vara tjock. Det präglade mej inte. Konstigt.)

Rymden anropar Markoolio

Jag har dröjt med bloggandet i dag. Det är bara för att jag fick så mycket att fundera över. Det blev så när jag gick in på aftonbladet.se och såg rubriken om Markoolio, att han tror att vi blivit planterade av rymdvarelser. Att det trängdes mängder med tankar i det huvudet har man förstått genom åren. Men bara en liten mängd har fått komma ut i form av djuplodande låttexter. Så det är klart grabben har mycket kvar att ge. Den lille rymdvarelsen som bor i hans hjärna har nu äntligen fått komma ut ur hjärngarderoben och det känns så fint, så fint.
Jag skulle vilja be honom om en sak. Eftersom han verkar ha god kontakt med rymdträdgårdsmästarna som planterade oss här så skulle jag vilja att han bad den som planterade allt mitt ogräs komma ner hit en stund. Jag behöver hjälp med rensning. Fast Markoolio har nog mycket att stå i. Han pratar om Tom Cruise som ju också har en dragning åt rymdhållet. (Faktum är att jag känt på mej att TC ÄR från rymden) Dom står antagligen i andlig, rymdlig kontakt med varandra. Och vem är då jag att störa detta?

Ja, jag vet

Innan nån annan hinner före: jo, jag kom just på att man kan stänga av tv-n. Man behöver inte lyssna på idiotiska trummor. Men det är en bit bort till tv-n och jag är trött.

Trumhinnorna skriker

Jo, jag är kanske extra känslig idag men nu är det inte lätt. Har tv-n på, fyran och damfotboll. tycker sport på radio och tv är så avkopplande att lyssna på medan jag gör nåt annat. Sitter vid datorn exempelvis. Men den här matchen håller på att driva mej till vansinne. Inte matchen i sej, jag fattar inte fotboll, men nån jävel har med sej en trumma och försöker trigga publiken och favoritlaget. Den jäveln kan inte spela trumma. Men spelar ändå. Hela tiden. Och jämt.
Till detta förtvivlade oväsen har en skata slutit sej. Den sitter i lönnen och skriker. Hela tiden. Och jämt. Säja vad man vill om skatan men skrika kan den. Men trummisen håller på att förstöra min förtjusning i just trummor. Drummerboy R - kan du inte göra nåt åt detta?

Jag blir ännu äldre

Nu har jag gjort Expressens test om hur gammal jag blir. Fick inte full poäng, 16 av 24. Rökningen och det faktum att ingen släkting blivit 90 drog väl ner det hela. Men det är det första testet jag gör där jag ärligt kan svara att jag motionerar regelbundet, äter rätt, äter frukost, är glad och skrattar mycket. Det var ingen större risk att jag skulle dö i förtid stod det, jag skulle nog nå 81,23-årsåldern. Ungefär. Cirka.
Idag känner jag mej som 82,5 och är glad för varje timme som för mej närmare mitt vanliga välmående. Och är nog på god väg eftersom tanken på en promenad inte längre känns som en promenad rakt ner i graven.

Hjälp

Kan nån släcka solen och skruva ner värmen lite?

Linda Rosing

Nu mår jag ännu värre. Har gått igenom nättidningar och ett par bloggar. Linda Rosing har utsetts till världens sexigaste av ett engelskt herrmagasin. Och det kan man få lite huvudvärk av. Men. Nu har jag läst Alex Shulmans blogg om detta och jag mår direkt illa. Kommentarerna kring Linda Rosing är bland det värsta jag läst. Ingen, INGEN förtjänar att bli så illa behandlad. När jag mår lite bättre, om ett par månader kanske, ska jag skriva ett inlägg om folks grymhet på nätet.

Aldrig mer

Det säjs att baksmällor går över. Men jag undrar jag.
Jag ska aldrig mer äta kräftor.

Jag vet minsann

Vann nyss 25 kronor på trisslott. Så nu undrar jag med spänning vad mer den här lördagen ska föra med sej? Äsch, det vet jag redan, jag bara gjorde mej till.
Jag vet att om några timmar blir jag hämtad av kompisar och sen far vi till staden och kalasar på kräftor i ett villakvarter norröver.
Jag vet att jag ska ha kort, svart kjol, mörkt gul huvtröja och kort svart skinnjacka. (Skor är icke bestämt än.)
Jag vet att vi kommer att krama varandra och säja 800 gånger att det är så kul och ses, och så länge sen, ”å gud va smal du har blivit, vad HAR du gjort?!?"
Jag vet att vi kommer att skratta oss fördärvade åt P och N, P och jag kommer att skratta åt och med varandra halva kvällen och hans fru kommer att fnissa och skaka på huvet.
Jag vet att kräftorna är röda och alla kommer att anmärka på hur mesigt jag äter kräftor. (Orkar fan inte rota runt efter kräftsmöret, eller riskera att bajsrännan på den lille kräftan hamnar i min mun.)
Jag vet att inte kommer att tacka nej till en snaps.
Jag vet att nån i sällskapet kommer att bli sömnig rätt fort, att nån annan börjar prata om att åka in till stan och att vi andra kommer att säga nej, nej, nej.
Jag vet att nån är nykter och kör oss hem.
Jag vet hur jag kommer att må i morgon.
Jag vet att jag inte kommer att bry mej om det i kväll.

Lohan städar toan

Å så bekymrad jag är. Kolla: Lindsay Lohan, vem det nu är, nån stjärna i alla fall, är på avvänjningsklinik som kostar 200 000. Å då måste flickstackarn städa sin toalett själv. Visst är livet hårt mot somliga?
En annan av dom där stjärnorna som jag inte vet vad dom är kända för heter Jessica Alba och henne måste världen ställa upp för! Hon har fått herpes. Av en basketstjärna. Riktigt tuffa tider, vart är världen på väg? Nu fattas bara att Paris Hilton får hemorrojder.

Ariel och arier

Reklam är lömskt. Det är därför det finns. Reklam vet att den är lömsk, det är dess drivkraft. Sitter vid datorn och har tv-ljudet på. Väntar på att en maskin tvätt ska bli ren och fin tack vare tvättmedlet Ariel. Är inte det ett passande namn på ett tvättmedel för rasister, nazister? Tvätten blir ariskt vitt med Ariel? Men nu var det ett tag sen tvättmedelsreklam retade upp folk. Ser så sällan på tv så jag vet inte. Men nyss hörde jag reklam för en mascara. Rösten som talade om hur perfekt tjocka dina ögonfransar ska bli (enda stället på kroppen du som kvinna får vara tjock) med just den här mascaran var en manlig röst. Vad kan det bero på att en så typiskt kvinnlig produkt marknadsförs av en man som förmodligen inte har en aning om hur en mascara ska vara? Är det för att mascaratillverkaren tror att en man står för mer vederhäftiga "fakta", att en manlig röst är mer trovärdig i det träsk som kosmetika stuckit ned sina rötter i? Å andra sidan kanske kvinnliga röster gjort reklam för raklödder? Kanske är jag en misstänksam feministjävel som konspirationsgrubblar? Nej, det är jag inte, det kan jag lova. Fast kanske jag borde vara det? DET ska jag fundera över ett tag. Innan ariel har blekt min tvätt till white trash-folkets blekfeta dumma glädje.

Minnesmeny nr 3

Fredag den 10 åt och gjorde jag följande för att främja min hälsa: (ja, jag är hjärntvättare hos socialstyrelsen, det var min moster som kom på: 6-8 brödskivor per dag. En slogan hon fått äta upp. För gud så fel hon hade. Om hon hade funnits vill säga. Jag har ingen moster. Definitivt ingen som jobbat på socialstyrelsen.)

Gröt - surprise!!!
Näringspulver
Vatten
Vatten
Kaffe
Kaffe och lite vatten
Gräsklippning
Vatten
Vatten
Vatten
Vatten
Kaffe
Tre tunna skivor rökt skinka
Tomater
Gurka
Purjolök
Kaffe
Vatten
Läkerol, fem bitar
En liten stunds cykling i nejden
Kycklingfilé
Avocado
Tomater
Purjolök
Ruccola
Vin
Vatten

Jag smyger på kaffebryggaren

Jag behöver nog hjälp. Professionell hjälp. Nyss la jag mej i bakhåll för kaffebryggaren. Smög på den. Fast jag var säker på att det var köksmusen jag smög på. Det lät så från köket. Jag hade glömt att jag minuten innan satt på kaffebryggaren. Men den prasslade precis som möss gör när dom fått fatt i nåt som dom tycker verkar ätbart. Det kanske inte är min psykiska hälsa som behöver kontrolleras. Det är nog bara hörseln.
Nu ska jag ha en kopp kaffe.

Jag skiter i bajset

Nu kan jag skita i bajset på min stenläggning. Anki, min vän och vapensyster är zoolog med inriktning på trädgårdsdjurs avföring. Vad lite man vet om sina vänner. I alla fall sa hon per telefon, utan att se bajset att det kan vara en igelkott. Och det vet jag att jag har. Och igelkottar skiter, det vet man ju. Men måste dom göra det så ogenerat och öppet? Hos mej?
Gräsmattan är klippt. men jag var övertygad att jag skulle dö på slutet. Kvalmig värme, fuktigt, högt och tungt gräs - jag svettas fortfarande. Men det är också motion, bra motion.

Fylla, filé och fekalier

Vissa uppvaknanden kan man känna direkt är fel. Den här dagen blir inte bra. Sån dag har jag nu. Trots en trevlig gårdag. Massor, och jag menar massor med folk i stan. En sån där nu-ska-kommunen-bjuda-medborgarna-på-kalas-med-massa-kända-artister-hurra-hurra. För mej, där jag bor, är fler än fem pers en folkmassa. Så med lätt darriga ben trängde vi oss genom stadsdelarna med mängder av småfulla lätt unga människor. Fick bord på ett ställe lite utanför dom kommunala festligheterna och där betalade jag rätt mycket för en kycklingfilé där sallad fått erätta potatis och två olika såser. Jag gör den där kycklingen och salladen mycket, mycket godare själv. Och billigare. Tog 22.15-bussen hem efter en väntan på stationen mitt bland miljarder tvärfulla ungar. Har aldrig begripit buss- och tågstationers lockelse på A: gamla fyllosar B: lätt förståndshandikappade C: fyllosar OCH lätt förståndshandikappade D: unga, fräscha killar och tjejer en kväll. En skabbig station...?
I alla fall är den här fredagen ingen bra dag. Gick upp med vissheten att gräsmattan MÅSTE klippas. Klev ut på verandan och konstaterade att gräsmattan inte bara är älggömmehög, den kan gömma en hel djurpark. Och nåt djur har besökt min enkla lilla boning. Nåt fräckt, lömskt djur har bajsat på stenläggningen vid verandratrappan. Lagt sin hög på ett ytterst provocerande sätt som för att säja: haha, din dumma jävel, här har du och mej får du inte tag på, nu har du att fundera på vem jag är som stör din frid.
Han, eller hon, har helt rätt. Jag funderar mej gul och blå. Katt? Nej, dom gräver en grop för sina små behov. Hund? Ja, men vem låter sin hund springa lös här? Älg? Har inte sett älgbajs men har en känsla av att det inte kan vara det. Människa? Ja, KAN vara det. Och i så fall har jag ett problem. En fiende. Fiende med dålig mage. Så nu sitter jag här och en av mina mest påträngande funderingar handlar om hur jag ska få bort skiten. Och gräsmattan bara växer och växer.

Lugnt och fint?

Å, känner mej som en speedad Robert Gustavsson, stress, stress. Snart dags för träning, packa väskan. Men eftersom jag ska göra staden den äran hela dan och kvällen så blir det en rejäl packning. Ska hem till en väninna och enligt hennes planer ska vi besöka en närliggande strand. Haha. Ja, om vi hittar dit i dimman. Och blöta blir vi av regnet, inte av badet. Borde även fixa med mitt nya id-kort, borde sälja av fonderna i gamla banken och stoppa in i nya, borde göra en massa saker jag bara kan göra i stan och inte hemifrån. Men jag hittar inte alla papper, har farit fram som en överaktiv elvisp genom rummen utan att få nåt vettigt gjort. Och jag har ju för he-e semester. Fast jag måste upp till jobbet en vända också. Härrrreguuud snart skenar jag.

Minnesmeny nr 2

Egentligen bara anteckningar för mej själv, men helt ok för den som mot all förmodan vill läsa.
Detta åt jag igår, denna utsvävningsdagen med väninnan K:

Gröt
Fullkornsskiva med hårdkokt ägg
Wokad kyckling till lunch
Fruktsallad
6-7 kräftor
Stekt laxfilé, lök, sockerärter och sallad

Observera: kycklingen avåts på restaurang och i den rätten ingick ris. Det bad jag att få slippa. Som kompensation fick jag en jääääääättttttteportion av allt det andra. Orkade knappt hälften.

Ondskan bor i ett majsfält

För en stund sen slickade handlingsförlamningen mej under fötterna, (rätt äckligt, men så är handlingsförlamningen en otäck typ) och en stor spänstig Dubbelnougat knackade ihärdigt på hjärnans trösterum och ville absolut in. (Nej, jag har inget godis hemma, men inte så långt till ett inköpsställe) Min styrka var satt på hårt prov. Då gjorde jag det enda raka: en så rask promenad jag orkade. Kom precis hem, ska svettas lite till och sen i duschen.
På min vandringsväg finns ett stort majsfält. Majsfält är bland det läskigaste som finns. För flera år sen var jag inne i ett sånt fält för att plocka majs. Jag fick andnöd, till och med klaustrofobin kände sej instängd. Runt omkring mej, tätt,tätt höga stänglar, högre än jag själv, med vajande blad som med falsk kärvänlighet smekte mej, allt stickigare och stickigare, la sej om min hals och jag fann för en kort minut ingen väg ut.
Ondskan finns i ett majsfält. Jag gick olagligt fort förbi det här fältet. Det talade till mej, suckade, rasslade och ville locka in mej. (Min fantasi kan man nog friskförklara. Eller är den kanske sjuk?) Här finns Stephen Kings samtliga skräckfigurer samlade och skrattar på ett otäckt tyst sätt när dom ser mej kliva förbi.
Men annars mår jag bra.
Och majs är väldigt gott. Mitt i sin ondska.

Inte champagne ihop med kräftor

Nej, en usel dag i dag. Väcktes av blixtar inne i huvet, efter gårdagens samvaro med bästisen (barnsligt ord, men så är det). Att dricka champagne och äta kräftor är nog ingen lycklig kombination. Lyckades somna om. En kvart. Sen landande Sveriges tjockaste åskoväder över mitt huvud, mitt tak, min trädgård, hela jävla byn. Sen lyckades jag somna på soffan efter att ha blivit rejält pussad och gosad av en fluga. Därefter ringde telefonen med mycket jämna mellanrum. Men på nåt vis somnade jag vid lunch och vaknade svettig klockan tre. Då stod Anki här utanför, klädd för en joggingtur. Jag kräktes mentalt och gick tillbaka till soffan.
Nu skiner solen som den hade betalt. Var är regnet när man bäst behöver det? Var ute och sniffade på luften för en stund sen och kvalmig hetta gav mej en knockout så jag vacklade in igen. Ska det inte bli klart och friskt när det åskat? Har vädret missat det? Har vädret inte underrättats av SMHI?
Nu ropar soffan på mej igen. Och den surrande flugan som lever på övertid.

Skugge, Greider och Ranelid

Läste nyss att 40 plus är det nya 20. Då måste 50 vara det nya 30? (Pratar ålder alltså) I så fall är det med tillförsikt jag tar mej an denna nya dag. Om ett par timmar åker jag in till stan, träffar min gamla bästis och vi går i affärer, lunchar och sen åker vi hem till mej, sätter oss i trädgården och p-r-a-t-a-r. Vi har hängt ihop sen vi var sex år, nu är vi 52 och vänskapen är stark som vanligt. Men nu håller jag på att sätta mej in i vad som händer i Den Stora Världen. Det gör jag genom att läsa kvällsnidningarna på nätet. Vad får jag veta? Kate Moss lanserar ny parfym. Världen väntar med spänning. Sen läser jag en lång rolig text av Göran Greider på aftonbladet.se om så kallad chiclit - nutidens tjejiga, kvinnliga romaner om kärlek bland annat. En genre med så många författarinnor att rent statistiskt borde din granne skrivit en bok om sex, mode, bitchar och kärlek i företrädesvis New York. I samma nättidning läser jag om debatten kring en ny bok skriven av Maja Lundgren, Myggor och tigrar. Den ska hänga ut manliga kulturpersonligheter som lär ha gått till förlaget i samlad tropp och velat stoppa det hela. En av mina skribentfavoriter, Ulrika Knutson skriver en rolig grej i anslutning. Björn Ranelid, som också skriver om kärlek och kvinnor och skönhet fast ingen skulle komma på tanken att kalla det chiclit, lär vara inblandad. Och på tal om honom har hans ärkefiende Linda Skugge börjat blogga på Amelia. Och genast fått ett par hopplöst taskiga mejl. Fast nu med namnunderskrift och det är ju alltid något.
Boken som jag för tillfället är helt uppslukad av är Barbara Voors Islossning, nu är det bara knappt hundra sidor kvar att uppslukas av och livet kommer därefter inte att bli riktigt detsamma. Den är, om det inte framgår, väldigt bra.
Jaha, var det inte mer som hänt i världen. Åjo, en 59-årig kvinna har gått omkring med en penna i skallen i 55 år. Måste varit svårt att få nåt skrivet då?

Behaglig tillvaro

Fullt ös från tidig morgon. Till gymmet med Anki klockan 7. Tog bussen hem 8.15 och mötte då flera som var på väg till sina jobb, första dan efter semestern. Jag tyckte lite synd om dom. Lite. Och så log jag jätteelakt inombords. Ett leende som inte riktigt har släppt ännu där jag går i trädgården och pysslar. Direkt när jag kom hem dök mitt låtsasbarnbarn Robert 15 år, upp. Han har fixat min knäppa cykel, oljat en gnällig dörr, spikat ett trasig verandastaket, mekat med Stigan. Och jag har stått med huvet i jorden och rensat ogräs till den milda grad att jag blev helt yr i skallen i värmen. (Då log jag inte så elakt längre.) Nu ska jag snart äta min lunch under stora parasollet och ha lite siesta.
Jag tycker nog att jag kan påstå att livet har varit sämre. Två veckor kvar av det här underbara drönarlivet. Ja du milde käre gud. Eller nån.

Lee Hazelwoods hatt

Det räckte inte med att Keith Richards nästan är död. Nu är Lee Hazelwood stonedead. Det som upprör mej mest är att han blev 78 år. Lee Hazelwood - 78 år... För mej har han alltid varit mannen med fånig cowboyhatt, slödjup röst och nån bra låt. Alltså ingen favorit. Men han var Lee Hazelwood som blev kär i Sverige och man kunde följa honom i tidningarna och med olika sångerskor och sin hatt. Jag avskydde hattjäveln, har sen dess hatat såna där läderhattar som svenska killar köpte på Kanarieöarna och såna ställen. En kille i läderhatt, uppkavlade skjortärmar, utsvängda jeans och en ölburk i näven och cig i munnen - urbilden av ett feltänk från många killars sida där nånstans på 70-talet. Hade dom sen en gitarr att plinka lite på så trodde dom att vi redan var på väg hem till deras sängar. Ha! Undrar om han hade hatten kvar? Ännu en bit av ens tonår har spatserat ut med hjälp av kryckor, spatserat rakt upp till pärleporten. Eller nåt.
Fan, det här måste ju betyda att jag har blivit en smula äldre. Men inte så jättemycket, eller?
Jo. Jodå.
Nu ska jag stappla upp för trappan, försiktigt lägga den här gamla kroppen under ett täcke och hoppas att jag kanske lever i morgon också.

Minnesmeny

Den här söndagen har egentligen handlat om att jag ska upp till bevis. Efter en liten slarvlördag är det meningen att jag ska återgå till mat- och motionsrutinerna. Har jag gjort det? Har det slunkit ner en och annan napoleonbakelse? Pizza? Tre kilo lösgodis? Goda groggar och chips? Möjligen i mina tankar. Och då var det pizza jag var lite sugen på. Men, nej! För mitt eget minnes skull skriver jag nu ner det jag ätit upp:
Gröt
Några tomater och sockerärter på stranden
Kalkonskivor, fräst broccoli, blomkål, lök och sallad till lunch, en bit vattenmelon till efterrätt
Två tunna skivor kassler och tomatsallad, ett hårdkokt ägg
Till dessa delikatesser har jag avnjutit flera glas utsökt kranvatten.
Slår mej nu lös med en kopp kaffe och jag har stora planer på en sockerfri Läkerol.
Och så ska vi inte glömma motionen: har marscherat över åker och äng i en timme denna solens dag, detta nådens år 2007.
Fy fan vad jag är otrolig.

Rapport från stranden

Andra strandbesöket ska härmed summeras: Struntade i badet, det såg kallt ut. Satt i stället i min nyinköpta brassestol och betraktade folk. Den obligatoriska familjefadern som styr, ställer och pekar med båda hela händerna fanns där. Liksom hans lite tystlåtna undergivna fru. Och barnen. Ett av barnen blev ideligen kallad dumskalle och jag ville gå fram till karln, dra ner hans überfula badshorts och låta honom stå med sin vita rumpa bar. Att misshandel kan vara verbal bör man tänka på. Som förälder särskilt.
Sen fanns alla tjocka. Jag förstår mej inte på mej själv. Under sista fem-sex åren som tjock vägrade jag finnas på en badstrand. Alla, precis alla, skulle svimma, skratta, peka, kräkas, håna när dom fick se mej. Jag portade mej själv, dömde mej till att inte få höra till. Här fanns nu mängder med tjocka män och kvinnor. Ingen gjorde det där jag var så rädd för att bli utsatt för. Ingen brydde sej. Och flera av dom tjocka damerna verkade helt obesvärade. För det ska dom naturligtvis vara! Tänk om jag hade tyckt lite mer om mej hade kanske jag också haft ett badliv?
Och sen fanns där dom tysta familjerna. Två vuxna som gjort barn tillsammans, levt och lever tillsammans men som befinner sej på två vitt skilda planetsystem. Inte ett ord utväxlas mellan dom två. Det är tack vare barnen som något blir sagt över huvud taget i dom här familjerna. Och tack vare mobiltelefonerna. En pappa pratade nästan oavbrutet i telefon. När han inte gjorde det var han tvärtyst. Liksom frun. Vilket liv, vilken frånvaro av liv, så lyckligt lottad man är som inte har det så. Fast det känns ensamt ibland.
Sen har vi Paren. Dom nyförälskade. Det blir väl extra hett att se sin käresta lite lättklädd, extra lätt att klappa på rumpor, pussas och strunta i omgivningen.
Och till sista har vi då mej: den osäkra som trots 33 kilo mindre fläsk ändå tror att hon blir skrattad åt. Hon som får tvinga sej att resa sej ur brassestolen, lägga sej på mage för att inte bränna sönder samma mage. Väl i den ställningen dröjer det inte länge förrän hon får ont i svanken men hon ligger envist kvar, för hon vet att det ser rätt ograciöst ut att resa på sej från liggande. Dessutom kan det hända att ena tutten hoppar ur, och bara rädslan kan få henne att ligga kvar tills mörkret fallit. Men det kan hon inte. För hennes väninna Anki är med och hon måste åka hem nångång, medan solen är uppe.
Så nu är jag hemma. Obadad men nöjd. Och tuttarna höll sej på plats precis hela tiden. Duktigt!

Dyr hemfärd

Ännu en dag in paradise. Rolig lördag måste jag säga. Vi var ett gäng på O Learys för att titta på fotboll på storbildstv, dricka öl och äta gott. Redan halvfyra på eftermiddagen. Och jag tillät mej en svullodag men blev inte så imponerad av pasta i chiligräddsås faktiskt. Men fotbollen var skoj, jag som inte kan nåt om fotboll, inte vill kunna nåt, blev plötsligt lite nyfiken. Lotta T lärde mej offside och jag är glad att jag inte är linjedomare. Hur fan hinner dom se allt? Hon och jag delade på en flaska Rosé, El Coto, svingod! Grabbarna höll sej till Mariestadsöl, obegripligt. senare på kvällen blev det Harrys och nu är jag rätt trött på det. Beslutade att ta 22.15-bussen hem och gick iväg till stationen. Tjugo över hade bussen fortfarande inte kommit. Läste turlistan. Hade läst fel dag. Lördagar går det ingen så dags. Trött, lite lummig och sur tog jag en taxi hem. Det som skulle kostat mej 25 spänn gick på 374 kronor. Plånboken hånler åt mej.
Nu ska Anki och jag åka till nån strand. Idag blir det vatten och tomater på menyn.

Keith lever. Keith springer

Nu är jag lite mindre sorgsen. Fick nyss rapport från ett gäng, på hemväg från Stoneskonserten. Dom trodde att kvällsnindningarna varit på en annan konsert, för det var minsann inte alls dåligt. tyckte dom. Hur mycket öl dom hade innanför sina Stones-t-shirt förtäljer inte historien men detta blev jag glad att höra: Keith Richards hade SPRUNGIT upp för en ramp och gjort ett jättegitarr solo. ”Bara tio meter från oss” berättade min sagesman lyriskt. Då kan han, Keithan inte vara död. Bara lite trött kanske.

Soffliggare

Egentligen borde jag inte berätta det här. Men. Den här dan är riktigt varm och solig. Vad gör jag då? Jo, ligger på soffan och soooooooover. Och snart ska jag in till stan där jag har åtagande och därmed får jag inte mycket sol alls. Det är helt okej att kalla mej idiot. Skulle bara läsa några sidor bok efter frukosten och sen ut i solen. Skulle bara... Fan ta mej.

Bedrövelse

Idag känner jag sorg. Rolling Stones dödförklaras mer eller mindre i tidningarna efter konserten på Ullevi igår. Och allra dödast verkar Keith Richards vara. Sorg. Bedrövelse. Fast ändå: inget annat band i deras ålder skulle göra det dom gjort och gör. Och vad vet kvällsnidningskritiker? (rätt mycket är jag rädd.) Publiken verkade nöjd. (det är den alltid när bjässar uppträder, särskilt om dom har lite öl i kroppen. Publiken, inte bjässarna. Fast i det här fallet verkar bjässen Richards ha lite av varje i kroppen, som vanligt.) En bit av ens tonår behöver stödstrumpor och inkontinensskydd.

Ett märkvärdigt avslöjande om mej

Avslöjande: på en bensinmack nånstans i Sverige finns det en bukett blommor i en liten vas på kundtoaletten. Blommorna är mina, plockade av stationsägaren i min trädgård. Det är luktärter, kärleksört, hundkex och en liten bit vinranka.
Om ni skulle undra alltså. Så är dom alltså mina. Det kan ni tänka på, ni som sätter er där på toan: titta en sån vacker bukett, å, det måste vara den som kommer från miss X:s trädgård som säkert är jättefin, tänk om man kunde få komma och titta på den! Tänker ni säkert.
Men det får ni inte. Hihi.

Kortplock i regnet

Näej, nu sitter jag här igen, fast i patiensträskets ljuva kortplockande. Förbud! Förbud! Get a life. Men det regnar ju, kan intet annat göra. Uppriktigt sagt är det synd om alla som slutar sin semester nu. Väldigt tråkigt tycker jag det är för broderskapet min. För första gången i sitt liv har han haft fyra veckors ledigt. Börjar jobba på måndag. Å, brorsan, det är nog allra syndast om dej. (Fast har är en positiv typ som säkert inte tycker det är så farligt. Det kunde vara värre liksom.)
Så. Ånyo ett stort inlägg från er bloggare miss X.

Elak bloggdröm

Å, en ny dag att bekanta sej med! Ett nytt, fräscht regn att betrakta. En ny grötfrukost att avnjuta. Satt uppe till två i natt, helt fast i en datapatiens och har därför tagit lite sovmorgon. När jag väl sov drömde jag om bloggandet. Jag berättade för arbetskamrater att jag bloggar. En av dom sa föraktfullt att han aldrig skulle läsa bloggar om vad folk gör, äter, handlar, skiter, sover. Men han skulle gärna läsa min för DÄR skulle han hitta nåt stort. Jag blev förbannad och förklarade att min blogg är precis som dom som han föraktar. Vaknade och var rätt arg. Å här sitter jag och plitar ned små petitesser. Exakt det som han i drömmen avskydde. (Utom skitandet, det utlämnar jag, finns andra på bloggen som skriver om det.) Och kanske är det lite sant, jag kanske skriver mycket om det. Men å andra sidan - mitt ledord här på bloggen - Det Är Min Blogg, Jag Skriver Vad Jag Vill.
Och än har ingen klagat.
Runt omkring mej är det ett jävla liv. Bygden har nåt knattefotbollsturnering och många av utifrånkommande familjer inkvarteras i närheten av mej. Så det är bildörrar som stängs, ungar som rusar ut och skriker, skuttar som lyckliga kor på ängen, bekantar sej med omgivningen och bara dom ger fan i att bekanta sej med MIN omgivning går det bra.

Gud och Richard Dawkins

Richard Dawkins. Heter en man som för en minut sen var på Aktuellt. Han har skrivit en kritisk bestseller om religion, om gud, som nu kommer på svenska. Vi har alldeles för länge haft respekt för religionen och därmed låtit den ställa till med krig, terrorism, säger han. Han säger att gud, bland annat, är en sonmördare, förtryckare, sado-masochist, gay-hatare, och har storhetsvansinne. När den nya Bibelöversättningen kom för flera år sen köpte jag den och läste. Och blev alldeles förvånad över alla krav den här herr gud, med god hjälp av Jesus, ställde på folk och fä. Jag har aldrig varit religiös, men fascinerats av alla tankar man får kring det. Jag är inte konfirmerad och gick ur svenska kyrkan när jag var 17. Och jag har haft flera samtal med präster om mina kritiska funderingar och har aldrig fått eller känt nåt som liknar begripelse. När jag berättade för en av dom att jag tror att om det som skulle kunna vara gud finns i allt levande, även i oss, så log han överlägset och sa att det var den vanliga vanföreställningen som vi okunniga levde i. Själv hade han slagits till marken av en strålande uppenbarelse, berättade han om sin frälsning. Och han berättade ett skämt om en bögpräst och tyckte att han var alldeles oerhört öppensinnad. Jag är fortfarande övertygad om att gud som har har beskrivits genom ett par tusen år, är starkt påhittad av maktlösa (män?) som gärna ville ha kontroll. Nåt utanför oss finns det, det tror jag, men det är inte bara utanför oss, det är inom oss. En del kallar det andlighet, flummighet eller övernaturlighet. Jag tror det är naturlighet.
(Är det kylan som gör att jag plötsligt blivit inåtgrubblande? Eller har jag fått näringsbrist?)

Främmande fågel och känd sten

Alltså det är kallt. Svinkallt. Eller håller jag på att bli sjuk. Å då blir det inget att leka med. Läser just nu Anna Janssons Främmande fågel. Det står att det är en kriminalroman, fast jag tycker det liknar en katastrofroman. I positiv bemärkelse eftersom den är väldigt bra. Mitt halsont och fryset kanske är fågelinfluensa. I Främmande fågel är dom sjuka till höger och vänster och hittills verkar det som att duvor ska man akta sej för. Jag har duvor i trädgården. (Som om det vore nåt ovanligt.)
Men så läser jag om Keith Richards, min gamle favorit. När jag första gången hörde Satisfaction med Stones trodde jag, som var 9-10 år, att världen rämnade. Jag hade ju haft fullt upp med att älska Beatles. Idoldyrkan fick sin början där nånstans, med vrålande tjejer på konserter. Paul McCartney var sötast. Men så upptäckte jag Mick Jagger. Brian Jones. OCH Keith Richards. Fullständigt förbjudna. Stonehårda, småskitiga och käftiga. Till och med tårna rodnade. Och Keith Richards klev in i hjärtat mitt, körde ut Paul och så har det varit sen dess. Efter min skilsmässa fick jag inte med mej en singel med solo-Keith, med Run Rudolph Run och den verkar stört omöjlig att få tag på. Jag har följt narkomanen, alkoholisten Keith stora delar av mitt liv. Och har han överlevt, han är 63, så kanske fågelinfluensa inte är så farligt. Nu har dom landat i Sverige och jag ska inte se dom den här gången heller. En recension från deras finska spelning var en stor törn på min Richardskärlek. Han hade varit pinsam, spelat fel, sett skamsen och rädd ut. Rätt mänsklig alltså, men Keith Richards är inte, får inte vara mänsklig. Han ska vara Keith Richards. Jag tror alltihop är den där jävla kokosträdsklättringens fel. Drogerna skulle han nog klarat, dom har väl konserverat honom, men att trilla ned från ett litet träd blev nog för mycket. Eller hade han bara en 63-årssvacka, och det kan han möjligen få ha. Bara han blir sej själv i Sverige.

En liten detalj...

Stenhård träning. Och hur slår man sen ihjäl dödtid innan affärerna öppnar? Jo, man går till sin arbetsplats och styr upp så dom jobbar ordentligt. Nej, jag gick mest upp för en kopp kaffe och lite skvaller. Och för att reta dom arbetande stackarna. Har man semester kan man göra så. Dom blev bara lite irriterade.
Märker ni förresten nåt annorlunda med bloggen idag?
Inte? Har ni tittat riktigt noga? En liten detaljförändring förvisso, men... Jomen, jag har döpt om bloggen! Ändrat ett tecken. En liten siffra. Vägde mej nämligen på gymmet och lyckats få bort 2,2 kilo till. Trots utelivet, trots drinkarna i fredags. Men nu får det väl vara nog. Tror jag.

Jag blev en transa på morgonen

Sitter här i arla morgonstund och har inte guld i mund, däremot sista tuggan av ett holländskt rågbröd. Hittade det på ÖB och tyckte det verkade fantastiskt. Mycket proteiner och fullkorn, lite kolhydrater. Och vilken underbart lång hållbarhetstid, in på nästa år! Nu har jag ätit en skiva, med hårdkokt ägg på, måste ha lite så jag står mej nu när jag ska träna om en liten stund. Om jag nu inte blir svårt sjuk efter brödet. Jag riktigt känner hur transfetterna kopplade sej loss från modermackan och fullkomligt rusade till mitt hjärta, mina blodådror och håller på att förkalkar min hjärna å det grövsta. För nåt skit måste det ju vara när hållbarheten är så enorm. Insåg jag alldeles nyss. Annars var den helt okej i smak även om konsistensen var en aning gummiartad. Men transfetter är antagligen rena rama traktordäck i gummikonsistens. Jag är inte transsexuell, jag är transmättuell.
Så, gymmet kallar, vi hörs kamrater!

Det ordnar sej med skridsko bara det blir is

Tadam! Jag överlevde stranden. Och mina strandgrannar också. Fattar ni vad jag har övervunnit denna dag? Trots att jag bevisade för mej själv hemma i spegeln att jag inte gick upp 31 kilo av att ha bikini på mej så var det ändå rätt ångestladdat när jag tog av mej skyddskläderna vid stranden. Nu är den här badplatsen på östra Öland inte världens tättbefolkade men i alla fall. Efter en stund vågade jag ta promenaden ut på bryggan för att känna på vattnet. Tja, några grader lägre så hade skridskorna varit bra att ha på sej, som brorsan uttryckte det. Min högra fot som jag tvingade ner i blötan är fortfarande iskall. för övrigt såg Östersjön bedrägligt frisk och glittrande ut. Men förstår ni, att sitta i en skön brassestol och blicka ut mot horisonten där blått hav och blå himmel möts, (eller är det Baltikum?) och känna hur solen pussar på ens skinn och det blåser bara lite och det är bara lite moln - och inte en enda droppe regn: så fantastiskt. Jag tror faktiskt jag gör om det.

Viktigt meddelande

Till alla mina läsare! (hihi, hur många är ni tro?)
Högtidligen meddelar jag härmed att jag far till stranden. S-t-r-a-n-d-e-n. Solen lyser, himlen är förfärande blå och intet moln i sikte. Bikinin är på, ångesten sitter nånstans i navelpartiet som nu ska visas upp.
Jag återkommer med rapport senare. Om jag överlever det här förstås.

Ikea kan dra nåt gammalt utgånget tyg över sej

Nya Ikeakatalogen är en omonterad, skruvlös besvikelse. Tycker det mesta var fult och rörigt både i färg och form. Och därmed kommer alla som förstår sej på sånt tycka att allt är jätteläckert, trendigt och fint. Så är det alltid när jag tycker nåt. Allra mest besviken är jag över att det klädskåp jag inköpte för knappt två år sen inte finns med i katalogen, alltmedan andra produkter finns med år ut och in. Varför har dom ratat mitt fina skåp? Det känns som även jag blivit ratad, jag och min utsökta smak. Jävla Ikea.

Full fart genom byn

Jo jag gick faktiskt en rask promenad för det blev ett sällsynt uppehåll. Jag gick så fort så det var tur att det inte var poliskontroll vid farthindret i byns citykärna. Hade det varit gångtävling hade jag diskats för språng.
Mot slutet av promenaden såg jag att mörka moln tornade upp sej. Men inget hände förrän jag var under tak. Nån där uppe måste gilla mej. Han heter/hette Lasse och att säga att han är gud vore lite för mycket, därtill hade han alldeles för många, stora och underbara fel och brister. Och ett stort och varmt hjärta, så länge det klappade. Nu ska det här inte bli en sorgeuppvisning, men jag saknar honom och tror nog att han sitter där uppe nånstans och busvisslar när jag raskt går där på landsvägen i den by dit han fick mej att flytta för fem år sedan.
Oj, kände på min högerarm, jag har fått biceps! (När jag hörde det ordet första gången trodde jag det var en sjukdom.)

Brasilianskt ansad gräsmatta

Min energiska dag i rabatter och gräsmattor fick avbrytas. Dunder, blixar och regn. Men innan dess har jag vandaliserat ogräsens boningar. Gräsmattan klippte jag i går, i dag har jag ägnat den finputsning. Den ser bitvis ut att ha genomgått en brasiliansk vaxning, fick upp jordkokor lite här och var. Men det får se ut som ett kalhygge, ogräs växer som...ogräs. Nu är jag kriminellt hungrig men mat bjuds först om en timme. Jag är en stenhård matmamma. Borde ta en hungerdämpande promenad, men jag gillar inte riktigt att gå under en åskande bar himmel.

En gigant har släckt projektorn

Uuurk, jag tror jag kvävs. Från tidningar och nyhetssändningar vräks det ut floskler, stora vräkiga ord rapas upp med patos och vördnad. Ingmar Bergman har släckt cinematografen och kulturbranschen har drabbats av chock. Javisst ska han hyllas, han var störst, särskilt utomlands men han var i alla fall 89 år och alla inblandade måste vara tacksamma över att han fick vara med så länge.
Men när kulturpersonligheter inte kan komma på nåt mer eget, mer fantasifullt än den pompösa, ofta utsagda frasen: "Att arbeta med honom är ett oerhört privilegium." blir det tröttsamt. Oerhört privilegium är två ord som skådisar, konstnärer och artister tar till i sorg och glädje när dom ska beskriva sitt yrke. Lika oväntat som fotbollsspelare som helst lyssnar till Dire Straits. (Om dom inte heter Henrik Rydström i Kalmar FF. Det han lyssnar på finns nästan inte.)
Mörkret börjar falla och det är dags att tända sin laterna magica, komma ihåg dom hemska och roliga scenerna i Fanny och Alexander och hoppas att Ingmar Bergman, Allan Edwall, Gunn Wållgren och Jarl Kulle har det skitskoj på den himmelska scenen.

Foppaholm here we go

Wow. Jag har verkligen varit på promenad i Foppaholm. Överallt hålprickiga tofflor i skärt, neongrönt, gult, blått, lila, rött. Både på turister och utanför 95 procent av alla butiker i Borgholm. Jag gör ett snobbigt intryck, jag vet, men jag avskyr Foppatofflor. Det hjälps inte att dom säkert är skitsköna, fotriktiga och fotsvettsfläktiga - dom är fula, fula, fula. Nu ska jag aldrig mer skriva om dessa skodon.
För övrigt var det 50 procents rea i alla butiker. Där hängde sorgsna bikinisar i slokande rader, liksom shorts, linnen och flip-flop (skor som är snäppet mindre fula och mycket mer obekväma än dom där tofflorna jag aldrig mer skulle skriva om.) och andra sommarattiraljer. Ögonen har fått en överdos av skrikiga färgkombinationer som hittills varit okända för människan. Och hittade jag, denna förfärligt högfärdssnobbiga mänska nåt? Jodå. En blus på rea och en stickad linnetröja på inte rea.
Affärsbesök får magen att öppna sig och vråla efter näring. Till och med lillebror som gjorde som många män, väntade utanför affärerna, blev hungrig. Mamma Rosa hade bra meny, en lovande sallad, men däremot inte så lovande personal. En stackars tjej hade hand om all servering. Och en halvmolnig dag i turist-Borgholm lunchtid så är det lite lite personal. Så efter en kvarts väntan på att få beställa gick vi till Strand. Där var resurserna större och väntetiden var tio minuter från det vi kom till maten anlände. Jag tog dagens sallad, rostbiff, legymer, vitlökscreme och grönsaker. Å jag var jätteduktig ska ni veta. Inlagda legymer fick fortsätta ligga och vara inlagda på tallriken. Vitlökscremen låg snyggt kvar i skålen, doppade bara en bit paprika i den.
På vägen hem solade jag. Brodern körde nercabbat och solen sken rakt på oss. (Jo, sen kom det lite regn, så klart. Men dropparna föll inte på oss, dom föll horisontellt.)
Så nu har jag lekt turist. Gått sakta, sakta på gatorna och säkert retat gallfeber på infödingarna. Så där gallfebrig som jag brukar bli inne i stan när jag jobbar.
Nu må gräset börja darra i skräck, för Stigan är på hugget och jag har spring i benen.

Vidrig blogg

När klockan ringer halvsex på morgonen när man har semester så undrar man lite försiktigt vad som står på. Det vill säja man svär jävelen och rycker till. Sen minns man att man ska bli hämtad för att träna. Det känns kanske inte bra, men bättre. Och sen, efter den traditionella gröten är man pigg såsom 84 lärkor och far i väg till magträningsmaskinen och kör så man bli spyfärdig. Sen skuttar man till benmaskinerna och sen går man darrande därifrån. Helt underbart. HUR har jag kunnat avstå från allt detta? Alla som funderar det minsta på att lägga om kost och börja motionera: gör det NU! Ni anar inte hur härligt det känns, hur stolt man blir, hur pigg och odrägligt glad man är. Jag till och med drömmer glada drömmar. Innan nån kommer och spärrar in mej: jag önskar alla som behöver det ett nytt sätt att leva.
Ja, visst är jag vidrig? Och min blogg ska vi bara inte tala om. Ett satans sundhetstjat. Hihi.

Fröken Jane skrämmer skiten ur mej

Sitter och darrar i ett hörn. TV-sporten på ettan. En fullständigt rytande kvinna leder programmet, Jane nånting. Och hon ler mycket sparsamt, hennes ögon är kalla. Vem fan lär en del tv-människor att tala framför kameran? Hon låter som en furir, en kolerisk rektor, en auktoritär småskolefröken på 50-talet. Hon skrämmer skiten ur mej. Hennes uttal av r låter som en kulspruta: rrrrrrrrrrrknatterrrrrrknatterrrr. Varför byter jag inte kanal? Jo, på tvåan är det en dokumentär om ett äldre par som ska flytta till ett äldreboende och det är förmodligen jättesorgligt och påminnande om min egen förgänglighet. Då är fröken Jane rrrrrroligarrrrrre.

Raskens dog igen

Såg sista avsnittet av Raskens. Fast jag vet att Moberg lät honom dö på slutet får jag en sjukt barnslig förhoppning att han den här gången ska klara sej. Ibland är jag värre än en fyraåring. Så nu sitter jag här och är lite lessen i ögonen för det är så sorgligt det där sista avsnittet. Till råga på allt har regnet precis vräkt ner och jag fryser.
Har satt en ära i att ha ingen värme alls under sommarhalvåret. Möjligen lite myseldning i kaminen. Men den vattenburna elen får vila sej, liksom luftvärmepumpen. Men nu vettefan. Veden har tagit slut, får åtminstone fixa några säckar för såna här svinkalla kvällar. Eller får det bli duntäcket. Blir hämtad sju i morrn bitti av Anki, vi ska träna.
Och nej, gräsmattan blev inte ansad. Lat är mitt förnamn denna rätt tråkiga söndag.

Rapport från trädgården

En snabbis: har suttit ute i solen, s-o-l-e-n, SOLEN i två timmar!
Visserligen blåser det iskallt när molnen rusar förbi men ändå: solen. bikin är inte till å tänka på, därtill är det för kallt. Men ändå, jag säger det en gång till: solen.
Nu ska jag nog ta en rask promenad i nejden.

Arga fötter och massa pengar

Fan gräsmattan håller på att bli älg-hög igen. Borde nog väcka Stigan och dra ett par varv men just nu känns det inte som en kul idé.
Har lite ont i fossingarna för jag gick en rätt lång runda igår, och har tänkt göra likadant idag. Får lite oro över helgens vindrickande. Anki var här i går och vi satt på verandan och pratade och drack vin. Vin är fetmande och nu måste det väck från min kropp. Vatten och motion är dagens, morgondagens och övermorgondagens ledord. Gräsklipping OCH promenad - jag vågar inte tala om det för mina fötter. Dom kommer att sparka mej.
Nu har jag ätit frukost och läst nättidningarnas rubriker. Det räcker. Varje morgon är kvällsnidningarnas förstagrej alltid ett mord. Och varje morgon kan man få sej en dos Paris Hilton, Nicole Richie och Britney Spears. Om man nu har såna intressen. Rika glamourtjejer med mer pengar än smak och ja, lite avundsjuk är jag kanske. Kanske. Det måste vara lite lättare att ha en självspricka i hälen, ont i en tand och ett hus i stort behov av ommålning om man har massa pengar. Självsprickan och tanden gör kanske inte lika ont. Och huset skulle aldrig komma i ommålningsbehovstadiet.

Klimat i klimakteriet

På tv gråter campingägarna och bidrar ännu mer till vätan över Sverige. Folk flyr regnet och vädret är Det Stora Samtalsämnet. Jag är inte väl insatt i klimatfrågan, det ska jag erkänna, men den här sommarens väder runt om i världen är oroväckande, eller hur?
Vad händer om det fortsätter? Hetta i Sydeuropa som blir värre och värre, var tar folk vägen då? Det blir massförflyttningar och vilka länder tar emot? Alla grödor som skiter sej, antingen på grund av torka eller regn, vad ska vi leva av?
Den här sommaren är risken för malignt melanom rätt liten, men kan man inte dö av långtgående fuktskada? Och får man skoja om sånt? Sågspånet i min skalle är rätt fuktigt i alla fall.
Nu sitter jag här ivrigt och väntar på att ett gäng räkor ska tina. En vacker? dag kommer räkorna att vara slut i haven så det är lika bra att njuta nu.
Med mycket vänligt pessimistiska hälsningar från Eder
X

Liten kvinna i stor stad

Lite trött idag. Tog bussen igår till den stora staden, kryssade över alla marknadsknallar på torget och hem till min bror som bor precis mitt i smeten. Upptäckte att min matrutin spräcktes. Var fullkomligt yr av hunger ( och möjligen av en ginotonic) och när vi gick ut på lokal så beställde jag mycket duktigt en medelhavssallad. Sen blev allt bra.
Vi gick till Harrys och där har dom fräckheten att ta 80 kronor i inträde efter klockan 21. Men detta hindrade oss inte och lite valuta fick vi av trollkarlen som går omkring vid borden. Verkade jobbigt först, men den här engelsmannen är både skicklig och rolig.
Och: det är roligt att dansa. Här väntar man inte på att bli uppbjuden, här går man upp hipp som happ med hopp som häpp, oftast ett gäng tjejer som dansar arslena av sej, (vi bland andra) till gamla goda hits. Så dom drinkarna som knödde sej ner i min mage dansade jag nog bort tror jag.
Att som kvinna få uppskattande blickar av män är väldigt roligt och jag är inte van vid det så jag blir rätt blyg och förmodligen alldeles hopplös, tittar ner i golvet och är 31 kilo tyngre igen.
Nu har jag kopierat av en skiva med 500 gamla hits och det får väl bli dagens stora evenemang: lyssna.

Ilsket väder

Inte bara jag är arg idag. Vädret är skitförbannat. Just nu, över mitt hus, är det hagel, regn, storm och åska. Meddelas endast på detta sätt.

Skithögar i våra liv

Vet inte varför, men plötsligt kom jag att tänka på Maj Fant. Hon dog för flera, flera år sen, men innan var hon bland annat programledare i tv och en kvinna med starka åsikter.
Jag minns ett debattprogram där hon berättade om att hon fått tittarbrev som var allt annat än trevliga. En dam tyckte bestämt att Maj Fant inte hade i tv att göra eftersom hon hade gått upp i vikt. (MF var inte fet, men medelåldersrund.) Jag minns att jag blev bedrövad och tänkte att vilken tur att jag inte är med i tv. Och jag kan, i denna dag, bli vansinnig när jag tänker på den där brevskriverskan. Där satt hon framför tv:n i sitt futtiga liv och irriterade sej på en människas vikt så till den jävla milda grad att hon skrev ett brev. Eftersom jag har en släkting som mycket väl skulle kunna skriva ett sånt brev, kan jag tänka mej hur hon fungerar. Säkert supersmal, har tyckt sej försakat en massa för att vara så där supersmal och tycker att då ska ingen minsann komma här och vara märkvärdig i tv när hon är så TJOCK. Är man smal får man göra sej märkvärdig. Att Maj Fant var en klok, varm och vänlig kvinna spelade ingen som helst roll. Här var det ytan som gällde. Vad jag vet putsar min släkting fortfarande på sin yta om hon inte nu snart på sitt yttersta har kommit på bättre tankar. Jag vet inte, vi har ingen kontakt längre. Men jag vet att hon som föraktat min övervikt skulle bli oerhört upplivad av att sej mej nu.
För övrigt dog Maj Fant av en av dom jävligaste sjukdomar vi kan drabbas av: ALS. Musklerna förlamas sakta men säkert och du dör av kvävning.
Jag vet inte om kvinnan som skrev brevet lever eller är död, men för hennes skull kan man hoppas att döden var/blir lindrig.
En del är riktiga skithögar som gärna smutsar ner andras och därmed egna liv.
Gud, jag tror jag är arg i dag.

Otäck täckjacka

Nu är det ordning och reda igen. Det regnar. Gårdagen tror jag var regnfri. Jag satt ute och läste, bitvis iförd en täckjacka när solen gick i moln, vilket den oftast gjorde. Täckjackan har jag aldrig använt förut. Köpte den för några år sen, då satt den obehagligt trångt. Nu byggde jag ett bo i den och kunde bjudit in en sjubarnsfamilj på fika under det prasslande tyget. När jag hade suttit färdigt ute gick jag direkt till soptunnan och slängde den. Den var förfärligt ful även om den hade passat, så min hjärna måste ha varit ovanligt fettinlagd när jag köpte den.
Vad den här dagen har i sitt sköte, eller varför inte i sin rumpa om det här skitvädret fortgår, vet jag föga om. Kanske liten fest i stan hos lillebror och gamla goda vänner. Vi får se.
Nu närmast står grötkokning på schemat.

Som lök på laxen

Tillbaka till hemmets härd. Jag hade rätt. Och fel. I outletlokalen möttes vi av de obligatoriska foppatofflorna och fritids-mysdressarna. Sen fanns det en del helt ok kläder, men okända märken till ordinära priser, typ 300 för en blus som HM har snyggare varianter av.
Då var det roligare att åka till det stora livsmedelsvaruhuset och bunkra upp med grönsaker och fryst lax.
solen? Haha. Hahahahaha. (Här får ni tänka er ett bittert skratt.) Den lyste när jag åkte hemifrån, lyste under träningen, lyste under färd till butiker. Gick i tvärmoln när jag satte ned foten på min gräsmatta. ska lägga mej och sura på soffan.

Outlet har inlett förfallet

Klockan är 7.35 och solen är fortfarande framme! Inte ett moln så långt ögat kan nå och apropå det har det varit välgörande tyst från Tomas Ledin i år. Vad jag vet. Och jag vet inte så mycket om den sorten.
Ja, här sitter jag och ska snart kliva på bussen för att träna. Det lät som att jag ska träna på bussen men det hade jag inte tänkt. Det får bli gamla Fitness idag också. Sen ska jag och en väninna besöka stadens nyöppnade outlet. Outlet ska vara överskott av dyra men nedsatta märkeskläder. Numera är det 32 miljoner foppatofflor och 48 triljoner t-shirts av varierande kvalitet. Mest brist på kvalitet. Ett gäng friluftsoveraller brukar också ingå i utbudet med tillhörande jackor så vi kan se likadana ut allihop. Om vi ville. Det vill inte jag.
Men jag ska dit och titta så jag kan få min uppfattning påspädd, inte utspädd antagligen.

På kalvgloning

Tajmade in promenaden perfekt. Solen började skina. Förra promenaden hade jag sällskap av stora gäng av sniglar. I dag var det små grodorna. Det är grådår i år. Väldigt, väldigt söta och ängsliga att inte komma fram - vart? Och så kohagen, där ett gäng kalvar stod på rad och glodde på mej. Så jag stannade till och glodde tillbaka. Dom vek undan med kalvögonen först. Haha.
sen var jag väldigt energisk vid hemkomsten och la mej på yogamattan. Har rivit ur yogaövningar ur nån kvällstidnings söndagsbilaga och skulle börja med en rörelse som hette bordet. Man skulle sitta med benen lätt böjda framåt, raka armar och händerna vid höfterna och sen böja fram huvet och lyfta upp höfterna och slutligen har formen av ett rektangulärt bord. (För 31 kilo sen hade mitt bord blivit runt. Nej, för 31 kilo sen hade jag aldrig gjort den här övningen.)
Läste instruktionen noga.
Sen satte jag mej på mattan.
Sen böjde jag in hakan mot bröstet.
Sen lyfte jag upp min kropp.
Sen slet det till på baksidan av höger lår.
Sen skrek jag till.
Sen gjorde jag inget mer.

Elakt om skåningar

Nu har jag farit ut och in som en överaktiv gökursgök. Mellan sol, mulet och regnstänk. Ska det vara så här? I tre och en halv vecka till? Bara så jag vet, så jag kan skänka bikinin till lions eller nåt sånt.
Har hunnit en bit på Svinalängorna och kontrasten mot föregående bok om innelivet i New York är en aning stor. Svårt att komma in i skånska diskbänksrealismen under ett avskyvärt 70-tal. Avskyvärt? Jaa, jag tycker det. Jag minns det som fult, fult, brunt, orange och beige, med pappa Staten och mamma Kapitalet på evinnerlig kollisionskurs. Där jag i smyg fick älska ABBA när man egentligen skulle gilla punk, Nationalteatern och öststatsprogram på tv. Jag hade fula, riviga linneskjortor med t-shirt och smalt bälte, för det skulle man ha. Jag köpte en blommig dräkt på HM som då hette Hennes och Mauritz. Jag och min dåvarande gick på lokal, jag i dräkten och såg ut som en tvåsitsig kretongsoffa, han i gröna eller blå gabardinbyxor och skjortkrage stor som två inälvar som ringlade sej nerför den matchande kavajen. Å gud som jag avskyr detta årtionde.
I eftermiddag ska jag bli intervjuad. Jodå. En tös från Skåne ringde. Mitt utbildningssäte, folkhögsskolan i Skurup, fyller 40 i år och hon ska skriva ett reportage om denna inrättning som jag minns med vemodigt välbehag i ett 1980-talsslut. Intervjuerna, hon gör flera, ska publiceras längre fram i Skånska dagbladet. Jag blir nästan kändis. Ska jag kanske ta bort det är med skånsk diskbänksrealism? Dom kanske blir sårade på sånt där skånskt vis...? Då bullrar dom, svär mycket och har alltid rätt. Har jag fördomar mot skåningar? Ja, lite, men mest är det på skoj. Känner faktiskt flera stycken skåningar och två-tre av dom är skittrevliga och går att förstå.
Nu skiner solen igen. Ut. Koko! Koko!

Gud i himlen och yoga på gräset

...men jag kan komma undan det där med motionen om jag lägger ut yogamattan på gräset och kör igång lite solhälsning vilket verkar vara passande. Å andra sidan: då kommer gud, alla änglar (om man nu tror på sånt, vilket jag förhåller mej ytterst tveksam till) och fåglar kunna se ned på denna cirkusföreställning. Och fåglarna kommer att skratta ihjäl sej. Å det vill jag ju inte. Nä, jag väntar nog till hösten och sakkunnig ledning och vänliga medyogare, av varav jag vet en i alla fall, Conny.

Svimfärdig av upphetsning

Jag tror jag nästan svimmar! För det första: inget regn. För det andra: något som påminner om solljus skymtar vid horisonten. Kanske är det idag, denna dag i nådens år, som solen kommer att göra sina femton minuter av berömmelse, som knepige Andy Warhol påståd att vi alla skulle komma att göra i framtiden.
Jag darrar av upphetsning. Tänker inte lämna tomtgränsen för att ha nära till bikiniombyte, solstol och... nämen jag måste lämna tomten, jag måste ut och gå. Men det blir en kväll också.

Nannaninannanana – dagens boktips

Nu har jag kommit till det ledighetsstadie där jag inte riktigt vet vad det är för dag. Men enligt välunderrättade källor är det onsdag. Bra. Planerna på utgång igår, musikunderhållning på torg, vin, sus och dus ställdes in/regnade bort. Istället blev det soffa, tända ljus, bok. En fullkomligt usel bok som jag äntligen läste ut. Jag är rätt envis när det gäller böcker. Har jag börjat läsa vill jag inte gärna lägga av, även om boken är dålig. Nåt slags uthållighetstest jag utsätter mej för. Boken heter Alla var där och är skriven av hon som skrev succén Djävulen bär Prada. DEN boken var helt okej, underhållande. Det var INTE den här. Trist, pratig och enda existensberättigandet är väl att den ska vara en pengagivande uppföljare.
Nu väntar Svinalängorna av Susanna Alakoski. För att inte tala om Stieg Larsson och luftslottet som sprängdes. Nu har det legat bland olästa böcker i ett par månader och nåt konstigt har hänt. Jag känner ingen lust att läsa den. Alla beskriver den som att gå in i en annan värld, att man läser och läser och är helt onåbar. Förväntningarna är så höga att jag börjat avsky tanken på läsandet. Att slå upp pärmarna skulle kännas som att gå på den finaste festen i världen och inte känna sej hemma för fem jävla öre. Jodå, jag vet att det här låter konstigt. Men då är jag väl det då.
Inatt klev jag upp halvett, tog ett bloss och hörde ljud. Det gör jag alltid om nätterna. Att säga att det är tyst på landet är att förvränga sanningen en smula. Det finns ljud. Konstiga ljud. Oförklarliga. Och i den övriga tystnaden blir dom ljuden väldigt påträngande. I natt lät det som ett konstigt rassel som kom närmare och närmare. Ett tag var jag inne på att det kunde vara en liten tromb. Så slutade det.
Och då kom jag på det: det kom från datorn, och det var lönen som rasslade in i Internetbanken. Så nu ska jag se till att dom rasslar vidare till sina rättmätiga ägare: Eon, kommunen och en hel del till.

Jga stavar väll hur jagg vil

På förekommen anledning: petig bästis som påstår att jag stavat fel i ett inlägg.
Så här är det: jag har ett skrivande yrke. Rättstavning är nåt jag behärskat sen småskolan. Men nu har jag semester och då stavar jag precis som jag vill. Ok?

Träningsmanikern skryter

Kommer precis från träningen. Jodå, var inne och lyfte skrot en stund på morgonen. Jag har en väninna, Anki, och allt är hennes fel. Det är på grund av henne jag har gått ner 31,1 kilo eftersom hon släpade iväg mej till det där stället som jag aldrig skulle gå till, det där stället som fick mej att gå ned så mycket. Samma ställe som hon fick mej till idag klockan sju. Fast jag har semester. För si träna måste man. Å jävvlarannacka vad duktiga vi är. Hon ror hela tiden så svetten lackar och jag kör mina övningar. Kom upp i 200 magövningar denna morgontimme. Som belöning har jag nu druckit en kopp kaffe och ätit en fullkornskiva med makrill.
Nu har hon en nytt projekt på gång. Ett projekt som hon naturligtvis involverar mej i. Faen också. Kickboxning. Jag höll på att trilla omkull när hon sa det på väg till träningen. Hon vill testa det påstår hon. Och tycker det vore bra om jag var med. Så jag har lovat det.
Och när vi tränat färdigt gick jag till receptionen och införskaffade mig ett par boxhandskar. Nej, nej, nu skojde jag till det lite. Jag köpte en yogamatta. Ska börja så smått i min amatörmässighet. Märker att min kropp som visserligen är mindre, behöver bli smidigare. Mycket smidigare. Slarvar med strechning, stavade jag rätt där?
Jaha, och nu? Ut i solen? Hahahahaha!!!! När jag klev upp 05.15 såg det ut att bli en väldigt vacker dag. Nu - som vanligt, regnet hänger som ett ihoptrillande tak därute. Ikväll ska vi till stan för det är nåt uppträdande på ett av torgen. Vi har beställt bord ute eftersom vi är väldiga optimister.

Levis och jag på promenad

Regn, regn. Men under ett litet upphåll tog jag mig en promenad. Det var jag och gamle Levis som var ute gick. Levis har precis kom ut ur garderoben och det var en ren fröjd att gå omkring med den här slitne gamlingen.
Som är en jeansjacka jag köpte 1982 i nåt yrselt ögonblick när jag kände mej rik. För jag vill minnas att han var dyr, Levisen, men en sån där lite statusgrej som jag ville unna mej. Jag har trott att jag kastat ut Levis för flera år sen, men det var fel.
Av en slump hittade jag honom i en av garderoberna där han bara väntade på att få komma ut. Det konstiga är att han är större än jag minns honom. Då, 1982, var jag rätt smal men jag är tydligen smalare nu. (Det känns så underligt och underbart att skriva så: jag är smalare nu. Ordet smal och jag har inte hört ihop på så länge.)
Gjorde god lunch: fräste vitkål och olika löksorter ihop med soja och peppar. Till det en laxfilé och grön- och rödsaker. Till middag blir det lövbiff. Jag gillar det här livet, om jag inte har nämnt det förut.

Godmorrrgon kamrrrrrater!

Första semesterdagen: upp halvsju, otrevligt pigg.
Möttes av en grå blöt vägg: ösregn. riktigt grått ösregn utan ljusning i sikte. Men vad gör det? Jag har en skön soffa, flera olästa böcker och en och annan filmkanal. Och datorn. Har tv-n på, ettans gomorgonprogram, men jag måste nog snart stänga av.
Elisabeth Höglund har fått rycka in som sommarvikarierande programledare och hon stakar och kommer av sej stup i minuten. Jag står inte ut. Fyrans gomorgonprogram har jag alltid lite svårt för. Det är så glättigt och pratigt och mycket och alltid den där Jonas från Skansen som envisas med att prata ormar så fort han ser en kamera. Oftast har han som av en händelse en giftorm slingrandes runt handlederna. Hur det var nu vet jag inte, jag bytte kanal.
I går kväll orkade jag inte göra nån middag. Det blev en avokado i stället. Vet inte om det var bra eller dåligt. Är det nån som kan svara på det?
Nu ska jag klä på mej regnställ, sydväst, vadarstövlar och ta mej ut till brevlådan utan att drunkna.

Att bli dödad av kycklingfiléer

Vilken bra söndag! Seg start, blev trött efter promenaden och upptäckte till min fasa att jag bara hade en liten skopa kaffe kvar.
Där jag bor är det fyra-fem kilometer till närmsta affär och dom kilometrarna tillbringar man på en hårt trafikerad väg, en av sommar-Sveriges värsta tror jag. Alla har turist-körkort och kör därefter. Så jag undviker den promenaden, och bil kör jag ju inte.
Men jag satte igång med att rensa ogräs för att glömma kaffet och vips så kommer väl H och hennes hund, som är så hårig. Efter att han gosat med "sin" matta for vi iväg till Det Stora Köpcentret och tillgrep en gigantisk kundvagn vilken jag fyllde med massor av kycklingfiléer, laxfiléer, lövbiff, kalkonskivor, grönsaker, rödsaker. Och kaffe. 600 spänn smalare fick jag kämpa med att få in frysgrejerna i frysen.
Nästa gång jag öppnar den kommer jag att dödas av fyra paket stenhårda kycklingfiléer. Bara så ni vet.
Efter kaffe i mulen trädgård och lite mer ogräsrensning övertygade H och hund mej om förträffligheten i att gå ännu en promenad.
Så nu har vi gjort det och dom har åkt hem och jag tror jag ska sätta mej ute och läsa tidningen, fika och ta en cig. Och försöka komma ihåg att jag inte behöver åka till jobbet i morrn. Tänk om jag glömmer det?

Beverly Knight

Måste bara ropa ut en grej: No man´s land med Beverly Knight är så bra, så bra, så bra att jag nästan gråter. Och tack vare, eller nåt sånt, iTunes har jag nu laddat hem flera andra bra låtar med hennes fantastiska röst som innehåller så mycket saltat smör, varm sol och dyrt guld att jag bara kippar efter andan. (saltat smör är inte bra, men va faen)

Mördarsnigel till frukost

Jag behövde inte gå ut med trimmern för att hälsa min festgranne god morgon. Det gjorde en annan granne med sin gräsklippare. Jag gick ut och trimmade mej själv i stället, i 45 minuter. Gäller att passa på när det är hyfsat regnfritt.
Men det är förenat med viss fara att promenera. Man kan halka. Södra kommundelens samtliga sniglar var ute på söndagspromenad. En del hade mist livet av okänsliga bilister och låg utsmetade, kladdiga och hala längs vägen.
Läste ni om token som gjort en mördarsnigeltoast? Gick och funderade så här: Tänk om det enda viktminskningsmedlet i hela världen var att äta råa mördarsniglar. Varje försök att förädla äcklen misslyckas, du MÅSTE äta dom råa eller fortsätta vara fet. Skulle du fortsätta vara fet? Jag skulle det.

Skratterror

...och hon som flört- och vrålskrattat sjungskrattar till nån discolåt just nu. Jag vill göra som hennes man, supa skallen i strimlor. Jag vill gå hem. Fast jag är ju hemma när jag tänker efter. Och jag vill inte supa skallen i strimlor.
Gonatt.

Fest på avstånd

Grannarna 10 meter bort, mina närmsta grannar faktiskt, har fest. Det är intressant att iakthöra en fest man inte är med på.
Det började sent på eftermiddagen med musikanläggningsriggning och lekförberedelser. Gäster började anlända och barn tjoade och stimmade. Mycket skratt, barnstim och aktiviteter i några timmar sen blev det litet dämpat med småskratt.
Då förstod jag att middagen serverades. Jag satt med dregelsträngar utmed mungiporna, nyfikenhetsspringorna i ögonen ovanligt vässade och örona på helspänn, öppna som en fjortonbarnsföderska i slutstadiet av förlossningen.
Lite mer tystnad. Då begrep jag att barnen hade läggdags med övertalningar, omklädningar, tandborstningar och sagoläsning i racerfart så dom vuxna kunde supa vidare.
Och nu är musikanläggningen i full gång. Kvinnan som skrattade så flörtigt i början av aftonen vrålskrattar och jag kan slå vad om att värdinnan vill strypa henne om hon inte lägger av med skrattet och dom lystna blickarna på värdinnans man.
Om ytterligare en stund kommer två karlar att stå vid min tomt och pissa, ett gäng kommer att diskutera politik intill kohagen och tre kvinnor kommer att stå i köket och trösta en fjärde som gråter över ett taskigt äktenskap. Dom kommer att kalla henne gumman hela natten.
Och sen, vid tretiden, när flertalet åkt hem kommer resten att gräla, kräkas, skratta, dansa, småhångla med goda vänner i smyg och berätta familjehemligheter så det hörs över hela byn. Ja, jag har varit med förr.
Klockan åtta i morgon bitti ska jag gå igång med trimmern.

Freeeeedriiiik!

Till Fredrik!
Väldigt bra i dagens tidning. Djupt tacksam.

Freudiansk felskrivning

Såg att en av rubrikerna på ett inlägg är felstavat: väckarlklockan. Som om jag hade en karl som väckarklocka. Då hade det inte varit konstigt om han hade fått den puss som uret fick.

Omodern mat är bäst

Jaha. Vaknade 5.30 och här sitter jag. Låter som jag vantrivs men det gör jag inte! Ute är det dimmigt men lite sol och jag är redo för solstolen. När som helst. Och inga älgar i gräsmattan. Den klippte jag mycket nogsamt igår. Så nogsamt att nåt som jag tror är en kåpa och ett filter åkte loss från Stigan. Får inte dit det, ska tillkalla hjälp nån dag.
Har suttit och retat upp mej på matmode. Nu har jag kylen full av isbergssallad och ruccolasallad. Ruccola är klart överskattad, men jag köper för variationens skull. Ruccola ska man gilla, ruccola är modernt, ruccola är fint. Men isbergsgröningen slår den icke. Isbergssallad är krispigt, tuggigt och fräscht. En annan grej som jag inte fattar: soltorkade tomater. Första gången jag åt det, på en fin restaurang, visste jag inte om att det var just denna just då så trendhyllade tomatvariant jag skyfflade in. Jag kunde inte förstå varför dom hade blandat in katrinplommon i den så exklusiva pastarätten (som oss emellan inte var särskilt god). Sen blev jag upplyst om Sakernas Tillstånd och fick skämmas i flera veckor. Hon Som Förväxlade Soltorkade Tomater Med Katrinplommon. Tomater som är så goda i naturellt tillstånd. Särskilt nu. Har ett par plantor som fått några gröna trevliga saker som ICKE ska stå och torka i nån sol. (Som om den risken vore stor.) På tal om det: nu försvann solen, dimman är kvar och himlen är grå. Jävlar.
Omodern mat är bäst. Fast den ska inte vara så omodern som den rökta skinkan jag för en stund sedan placerade på en skiva fullkornsbröd. Fick slänga skiten.

Hur jag gick ned 31,1 kilo

Glömde berätta: var och tränade idag. Vägde mej under överinseende av Fitnesspersonal. Bloggrubriken stämmer inte längre. Det borde stå: Blogg av vikt - hur jag gick ned 31,1 kilo.
Personalen tittade föga imponerad på mej, log med viss bekymring och sa nåt om fåfäng. Alldeles riktigt. Nu får det vara stopp. Viktnedgång trots ökning av muskelmassa enligt deras spejsade våg som väger varenda muskel- och fettfläck i ens kropp. Jag är alldeles för skraj för att jag ska gå upp det minsta. Får sluta med det, annars slutar jag som ett russin som ser ut som nåt som en huvudkrympare i Nya Guinea (eller nåt sånt) lekt med en stund.
För övrigt: jag har ju faktiskt inte börjat semestern än. Först är det vanlig helg. På måndag...däremot. Fast då ska jag å andra sidan ringa flera jobbsamtal som inte hanns med idag.
Nu ska jag dra mej tillbaka. Min goe slaf liksom ropar på mej, kuddarna längtar efter mitt huve och täcket vill utföra sin syssla: täcka mej.

Jag är ett mjölkgeni

Kom hem nyss. Jublade så det rasslade i väggarna: SEMESTER!!!! Nu har jag lugnat ner mej något, bryggt kaffe och packat upp allt jag hade med mej från stan: bunkrat grönsaker, kycklingfiléer och annat smått och gott. Kom på en skitbra idé när det gäller mjölk. (Intressant va?) Jag använder bara en skvätt mjölk till gröten varje dag. Måste kasta massa mjölk som jag inte gör av med. MEN, som Tony Irving sa, men jag har kommit på en lösning. Ni vet såna där minitetror man får på restaurang ibland till kaffet, kaffemjölk. Hittade en påse med ett gäng såna på Konsum, dom håller till november. Oöppnade naturligtvis, dumsnutar. Och EN enda sån liten tetra är precis lagom till en portion gröt. OCH 1,5 procents fett, vilket är helt okej i det här läget. Är jag inte genial?
Nu är mina närmaste planer att klippa gräsmattan. Gräset är så högt att en vuxen älg kan ligga i vila ostört och nästan osynlig i det. (var fick jag den vuxna älgen ifrån? kanske för att hornen kan liknas vid en kal buske. eller nåt.) Och jag vill inte ha vuxna älgar sovandes i min gräsmatta.
Å guuud, nu ska jag pyssla, greja och njuta. Jag älskar hela världen just nu, allt och alla. Utom det grymma.

Väckarlklockan fick en puss

Jag kysste väckarklockan när den ringde vid fem på morgonen. Med ett leende klev jag upp, denna sista arbetsdag på fyra veckor. Och ändå gillar jag mitt jobb. Men ledighet är ett så vackert ord.
Idag blir det tufft att hinna med allt, typ träning, uträtta ärenden och sen klämma in lite arbetstid också. Så inlägget blir kort, inte ens kärnfullt och på bussen in kom jag på så himla mycket bra grejer att blogga om, men nu kommer jag inte ihåg en enda.
Vi ses senare!

Viktvarning från Janet Jackson

Hur kändes det att ta ett nytt foto av sej själv och sitt nya ansikte? Jotack! Det var helt underbart att vara framför en kamera utan att behöva bli genomsvettig för man inte hittar DEN vinkeln som döljer dubbelhakorna. Förr har jag alltid bett att dom ska ta om och ta om tills jag blir nöjd. Eller nöjd, för faen, det blev jag aldrig, men mindre bitter över att den där fettpärlan på bilden var jag. I dag togs en bild, jag tittade på den blev nöjd direkt. Nu i efterhand när jag studerat den noga finns det förstås saker att gnälla över. Jag ser stel och blängandes ut. Men ingen dubbelhaka. Och det är det viktigaste för mej nu. För visst blir man väldigt, väldigt utseendefixerad i den här situationen. Men jag tillåter mej det, för den här fixeringen är en positiv fixering. Förut ville jag inte gå ut, inte visa mej, for illa om nån tittade på mej för jag var negativt fixerad vid utseendet. Lika bra att jag förklarar att jag INTE går omkring och tycker att jag är snygg, absolut inte. Jag går omkring och tycker att jag inte är fet. Och är så lycklig över det. Sen kan man tycka att det är löjligt med en sån kroppsfixering, men har man levt en längre tid med massa övervikt så har man ofrivilligt fått lära sej att så där ska man inte vara. Jag vet med intellektet att man är en bra människa även om man är för tjock, smal, lång, kort eller va fan som helst. Men min känsla har sagt mej att jag ska ungefär spottas på eftersom jag är/var så misslyckad. Nu är jag inne i en euforisk period som tar slut nån gång och vi får väl se hur det går då. Och där kommer vi in på en annan grej. Janet Jackson, ni vet, den något märklige Michael lillasyrra, har ju pendlat våldsamt mellan smal och fet. Senaste viktminskningen var rejäl och hon blev väldigt snygg. I dagens kvällsnidning står det att Janet är på väg upp igen. Från 54 till 68 kilo på kort tid. Just nu förstår jag inte hur hon kan göra så. Men jag har själv varit där några gånger. Ner, upp, ner, upp, mer upp. HUR ska jag undvika samma grej när euforin är gone with the winds?
Det, mina kära läsare, får bli en senare fråga att behandla här. Och där.

Jag är en medelmåtta

Smet ut från jobbet för att ta nytt id-kort, mitt gamla gick ut i december. Det är det enda id-kort jag har eftersom jag aldrig förnyade körkortet för 18 år sen. Hatar att köra bil. Och pass? Pass svarar jag på det. (Hatar att resa. Också.) Och eftersom jag måste gå in till min gamla bank och sälja en fond, för att placera pengarna i min nya bank, så antar jag att dom inte är så snälla att dom godtar mitt ruttnande, stinkande, sämst-efter-datum-märkta kort.
Vad händer då? Jo, allt går bra med kortet och så, men jag råkar titta i ett skyltfönster och raskt har jag klivit in i en klädaffär. Hittar en fantastisk liten klänning. Fantastisk på det viset att den inte är särskilt dyr, men alldeles särskilt snygg och lagom vardaglig. Ber expediten om hjälp. Hon tittar på mej, uppifrån och ner och jag väger plötsligt 48 kilo mer och nu kommer hon att säga:
Tyvärr vi har inte din storlek. Hjärtat bultar. Då öppnar människan, som måste ha gravt synfel, munnen och säjer: Ja, du kan ha medium, absolut.
Kan nån sätta vacker musik till dom vackra, oförglömliga orden? ”Ja, du kan ha medium, absolut, tralala”. Alla utom Per Gessle får sjunga.
Nu tvekade jag ju väldigt mycket på hennes omdöme, syn och nykterhet. Men jag tog med mej mediumhistorien in i provhytten. Måste pröva i alla fall. Å si på faen. Den GLED på mej, som handsken över en hand och satt som en hatt på Silvia. Fast snyggare. Att jag inte kysste den kloka, synskarpa och nyktra expediten.
Jag - en medium. Tänka sej!

Spår av hår under mina tår

Jag vet inte om jag nämnt det, men jag har semester på måndag. Två arbetsdagar kvar. En dag kvar att kliva upp klockan fem. En av mina arbetskamrater kom nyss och sa med illa dold skadeglädje att det enligt SMHI skulle segla upp ett lågtryck här över under helgen. För tillfället skiter jag i det. Har massor med olästa böcker, massor med orensat ogräs, massor med husyta som ska städas, massor med osoven sömn att sova. Vad passar bättre än ett jävla långt oväder då? Typ i tre dagar skulle vara lagom. Två av böckerna som jag inte läst, bara bläddrat i, handlar om yoga. Så kanske det blir lite amatörövningar på mattan inför premiären i höst. Men den måste saneras rejält, mattan alltså, den bär spår av en av mina bästa vänner som gärna ligger där när han hälsar på. Han hinner knappt hem till mej förrän han lägger sej där, rullar runt på rygg och suckar av njutning. Och hårig, är han, som karlar brukar vara, men han är nåt i hästväg. Fast han är hund.

Med kjol på överkroppen

Imorgon skulle jag ha kunnat gå omkring i en tröja som kjol. Det är inte lätt när man tidigare inte brytt sej om mode eftersom alla kläder var av myrstorlek för en elefant som jag. Man har inte hängt med.
I alla fall var jag i ett av de större modeaffärerna och såg nåt som jag tyckte var en snygg kjol nu när solen börjar jobba. billig var den också. Högg den direkt och ställde mej i kassakön (alla turister var inne i den affären just precis då, och alla hade minst fem barn i varje släptåg) och efter en halvtimme föll min blick på en skyltdocka. Den hade på sej "min" kjol på överkroppen. För kjolen var en ärmlös topp. Jag kan ändå inte låta bli att undra om nån hade märkt skillnaden. Så jag sparkade ner några ungar för att bryta mej ut ur kön och hänga tillbaka tygstycket.
Tiden är ur led och kläderna med den. Tänk när en kjol var en kjol och när man hellre dött än att gå omkring med nerhasade för stora jeans för att det är okej att visa den springa som skiljer skinkorna åt. Och tänk när stjärnorna hade trosor under aftonklänningarna istället för att visa den springa som skiljer oss från männen. På tal om springa, om jag skulle ta en promenad? För springa det gör jag inte, jag går fortare. Och så överlever jag, det gör jag inte om jag springer.

Datorstrul

Hur funkar det här egentligen? Mejlfunktionen har varit på semester hela dan och det jobbas tydligen på felet. Om jag får kommentarer så brukar jag förvarnas på mejlen. Jag har varken fått mejl eller kommentarer, hänger felet ihop med båda funktionerna tro?
Jag menar, ifall ni undrar varför jag är så tjurig idag. Det är jag inte. Jo, möjligtvis om jag inte får några kommentarer.

Har kor lättmjölk i speneriet?

Jag lyckades träna i dag utan att låsa in vare sej kläder, badhandduk eller mej själv. Fantastiskt. Idag måste jag komma ihåg att handla mjölk till morgonens gröt. Visserligen bor det lite kossor en bit bort från mej, men det är väl inte lättmjölk som kommer ur spenarna?
Promenad på stan på lunchen. Det går sakta eftersom den stadsdelen är full av turister. Det är bra med turister, dom gör av med pengar. Men dom håller på att göra av med mitt tålamod. Måste man gå så sakta fast man har semester? Att en del kan hålla balansen så sakta som dom tar sej fram är ett under. Vi stackars arbetande satar måste hinna med rätt mycket på vår fattigt tilltagna lunchtid.
Per Gesslekonserten tog äntligen slut i gårkväll och genast blev livet roligare. Lalalalala.

Kaloristinn luft

Åååå vilket bakslag!! Nej, inte matmässigt, inte alls, jag är hårdast, tuffast i stan på den punkten. Nej, när jag vaknade i dag var jag en lång stund mycket övertygad om att det var torsdag. Bara två arbetsdagar kvar till semester alltså. Sen när det gick upp för mej hur det i verkligheten ligger till i almanackan, då jävvlaranacka kunde jag satt mej ner och gråtit. Det är som att börja om ett marathonlopp man hunnit en tredjedel av.
R betygar att han varit på ett ställe där även luften var smal. Det var den inte hos mej. Tjock som kräm var den, tryckande och fläskig, fast åskade gjorde det inte tyvärr. Borde gått upp ett par kilo bara av att vattna blommorna i går, för luft måste jag ha.
Men jag får väl vara lite försiktig med inandningen idag, ity det lovar att bli lite tjockvärme även denna torsd...snyft, onsdag.

Gesslegnäll

Nu tror jag att jag förstår varför jag varit lite låg idag. Per Gessle, mitt hatobjekt uppträder just nu tre mil från mitt enkla hem och jag känner vibbarna: Lalalalala sjunget med värsta fjantrösten. Han får vara hur händig man han vill, han skulle aldrig få komma hit och bygga färdigt ena verandan.
Bara höra honom sjunga kan få mej att vilja vräka i mej tröstgodis. Näej, nu ska jag fan i min lilla låda gå och lägga mej. Tror jag.

Gurka, groddar och gnäll

Lite trött och hängig som jag varit hela dan, men när jag kom hem klädde jag om och gick en rask promenad i 35 minuter. Känner mej så äckligt duktig, funderar på att hoppa av jobbet och bli en guru i viktbranschen där jag ska driva folk till vansinne med proteinprat och kolhyrdratkoll. Jag ska en gurka i väskan som pekpinne och tugga groddar till kaffet och gå tre mil varje dag. Och detta ska jag nogsamt köra i halsen på hela omgivningen.
Allvarligt talat, min viktminskning har inte kantats av nåt sånt. Det har handlat om att få veta vad som är bra och mindre bra och en valfrihet, för det är ju bara jag som bestämmer över mej.
Och kycklingfilén jag åt nyss med en sked stark salsatjofräs och massa grönt har lagt sej så fint i magen och tar knappt nån plats allt. Sånt gillar jag.
Är jag ensam om att inte se Allsång på Skansen? Tröttnade på alla kupper och skriverier och Anders Lundins eviga Meeen så roooligt!
Näej, idag har jag väl varit himla gnällig. Får bli ändring tills imorrn.

Godis, tröst eller dämpare?

Drabbades nyss av ett alldeles fantastiskt godissug. Slog till som en dansk skalle i både kropp och själ. Kan det vara väderomslaget? Bra att skylla på. Fast jag har ju inte ätit nåt godis och tänker inte göra det heller. Varför tänker jag inte göra det? Jo, för den besvikelse jag kommer att känna då är inte värd njutningen som är borta på nån minut högst. Om en stund har det gått över. Hoppas jag innerligen. Och har det inte det så får det väl vara ett sug då. Jag tänker inte göra nåt åt det, inte fylla det där tomma godisgapande hålet. Jo med kaffe och kallt vatten.
Känner också att en tröstköperunda på stan skulle sitta fint. Men - nej. Inte ett beroende mot ett annat. Nej. Jag ska säja att mina tankar fladdrar omkring som i en centrifug just nu. Varför känner jag så här? Ett behov av tröst känns det som, mycket bekant. Men jag behöver för fan ingen tröst, jag har det jättebra. Eller är det nåt som ska dämpas? JAG VET INTE. Men snälle viktgud, fräls mej från suget efter - ja vaddå?. Gärna nu med en gång.

Gummidräkt och gammalt vatten

Idag bär jag min barnsliga kanintröja. Fick betala halv biljett på bussen och en snäll farbror bjöd på karameller. Nämen nu ljög jag. Så klart det inte är så. Ingen över huvud taget (är osäker på sär- eller ihopskrivning där, R, ber om ursäkt.) lyfte på sina trötta ögonbryn och ögonlock. Hade en snäll farbror bjudit på godis hade jag lappat till honom. Inte så mycket för antastningen utan för att godis är gott. Vill jag minnas i alla fall. (okej jag hade lappat till honom å mindre människors vägnar. Absolut.) Läste på aftonbladet.se att SMHI varnar för kraftigt åskoväder här idag. Skulle nog tagit gummidräkten i stället.
Idag är jag lite dimmig i skallen. Trött. Igår likaså. Och jag anar vad det kan bero på. Vätskebrist. Jag som nu lärt mej hur jävulskt viktigt det är med vatten har börjat slarva med det. Under viktminskningens första två månader drack jag tre, fyra liter vatten om dan. Det gör jag INTE nu. Glömmer bort det och sen blir jag skakig, trött och vilsen. Måste skärpa till mej. För det vet ju alla att vatten är det viktigaste oavsett om man vill gå ned i vikt eller inte. På mitt skrivbord på jobbet har jag tre vattenflaskor i olika stadier av fyllnad. Så har dom stått i flera veckor. Bör nog rensa i vattnet, tycker det simmar små gröna saker i ena flaskan.
Idag är semestern ett maratonlopp bort. Och jag som är så trötter.

Förälskade kaniner

Fyra dagar kvar till semestern. Det var jag tvungen att fira på väg till bussen. Så jag klev in i en klädaffär och köpte mej en liten tröja. Den var så fin, så fin. Det stod nåt på den och så var det nåt ritat på den. Men det var så diffust och jag hade bråttom. Nu har jag provat den. Den är jättefin, sitter snyggt. Men. På den står det: love happens. Tre gånger. Det är rätt okej. Ovanför är det två kaniner. Dom har inte hunnit till själva Det Där. Men dom ser sugna och förälskade ut.
Alltså: en jättesöt tröja för en tonåring. Inte för en mogen kvinna. Inte okej.
Men är man så korkad så man inte provar en tröja och riktigt kollar vad dom har tryckt på den så ska man straffas. Jag har utmätt ett straff: jag ska bära denna tröja med högt huvud och framskjutet bröst så kaninerna riktigt syns. Ska också försöka få tag på ett par playboybunny-öron att bära när jag är riktigt arg på mej.
Om jag ska hålla på och fira nedräkningen till ledigheten bör jag nog gå in i tantaffärer. Då sparar jag i alla fall pengar. (Fast det finns nog inga tantaffärer nu för tiden. Tantkläder typ städrockar och blommiga dräkter är superinne bland yngre. Tantaffärer för kläder som är fräcka på ett leopardigt vis. Eller linnestuk.)